Slöjdfröken

Mrs Fix-It-Herself fortsätter att imponera. Inte minst på sig själv.

Två kuddfordral? Inga problem!

Ett överdrag till symaskinen? Inga problem!

Okej, det sista var lite av en lögn. Jag försökte faktiskt få Niklas att sy huvan till symaskinen, eftersom jag tyckte att det krävdes en ingenjör för att räkna ut hur de olika delarna skulle fogas ihop.

Men nej. Detta var han icke intresserad av. Däremot bistod han gärna med goda råd, som att jag skulle klippa ut delar i kartong och på något vis integrera dessa i tyget för att skapa stadga… Han hann dock inte mer än hämta en gammal kartong förrän jag såg 200 olika moment framför mig och började fundera på om det inte fanns en genväg.

Och det fanns det naturligtvis. Jag mätte lite på måfå, klippte lite på måfå, nålade lite på måfå och sydde lite på måfå.

Och uppnådde ett resultat som helt klart var godkänt i förhållande till nedlagd tid!

I övrigt har vi haft en fin helg, med födelsedagsmiddagen hos min pappa som höjdpunkt. En riktigt rolig kväll tillsammans med världens bästa familj!

Mönsterpassa? Pff… Syftet med att göra saker själv är väl att det ska synas att man gjort dem själv? Joråsåäre…

Annonser

Snålfika

Det är inte ofta man blir förvånad över att något känns för billigt.

Igår kväll betalade jag 30 spänn för en cappuccino på La Roche.

Idag fick vi två kanelbullar och två koppar kaffe för 24 kronor på Ikea.

Och det hade faktiskt kunnat bli ännu billigare. Kaffe och prinsesstårtebakelse kostade bara en tia.

Det är väl inte så jäkla noga?

Att bli äldre handlar mycket om att inse att man är precis som sina föräldrar. Nästa steg är att sluta förneka det – och i det stadiet har jag befunnit mig ett tag. Jag är ju ändå snart 33, herregud.

Ändå dyker det ständigt upp små påminnelser om ens härkomst, ofta i samband med att man gör något nytt. Som att skaffa en symaskin.

Redan innan denna packades upp började ord som ”hamsebo” och ”det är väl inte så jäkla noga” ringa i mina öron.

”Hamsebo” var det min far tvingades reda upp då tråd och undertråd på något vis trasslat ihop sig inuti maskinen.

Jo, visst var det min mamma som sydde, men i vår familj var det min far som stod för den tekniska kompetensen. Och tålamodet. (En egenskap han, ofta högljutt och aningen irriterat, envisades med att försöka lära ut. Ta det bara luuuugnt. Jaga inte upp dig, det är då det blir fel…)

Min mor, ja, hon tyckte att ”det var väl inte så jäkla noga”.

Zickzacka kanterna? Pff, de skulle ju ändå inte synas.

Mäta med måttband? Pff, man såg väl att det blev rakt.

Och jag hann faktiskt inte mer än sätta mig vid maskinen (efter att Niklas nyfiket provsytt sig igenom samtliga program) förrän det blev ett ”hamsebo” av undertråden.

(Japp, tålmodig och teknisk kompetens tillkallades!)

Sedan var jag liksom redan uppjagad. Så uppjagad att jag hann sy ett halvt jeansben innan jag upptäckte att jag sytt med fel längd på stygnen. Alltså nytt hamsebo, men den här gången direkt på jeanstyget.

Provsy på en tygbit före?

Pff, det var väl inte så jäkla noga…

Och nej, jag hade inte mätt med måttband heller.

För vem tittar där nere vid fötterna?

Ja, det är underbart… Och nej, vi går inte ens in på det där med att man ofta gifter sig med någon som är som ens pappa…

Saker man hinner…

… om man lämnar jobbet vid halv fyra, på grund av potentiellt snökaos på vägarna:

– Ta en liten, liten lur på renfällen framför brasan.

– Läsa Vi i villas långa husdoktorn-reportage och stressa upp sig över ”villans vanligaste (och dyraste!) problemområden”.

– Göra budget och betala räkningar.

