Best of Blocket

1 500 kronor – för allt! Och då syns ändå inte en av två iläggsskivor. Visst får man kalla det ett riktigt fynd?!

blocket

För övrig yttrade Niklas idag orden som (nästan!) gjorde mig gladare än hans första ”jag älskar dig” eller ”vill du gifta dig med mig?” (okej, det var visserligen jag som frågade det, men ändå…).

Och det var varken framprovocerat eller under pistolhot, utan helt spontant när jag stod och strök i morse.

Jag citerar:

– Ska vi åka till Sopstationen eller Emmaus efter jobbet, då?

Fatta! Mr Avsky Second Hand (läs t ex om hans Blocket-fobi här) kröp till korset, gav vika, kastade in handduken – vad ni vill. Men det viktigaste av allt – han föreslog SJÄLV att vi skulle köpa saker i andra hand!

Jag ignorerar här hans tillägg – ”ja, för vi har knappast pengar till något annat” – för det spelar ingen roll. Jag är som en sådan kvinna som skriver till män i fängelse; jag vägrar tro något annat än att just jag kan omvända den som tidigare slagit in på fel väg i livet.

Min man. En före detta butiksshoppare. Nu en second hand-älskare.

Ja, så är det.

Nu är vi där – eller här…

Woho, bredbandet är installerat och jag kan därmed berätta att vi är på plats i det som nu går under benämningen Världens bästa och allra mest underbara hus!

Flytten i onsdags flöt på fint. Jag och Niklas gick ut hårt genom att ladda jättesläpet fullt med kartonger, fixa fint på uteplatsen och snabbduscha innan parkeringsvakterna opponerade sig alltför mycket mot vår olagliga mitt-i-stan-parkering.

Därefter smög vi sakta ut till Kvarnby och hoppades att 1) bilen/släpet skulle palla trycket hela vägen 2) polisen inte skulle uppmärksamma vår uppenbara överlast. Men det gick bra, och när vi kopplat loss lasten gick vi en första sväng bland alla vackra höstfärger och underbara dofter (främst lavendel och curry!) i trädgården. Och det kändes så bra!

Sen blev det lunch i Staffanstorp, ett trevligt möte på banken och – äntligen – överlämning av nycklarna. Snacka om att det var en häftig känsla att låsa upp dörren till sitt eget hus!

Och sedan snurrade det på. I en rasande fart. Vid halv nio var lägenheten tömd och vi och vår fantastiska flytthjälp – föräldrarna och Niklas syster Lotta – kunde slå oss ner i salongen/matsalen/vardagsrummet och käka lasagne. Och en urgod banankaka som jag bara måste ge er receptet på.

Och som alltid går tiden snabbt. Nu har vi redan sovit två nätter i huset. Jag har njutit av att vakna till fågelkvitter i trädgården och cykla i strålande höstsol till jobbet. Niklas har hämtat den första av många tidningar ute i brevlådan. Och skrapat frost på bilrutan. Och bytt packning på toaletten. Jag har surfat upp mitt första Blocketfynd (ett jättestort vitt matbord och åtta stolar från Ilva för 1 500 kr!) och packat upp mängder av kartonger. Vi har lagat vår första fredagsmiddag – lamm och mos på butternut squash (rekommendras!) – och fixat ett Google-dokument med en långsiktig husfixarplan.

Så ja – vi är verkligen på plats. Och njuter av varje minut!

Trädgård

Första trädgårdspromenixen…

Flytt

… innan flytthjälpen dök upp…

kök

… och mutades med kaffe och ”stödmackor” efter ett par timmars jobb.

Saker man inte tänkt på förrän man bor i hus – del 1

Okej, vi tjuvstartar lite – det är trots allt två dagar till vi flyttar. Men i morse kom Niklas ut ur duschen och sa:

– Jag kom just på vilken mantel jag kommer att få i huset.

(Ni som inte känner till vårt begrepp ”mantel” kan läsa om det här.)

Och så kastade han ett öga mot dörren – där tidningen som vanligt låg på dörrmattan. Och då kom allt tillbaka till mig, från uppväxten; hur mycket man frös om benen när man vinglade ut till brevlådan i ett par tofflor, hur mörkt det var och hur vinden ven från havet.

Så, ja. Det kommer att bli du som får bära hämta-tidningen-manteln, Niklas.

Fem pigga veckor

För er som inte orkar ett hyperhurtigt inlägg – ni kan sluta läsa nu. Hej då, vi ses snart igen.

