Nöden har ingen lag

Till kategorin ”udda platser jag ammat på” kan vi idag lägga Tirups örtagård. Och då pratar jag inte om kafeet eller bilen ute på parkeringen, utan kafeets loft. Loftet där jag visste att det brukar vara någorlunda lugnt och där det finns massor av stolar och bord.
Så jag tog mig upp dit, och upptäckte till min förvåning ett stort gäng kvinnor kring ett bord. Med block och pennor. Flaskor med mineralvatten. Godis i skål.
– Har ni konferens eller? kom jag mig för att fråga, och det normala hade väl varit att be om ursäkt för att jag störde och sedan gå tillbaka ner till kafeet när jag fick ett ”ja” till svar.
Men gjorde jag det?
Nej.
Istället formulerade min trötta amningshjärna följande fråga:
– Är det okej att jag sätter mig i ett hörn och ammar?
Alla såg minst sagt förvånade ut och vågade inte säga något förrän chefsdamen som stod vid bordsänden fick ur sig ett ”jo…visst…det går väl bra”.
Och, faktiskt, så insåg jag inte det bisarra i situationen förrän jag satt där bakom deras projektorduk, på deras konferens, och lyssnade till deras ”processrutiner”.
Fatta om samma sak hänt när man själv var på viktig konferens, att någon stövlat in och velat amma bakom ens projektorduk. Man hade ju trott att det var ett skämt! Alternativt att hon som stövlade in inte var riktigt klok.
Men det kan jag nu tala om, att så behöver inte vara fallet.
Om det någon gång skulle hända er, alltså.