Jodåsåatte…

För er som är nyfikna: Skrivandet går fortfarande bra. Hittills inga avvikelser från planen. Och trots att jag var rejält trött ikväll hade jag svårt att slita mig.

Men snart är det påsk och nya lediga dagar. Härligt!

Ytterligare ett fint loppisfynd. Påskägg i trä och underbar kartong. Och bara 20 spänn!

Annonser

Årets viktigaste blogg

Det finns människor som jag beundrar för att de är modiga och vågar säga vad de tycker. Människor som alltid vågar följa sitt hjärta och sin inre röst.

Och så finns det människor jag beundrar för att de är så otroligt duktiga, målmedvetna, kreativa och framgångsrika.

Och så finns det människor som lyckas kombinera båda de där grejerna, samtidigt som de är roliga, godhjärtade, omtänksamma och en hel massa andra saker (vad sägs om mamma, hustru, författare, bloggare, kortmakare, tidningsuppfinnare, favoritfrilans,  redaktör – jag kan fortsätta i evighet…)

En sådan person är Caroline Engvall.

Hennes bok 14 år till salu handlar om det vi alla läst och förfasats över de senaste dagarna. Tjejer som utnyttjas och far illa. Och nej, det händer inte bara i Bjästa.

Jag tycker att ni ska läsa Carolines blogg på Aftonbladet. Och boken.

Hemskt, upprörande och skakande, ja. Men oerhört viktigt.

Loppislycka

Lördagens loppistur blev lyckad. Vi trotsade ösregnet och körde kors och tvärs över Malmö, allt för att komma hem med ett gäng finfina fynd. En grön stol som fyllde tomrummet efter julgranen och en barvagn (inte barnvagn) som kommer att bli stilig, full av bellini-, martini- eller manhattanglas (jag arbetar långsiktigt, någon gång – när alla småbarn växt upp – ska vi nog kunna ha ett cocktailparty igen). Och så fina, färgglada påskägg i trä.

Afternoon Tea på Grand Hotel i Lund avlöpte i bästa finsöndagsstil. Patrick var klädd i tweedväst och -kavaj. Vi fick scones med clotted cream och lemon curd. Jag drack rökt te. En man spelade piano. Och vi hade mycket trevligt!

Idag har det varit jobb igen. Äggklockan invigdes i morse och jag har gjort upp ett skrivschema fram till den sista juli. Följer jag detta har jag klart mitt råmanus lagom till min semester börjar. Och det gör jag ju!

Bra dagar

Solen skiner, det är vårvarmt utomhus, jag har haft den skönaste och bästa veckan på år, jag kommer att klara mitt skrivdelmål, i morgon ska jag och min pappa på loppistur och på söndag blir det Afternoon Tea på Grand Hotel i Lund med Celia och Patrick. Och snart är det påsk! Hoppas att ni har det lika lyckligt som jag.

Idag…

… har det varit en jättebra dag. Jag har skrivit mycket, lyssnat massor på musik (högt, jag bor i hus!) och tagit en långpromenad in till stan – i vårjacka! – där jag köpte den här fina äggklockan. 5 av 5 blir dagsbetyget!

Tankar om skrivande

Sedan jag skrev Swing it! kan jag räkna på fingrarna hur många gånger jag tyckt att det har varit riktigt roligt att sätta mig och skriva.

Desto fler är gångerna då jag haft ångest över att…

… jag inte kommit på något tillräckligt viktigt att skriva om.

… jag aldrig kommer ha tid och ork att skriva en hel bok igen.

… jag gjort folk besvikna över att det aldrig ”blev något mer”.

… jag kanske aldrig mer kommer att hitta tillbaka till det kravlösa och lustfyllda som karaktäriserade mitt skrivande före boken.

Jag minns en gång då jag stod på biblioteket och höll i en roman från en av handledarna på Författarskolan. På baksidan hyllades hon för sin debut och det stod massa fina saker om hennes språk och stil. Men sedan dess hade det inte hänt något. Författaren hade inte kommit ut med fler böcker. Och jag minns hur jag tänkte: Hur kan man inte skriva en andra bok när det gick så bra för den första? Och jag var verkligen uppriktigt förvånad. Hur svårt kunde det vara? Tänk att ”slarva bort” en sådan chans!

Idag tänker jag förstås inte så längre. Eller – egentligen så gör jag det. Men jag vet också vilka hjärnspöken som kan ta död på de allra mest kreativa ambitioner.

Jag tror att jag har fem påbörjade nya romaner i min dator. Manus jag har dissat efter 85, 37 och 22 sidor. För varför skulle jag fortsätta och slösa min tid på något som ändå inte blev tillräckligt bra?

Den här gången har jag dock bestämt mig för att tänka annorlunda, mycket efter att ha läst Johanna Wistrands väldigt inspirerande ”Skriv boken!”.

För det jag skriver på nu är inte boken. Det är ett första utkast till boken. Jag har all rätt – och alla möjligheter – att lägga till och dra ifrån och att bygga ut scener och karaktärer efter hand. Det gör inget om det blir lite dåligt just nu (huh, svårt för en perfektionist!), det viktiga är att jag kommer igång – och håller igång. Och det är faktiskt en tilltalande tanke – att ha ett råmanus på 200 sidor att grotta ner sig i. Peta och stuva om. Skruva till. Vilken lycka! (Jag är ju ändå redigerare, herregud!)

Och två hundra sidor är inget oöverstigligt hinder. Efter femtio har jag bestämt att jag får köpa tre rosenbuskar att plantera på altanen. För finns det en mer tilltalande tanke än att få sitta och peta i sitt färdiga råmanus så är det att få göra det vid en blommande rosenbuske. Under ett parasoll i min alldeles egna trädgård. (Målbilder, klyschigt, klyschigt, men viktigt, viktigt.)

Jag har också efter tips i Skriv boken! skaffat mig en processdagbok i vilken jag kan ösa ur mig alla mina tankar kring skrivandet, dag för dag. Och det är så skönt att skriva av sig. Om processen, om hinder på vägen, om skrivkramp, om dåligt författarsjälvförtroende, om små, små och stora framgångar. Allt det där som man inte vill tynga andra med, och som de ändå inte skulle förstå fullt ut.

Och så har jag bestämt mig för att börja skriva varje dag. En halvtimme på morgonen och en timme på kvällen. Det är vad jag tänker sätta äggklockan på (nej, inte fult mobillarm, fin karamellfärgad 50-talsäggklocka, jag har redan spanat in en) varje dag. Vill jag skriva mer är det så klart tillåtet, men det är minimum.

På så sätt kommer vi inte glida ifrån varandra, jag och romanen. Jag kommer inte att hinna att bygga upp en misstänksamhet och tveksamhet (och ett hat om det går tillräckligt lång tid!). Istället kommer vi att lära känna varandra bättre och bättre. Och vilja umgås!

En utmaning blir att övervinna min otålighet. Jag vill ju alltid att saker ska hända NU, långsiktiga planer är för dem som inte är tillräckligt drivna.

Detta måste jag försöka vända. Eller snarare, fokusera på min disciplinära sida istället. För jag vet ju hur jag funkar, när jag väl har bestämt mig på allvar, då gäller det.

Och så tänker jag nu. Den här gången gäller det. Råmanus vid rosenbuskarna.

Och om någon vill lämna en peppande kommentar så går det bra!

(Om ni inte somnat vid det här laget!)