Idag har det varit en sådan där trevlig dag. Började på RadioCity Mix Megapol i morse där jag relationspratade om saker att se upp för på årets julfest med jobbet. Är alltid lika kul att komma dit, är man inte glad så blir man det definitivt av programledarna Susanna, Henrik och Patrick.
Sen hookade Micke på förlaget upp mig med en tv-kille på Kanal Lokal Skåne så nu ska jag dit och snacka julfestande där också, nästa torsdag kväll. Spännande! I eftermiddags träffade jag min handledare från skolan, som läst och var positiv till mitt nya bokprojekt, och på fredag ska jag bli intervjuad av Hennes med anledning av att jag blir tidningens nya krönikör i början på nästa år.
Visst är det underbart med dagar då man får frossa i sitt ego? Nu ska jag åka på en blomsterkurs med Niklas mamma. Med tanke på hur gröna fingrar jag (inte) har lär nog egobalansen vara återställd vid 22-tiden.

Annonser

Jag snubblar över senaste Absolute Music-skivan på någon sajt. Nummer 56 i ordningen. Utkommen lagom till jul. Kollar igenom vilka artister som är de mest kommersiellt gångbara nuförtiden och stannar upp vid… Sandelin & Ekman.
Ja, helt rätt. Sandelin & Ekman som i Christer Sandelin och Tommy Ekman. Killarna från Style och 80-talet. Men det är inte nog med det – gissa vilken låt de gör comeback med?
”Tänd ett ljus”.
Ja, Triads ”Tänd ett ljus”.
Jag skulle vilja vara med på det spånarmötet:

– Fan, Tommy, skulle det inte vara jävligt gött att göra något igen? Du och jag. Som förr, liksom…
– Jo, men har inte vårt tåg gått på något sätt?
– Nej, fan! Håller Gessle, håller vi!
– Men jag känner mig inte så inspirerad… Och vem är intresserad av vad en 45-åring surrar om? Det finns bara plats för en LeMarc i det här landet.
– Men jag tänker inte så… Jag tänker cash… Jag tänker… jul! Vi ska fan göra en riktigt jävla bra jullåt! Singel, show, hela paketet!

Sju timmar senare:

– Nä, det här går inte.
– Nä.
– Men du… Om vi hottar upp en låt som redan finns? Lägger lite discobeats, drar in en kör från Idol, testar med lite synth?
– Kan ju testa…
– Har du Abosolute Christmas hemma?

Fem timmar senare:

– Den är ju egentligen inte så jävla dum som den är… Originalversionen alltså.
– Nä…
– Och det är ju den versionen som sålt bra…
– Dumt att ändra egentligen. Klassiskt säljer.
– Och om vi kör den där showen kan vi ju plocka in Triad som gäster.
– Klockis.
– Klockis.

Så nu finns den där, på Absolute Music-skivan. Och det låter exakt som Triad.
Kan inte bara vara jag som undrar varför.

Niklas är inte så förtjust i att jag skriver saker om honom på bloggen. Ibland har vi diskussioner kring detta, där jag tycker att han är mesig och han tycker att jag är elak. Men det är jag ju inte alls, jag är bara väldigt intresserad av att fundera och filosofera kring relationer. Helst i skrift. Helst så att andra kan läsa det, och kanske känna igen sig. Och eftersom jag inte har så många andra pojkvänner, ligger det bekvämt till hands att skriva om honom – och oss – men det är alltså inte riktigt okej.
Därför tänker jag nu göra ett slags metablogginlägg.
Ingenting sett, ingenting sagt. Bara en länk till något som alls inte har med vår relation att göra. Träffsäkert och kul, men naturligtvis på ett generellt plan. Fullständigt generellt.

