Okej, då åker jag nu då. Ses om en vecka!

Annonser

Om tio minuter ska Niklas hålla i ett möte med vår bostadsrättsförening, och varje gång jag tänker på det känner jag en nästan barnslig lycka över att det inte var jag som råkade haspla ur mig ”äsch, jag kan väl ta det då” när ordförandeposten plötsligt stod tom.
Protokoll och listor och paragrafer och suppleanter i alla upptänkliga former… Huh, jag får gåshud och säger som min mamma: Jag är verkligen ingen föreningsmänniska.

Idag var jag på förlaget och tittade igenom bokmanuset en sista gång före tryck. När vi skiljdes åt sa Micke, en av förläggarna:
– Då ses vi om en vecka, med 100 välskrivna sidor.
Och JA – det är jag själv som uttalat den ambitionen inför Frankrikeresan, men just då kändes det som han lika gärna kunde ha sagt ”då ses vi om en vecka, när du genomgått din transplantation av alla kroppens organ” eller ”då ses vi om en vecka, när du tagit dig igenom Stockholm maraton, hoppande på ett ben och med förbundna ögon”.
Men det kommer att gå bra.
Det
kommer
att

bra.

Nästa på tur är…

… ”Hallonbäcken” av Lina Forss
I sorgen efter sin mamma står 24-åriga Timotej och svajar, ensam och utan riktning i livet. Hon kastas mellan bjudningar hos sin välbärgade familj på Östermalm och hopplösa arbetsintervjuer i det tidiga 90-talets lågkonjunktur. När hon får jobb på den nystartade reklamradion, känns det som om hon hittat ett sätt att hantera tillvaron – med jobb och fester kan hon döva sorgen och saknaden.
Så träffar hon den charmige Oden under en vild festnatt på Sandhamn. Kort därefter flyttar de ihop. Men tvivlet gror i Timotej – har hon hittat det hon söker nu? Eller är detta bara början?
I Hallonbäcken firar Lina Forss våldsamma berättarglädje nya triumfer – det är en roman där ljus och mörker möts, där skratt blandas med tårar.

… ”Ligg hos mig” av Joanna Briscoe
Vem är Sylvie Lavigne? En grå mus. En oansenlig gestalt som knappt märks i ett rum med människor. En person man omedelbart avfärdar som tråkig. Hon är som ett spöke. Ändå lyckas hon på något mystiskt sätt nästla sig in – och emellan – det sammansvetsade paret Richard och Leila.
Richard och Lelia väntar sitt första barn. Barnet blev till i ett fnittrande kaos strax innan de skulle iväg på en julfest. Där möter Richard Sylvie. Efter festen börjar Sylvie plötsligt dyka upp överallt och motvilligt blir Richard förförd av henne. Samtidigt blir också Leila närmare vän med Sylvie och så småningom inleder även de ett kärleksförhållande.


Sen hittade jag faktiskt inte fler jag ville ha bland pocketböckerna på Akademibokhandeln. Någon som har bra tips? Alla böcker jag längtar efter att läsa kommer ut först senare i vår – tror att jag har fem-sex böcker på bevakning på Adlibris.

Jag gillar inte att titta på teve. Brukar jag hävda. Jag börjar dock tvivla när jag kommer på mig själv med att sätta mobillarmet på 19.00 för ”Two and a half men”. Någonstans inom mig misstänker jag att det kanske finns en massa andra, minst lika roliga, program jag missar…

Vi fortsätter på avdelningen kultur och konstaterar att ”Ur vulkanens mun” av Helena von Zweigbergk var en bra bok. Samtidigt som jag höll på att reta ihjäl mig på hur fåniga och patetiska Anna och hennes man Mats framstod, var det inga problem med att förstå vad som låg bakom deras barnsliga beteende. Jag gillade de väldigt nära beskrivningarna och tyckte för en gångs skull att det var skönt att inte historien hastade iväg. Befinner man sig en vecka på Sicilien för att ta reda på om kärleken verkligen är över kan jag tänka mig att tiden går precis sådär långsamt som i boken. Dessutom var berättelsen full av precisa och briljanta iakttagelser som kändes så ”på pricken” att man nästan misstänker att författaren varit i ett sådant förhållande själv. Men å andra sidan – vem har inte det? Läs den, tycker jag.


Förra gången hette han Simcha och var en liten judisk pojke i filmen ”Left Luggage”. Den här gången var föremålet för mina intensiva ”vi måste åka och adoptera honom omedelbart”-känslor den lille hasarpojken Hassan i ”Flyga drake”. Sååå söt! I övrigt var det en helt okej filmatisering av Khaled Hosseinis roman. Orkar man kan man störa sig på en hel del förenklingar, annars kan man bara se den för … ja, Hassan till exempel. Kan man adoptera från Afghanistan?