I syndens näste

Häromdagen var vi ju på barnavårdscentralen för att boka en tid för vaccinering. Passade då på att fråga lite om att semestra utomlands. Vad man ska tänka på och så.

Och ja, det var ju det vanliga. Inte dricka kranvatten. Inte äta något som kan tänkas vara sköljt i kranvatten. Gå en omväg på två mil och göra korstecken om man överhuvudtaget får syn på en kran (nej, men typ).

Och så undvika ”tveksam” mat. Som till exempel glass som ligger i en frysbox som öppnas och stängs hela tiden.

– Men han är ju så liten så han äter väl inte glass, sa sköterskan på bvc.

Och tydligen var det så självklart att hon knappt brydde sig om att lyssna på mitt svar (vilket var: ”hrrm, hrrmm, nej, natuuuuuuuurligtvis iiiiiinte.)

Hemska föräldrarna ger sin son en mini-Magnum…

… men han får så klart jobba hårt för den! 

Inget att säga till om

Jag tyckte ändå att vi hade en fin start på vår första lediga dag tillsammans.

Han fick sova så länge han ville, han behövde inte äta upp den sista skeden gröt under frukosten. Jag struntade i att duscha och läste istället boken om viffsi voffsi-valpen fem-sex gånger.

Han slapp ha mössa under cykelhjälmen, han fick leka med ALLA leksakerna (inklusive papperskorgarna) när vi bokade tid för vaccinering på bvc.

Dessutom sken solen och vi såg minst tjugo ”pippisar”, femtio ”brrmbrrm” och en ”bss” längs cykelvägen.

En fin förmiddag för mor och son, alltså, kan tyckas.

Ändå hann han knappt in på biblioteket förrän han stegade rakt fram till en back och plockade upp den här boken.

Sju månaders pappaledighet sätter onekligen sina spår.

Konsten att bli trött på sig själv

Ni vet hur det kan vara. Man sitter där på altanen, med barnet sovande på ovanvåningen  och solen stekande i ansiktet. Fåglar som lever rövare och syrenbuskar som doftar sommarlov. Och så den där känslan – ”Oj, oj, hur bra får man ha det egentligen?”

Och så kommer man att tänka på grannarna. Hur trevligt det vore med en spontan eftermiddagsfika eller en opretentiös grillkväll.

Inte avancerat, bara trevligt häng.

Så man slänger iväg ett sms: ”Kom på fika – eller en korv framåt kvällskvisten.”

Och ja, det vill de ju gärna. En korv frampå kvällskvisten säger man inte nej till.

Det visar sig dock att Niklas är mer sugen på hamburgare. Och det är ju gott det med. Och handla måste vi ju ändå. Men kanske på Coop-som-ligger-lite-längre-bort, istället för ICA, eftersom de har kött som inte gaspackats.

Och vore det inte trevligt med lite nya smaker och tillbehör, funderar man. Typ en lime-och-tomat-salsa och en aioli som det stod om i senaste Mat & vänner? Och biffar kryddade med koriander och chipotle och spiskummin. Det behöver ju inte bli mycket svårare. Alls.

Så vi packar in oss i bilen och åker till Coop-som-ligger-lite-längre-bort eftersom de har kött som inte gaspackats.

Och naturligtvis är köttet som inte gaspackats slut.

Men de har ju högrev.

Som man kan mala själv. Och det BLIR ju mycket godare.

Och så kommer man hem. Och erinrar sig den där artikeln om Sveriges bästa hamburgerrestaurang som malde sitt kött TVÅ gånger, hanterade det varsamt, virade in det i plastfolie och bankade det till biffar med något tungt.

Så kan man ju göra. På de 40 minuter man har på sig tills grannarna kommer. Då man också ska göra en tomat- och limesalsa, en aioli (från grunden, of course), en form med potatis OCH en smulpaj (det ÄR ju SÅÅ snabbt och lätt).

Och just det. Tända grillen. Duka i trädgården. Se efter barnet.

Och just i den stunden – när köket ser ut som hela havet stormar – förbannar man sig själv.

För hur svårt kan det vara egentligen – att bara bjuda på en enkel jäkla korv?

 

(Men visst, det blev både mycket trevligt och gott. Så ja okej, det var värt det.)

 

 

Jag vet, dåliga ursäkter

Man kan tycka att det borde bloggas lite oftare. Men vem har tid när det ska gås på möhippor och besökas mormödrar och grejas i trägårdar och piffas i uterum och göras fotoböcker (jojomensan, lååååångt bort från maken den här gången) och ätas middagar med vänner och njutas av vårar? Inte jag i alla fall.

Men nu är det kvällen före den där klämdagen man aldrig tog ledig och då kan man ju alltid blogga eftersom man inte kommer sig för att göra något annat än att slösurfa då man ju ändå snart ska gå och lägga sig.

Förresten så börjar jag min föräldraledighet 2.0 på måndag. Den där dagisplatsen vi önskade till mitten på maj visade sig inte bli ledig förrän 1 september, så fram till dess kommer vi att pussla lite med min arbetstid, lite med Niklas arbetstid och lite med farmor och mormor. Och så en semester på det.

Jag kallar redan nu den här perioden för ”månaderna då Arvid lärde sig älska trädgårdsliv”. Han har fått en skottkärra, en spade och en vattenkanna. Nu ska han bara lära sig hantera hackan också.

Just det, älskling. V-A-T-T-E-N-K-A-N-N-A.

Inte bara jobb. Mys också.

Min 75-årsdag firar jag… i garaget

Jag gillar ju utmaningar. Alltså verkligen. Om ”smulfritt” är svenskans vackraste ord kommer begrepp som ”mål” och ”delmål” och ”satsa allt för att vinna” inte långt efter.

Sjukt. Jag vet.

Men ibland blir det liksom lite… too much.

Några av er minns kanske matkällaren. Hur den liksom växte över mig och till sist gjorde att jag blundade när jag passerade igenom på väg till tvättstugan. Och sedan – hur jag faktiskt tog tag i surdegen och var SINNESJUKT nöjd när jag var klar.

Och det var ju trevligt och härligt och sagan kunde ha fått ett fint slut där.

Om.

Det.

Inte.

Funnits.

Ett.

Garage.

Också.

Och håll i er, nu snackar vi Röra med stort R.

Inte ens min inre projektledare kan uppbåda en tillstymmelse till entusiasm inför detta kaos. Detta inferno. Detta oöverstigliga berg med alla hinder man överhuvudtaget kan tänka sig.

Men visst… Någonstans där i fjärran – och nu snackar vi i den allra yttersta delen av den yttersta galaxen i det yttersta solsystemet – kan jag se ett fint litet planteringsbord, redskap på snygga krokar, en snickarvrå där Niklas står i blåställ och trollar fram saker som jag pekat på i inredningstidningar.

Men… Min sextioårsdag. Där någonstans kan vi nog snacka om ett första delmål.

My god… Ge mig kraft – eller en sommarjobbssugen student?