Efter några veckors funderande och planerande har jag nu börjat skriva på nästa roman. Det är spännande, men också annorlunda jämfört med den första. Jag märker att jag är mycket mer försiktig den här gången, och observant på grejer som kan ställa till det längre fram i berättelsen. När jag började på ”Swing it!” skrev jag bara på, utan att egentligen veta var storyn skulle ta vägen. Det var kul, men också jobbigt, eftersom jag var tvungen att ändra och korrigera mycket utifrån hur saker och ting utvecklade sig. När jag nu till och med vet hur den här romanen ska sluta, känner jag redan nu att ”nej, så här kan han ju inte säga” eller ”nej, det är inte alls hans stil” – och jag väljer att tro att det är bra. Och givetvis finns det ändå plats för fantiserande längs vägen – nyss fick huvudpersonen ett helt skruvat yrke som jag inte alls tänkt mig från början.
Det är verkligen så kul att vara igång igen. Jag känner att jag saknat det. Massor.

Söndag kväll och det är länge sedan jag haft en så här skön och bra helg. Igår…
… var vi på Möllan och handlade grönsaker, hämtade linser hos optikern och lämnade igen böcker biblioteket.
… fixade jag alla fakturor och kvitton på företaget.
.. drack vi champagne för att jag fixat alla fakturor och kvitton på företaget.
… åt vi en fantastiskt god jordärtskockssoppa.
… kollade vi på de sista avsnitten av Sleeper Cell och det var ett d å l i g t slut!
Idag…
… bokförde jag alla fakturor och kvitton på företaget.
… har vi varit på Ikea och köpt en bokhylla och monterat den.
… har jag gjort relationssidan till Hennes.
… lagade vi perfekta kikärtsbiffar och drack portvin. Fast med ett par timmars mellanrum.
Allt detta trots att vi lade oss klockan nio i fredags! Eller kanske snarare ”på grund av”…
Dessutom har vi haft det väldigt mysigt.

Jag gillar uppriktiga människor som säger vad de tycker. Jag strävar i varje läge efter att vara en sådan människa själv. Men idag hade jag ett intressant möte med en fotograf. Det skulle fotas bylinebilder. Färgglada kläder och stort leende var direktiven. Tyvärr tog det stopp redan vid kläderna, eftersom:
1) Min garderob består av 1 procent färgglada kläder.
2) Studiemedlet inte medger några ekonmiska utsvävningar, särskilt inte i slutet på månaden.
Alltså fick jag låna något ur moderedaktörens förråd. Lyxigt, kan tyckas, men alla som sett Top Model vet att:
1) Modeller äter vatten – kläderna sys därefter.
2) Modemänniskor följer trenderna. Vilket till våren innebär väldigt mycket knallgult, laxrosa och för-mörk-foundation-beige. Alltså, inte direkt mitt hörn av regnbågen.
Men okej – jag fick på mig en fin, färgglad skjorta som i kombination med ett vitt spetslinne och en filmstjärnefönad volmfrisyr fick mig att se ut som kassörskan på Ullared goes Wallmans Salonger. Och jag skrattade när han plåtade. Trots att jag vet att jag brukar avsky reslutatet.
Fint, det är fint, sa fotografen på danska hela tiden, och jag kände mig safe. Ända tills vi tittade på bilderna…
Nu kommer ni att tro att det är jag som är gnällig och självkritisk – det är ju trots allt inte första gången jag skriver om misslyckade fotosessioner här på bloggen – men nu var det faktiskt fotografen som sa allt av följande:
Angående mig som helhet: – Man kan ju göra dig lite slimmare i datorn…
Angående bilderna med leenden: – Ja, det måste ju tyvärr vara en bild där du skrattar…
Angående mina armar: – Man kan ju skära lite här… (pekar på ca 50 procent av mina överarmar)
Angående mina äppelkinder: – Man kan ju i princip ta bort hur mycket som helst…
Angående färgen: – Det kanske funkar med svartvita bilder?

Okej. Det var snäppet bättre än den gång en fotograf frågade om jag hade struma, men ändå… Kan inte låta bli att undra vad jag egentligen gjorde i den där fotostudion. Om nu allting ska ändras i datorn, menar jag. Inte konstigt att stjärnor går på russindieter och äter vattenkrassesoppa när de ska festa till det…

Skrattar bäst som skrattar sist…
Mannen på bilden har inget med texten att göra. Han råkar bara äga ett hotell i Arles.