– Fylla i en preliminär självdeklaration för företaget.

– Laga linsgratäng till morgondagens matlådor.

– Möblera om på ovanvåningen.

– Ta oskulden på nya symaskinen och fixa upplägg på två par jeans.

Inte illa. Tänk om alla jobbdagar slutat så här tidigt. Så sjukt präktig jag hade varit då.

Effekten av Snabba Cash

Okej.

Från och med nu vill jag också ha en häftig karriär på ett maffigt advokatkontor i Stockholm.

Från och med nu vill jag också ägna dagarna åt att dragga i Stockholms undre värld och kvällarna och nätterna åt att skildra den i romaaaaaaaner som säljer 600 000 ex och blir film som fyller alla Sveriges biografer. Kväll efter kväll.

Från och med nu vill jag också sitta med mörklockigt, tjockt hår i Babel och svara självsäkert och lite halvt uttråkat på fåniga journalisters frågor.

Från och med nu Vill Jag Bara Vara Jens Lapidus.

Så cool.

Diddis bästa korv

Frågade Niklas om han ville gå och se Snabba cash efter jobbet imorgon. Det tyckte han var en utmärkt idé.

Föreslog sedan att vi kanske skulle käka något före. Något lätt. Lite halvsnabbt. Typ Korvhuset.

Om han tyckte att det var en utmärkt idé?

Låt mig bara säga så här: 101 sorters korv.

Eller för den delen, låt mig hellre nynna följande: Kalla det änglamarken eller himlajorden om ni vill

Älskade Mr Meat. Så enkel att tillfredsställa.

Den här korvboden sprang vi på uppe på Sälfjällstorget i Sälen. Och det var ju roligt i sig, men extra komiskt eftersom Niklas kallades Diddi när vi träffades (och vissa vänner envisas fortfarande).

Skakig tillvaro

Livet i miljonvillan (okej, alla villor är miljonvillor nuförtiden, men visst låter det flott!) gör att vi får prioritera i större utsträckning än tidigare. Och jag gillar det. Faktiskt. För även om jag så klart gärna hade haft obegränsat med pengar, så finns det något sunt i att tänka efter. Fundera på vad man verkligen vill ha och behöver.

Och så kan man faktiskt nöja sig med det man har.

Vi har haft turen att få en hel del saker av våra föräldrar. Både nya och gamla grejer. Till exempel var det väldigt skönt att slippa lägga en liten hög tusenlappar på en ny tvättmaskin när vi flyttade hit – min pappas gamla funkade ju fint – och en fullt fungerande bakassistent från 70-talet knådade minsann degen lika bra som en dito i 2000-talstappning (tack Berit!).

Men ibland blir det komiskt. Som igår när Niklas jobbade sent och jag satt i soffan och plötsligt hörde ett jättebrak från källaren. Kastade mig ner bara för att upptäcka att ”min pappas gamla tvättmaskin som funkade så fint” hade centrifugerat ner sig själv från sitt lilla kakelpodium och liksom kastat sig på mage på golvet. Slangarna hade slitits loss och det rann vatten ur luckan.

Det hela kändes nästa lite tragiskt. Som om maskinen ville skrika ”hej, jag är faktiskt gammal, lämna mig ifred, jag vill bara dö, passar ni inte er så rycker jag ur droppslangen!”

Sedan stod jag och bakade bröd i eftermiddags. Med ”den fullt fungerande bakassistenten från 70-talet”.

Assistenten som behöver ständig passning för att inte vibrera sig själv ner i vasken.

Assistenten som låter som ett mindre kraftverk.

Det är i sådana här lägen man börjar fundera över sina prioriteringar. För tvättar gör vi ju faktiskt ganska ofta. Bakar, likaså.

Men det är också här som ”hustänket” sätter in på allvar. För de fungerar ju fortfarande, eller hur? (Jo, Niklas lyckades skaka liv i tvättmaskinen och – framförallt – lyfta den ur sitt framstupa sidoläge.)

Och nej. Jag känner inte till uttrycket ”snålheten bedrar visheten”.

Det finns inte när man bor i en miljonvilla.