För er andra måste jag, med stor stolthet, berätta om min exploderande träningsiver. Ni minns kanske det där besöket hos företagsläkaren, då jag på bara ett par sekunder blev tre centimeter kortare. Under samma besök pratade vi en del om min konstanta trötthet och vad den kunde bero på. Sjukdom var ett alternativ (hypokondrikern blev naturligtvis jätterädd!). Understimulans var ett annat. Och så kunde det vara ”brist på motion”.

– 20 minuters svettig motion, tre gånger i veckan – det räcker, sa sköterskan och tyckte att det kunde vara värt att testa innan vi (hon, jag och hypokondrikern) ”gick vidare” med trötthetsproblemet.

Och jag, som länge velat komma igång med något men varit för trött för det samma, tyckte att det lät som en god idé.

Så jag drog fram min motionscykel som stått i källaren och samlat damm. Laddade datorn med ett antal pulshöjande playlists och drog igång. Vatten i en gammal pet-flaska, tajts som inte ens var moderna under min förra träningsperiod och gigantiska hörlurar på öronen.

Och eftersom jag aldrig gör något halvhjärtat började jag cykla 40 minuter varje dag, tills svetten rann och jag kände mig helt euforisk. Därefter gjorde jag situps, armhävningar och lite andra övningar under tio minuter.

Och nu – vips! – har det plötsligt gått fem veckor och jag har tränat enligt samma schema under 30 av 35 dagar! Inte illa, va?

Och ja,  jag är faktiskt mycket piggare.  Och gladare. Och så nöjd över att faktiskt bruka allvar och ta hand om min kropp.

En timme om dagen är ju verkligen ingen tid alls, om man till exempel jämför med hur mycket slötid man lägger på datorn eller teven. Orkar man dessutom vara uppe en-två timmar längre än tidigare, ja då har man ju på något vis dessutom vunnit lite extra tid.

Hepp. Slut på hurtbullandet. Men lite stolt får man allt lov att vara…

Att hålla koll

”Det är så tråkigt när du inte bloggar. Då vet man inte vad som händer i ditt liv.”

Så sa Celia idag när vi träffades för frukost på stan – och hon har helt rätt. Utan bloggarna håller vi dålig koll på varandra. När vi gick i gymnasiet hann vi knappt skiljas åt i skolan förrän vi kastade oss över telefonen och pratade vidare i timmar. På universitetet bodde vi ihop, och när vi jobbade på Hennes hade vi skrivborden bredvid varandra. Nu är det jobb och barn och hus och en hel massa annat som gör att vi ses alltför sällan. Och det är trist. Ens bästa vänner vill man helst ha omkring sig hela tiden.

Men, men. Snart (okej, i början på januari) ska vi på skidresa tillsammans och då får vi lyxen att umgås dygnet runt under en vecka. Och så ska jag försöka bli bättre på att blogga. Jag vet ju själv hur trist jag tycker det är att folk jag tycker om inte uppdaterar.

Här, hos oss, handlar det mesta just nu om att samla ihop oss inför flytten på onsdag. Ungefär var tredje dag vaknar Niklas med något vilt i blicken, och inte förrän han tittat igenom ”Huset – det stora dokumentet” med alla kalkyler och prognoser och budgetar blir han sig själv igen. Jag själv vaknade i morse med bultande hjärta efter att ha drömt att vår trädgård plötsligt var en gigantisk park med låga smidesstaket, skyltar på latin och prisbelönta växter som jag inte hade den blekaste aning om hur man skulle ta sig an.

Men bortsett från detta löper det på fint. I morgon ska vi packa klart och fixa fint på uteplatsen. Idag har jag köpt ett regnställ som ska hålla mig torr på cykelturen till och från jobbet. 20 minuter kommer det att ta, enkel väg. Jag har provcyklat ett par gånger. Och det känns alldeles precis lagom.

Igår hade vi vår årliga växthusmiddag hemma hos Niklas föräldrar, och i år kunde Lotta trevligt nog också vara med. För er som inte känner till konceptet så går det ut på att alla lagar varsin ny – gärna lite spännande – maträtt, och så sitter vi i Berit och Bertils superfina växthus och äter, bland massor av tända ljus. En fin och väldigt mysig tradition. Första året åt vi surströmming, men då åtminstone hälften av styrkan höll på att kräkas bytte vi snabbt inriktning. I år blev det istället fylld serranoskinka, pilgrimsmusslor och torsk, enkelt uttryckt. Och det var mycket gott, alltihop.

Nu ska jag gå och njuta av att få sova en extratimme. Kan förresten också tipsa om att göra en potatisgratäng med hälften jordärtskocka. Det blir sjukt gott.

vaxthusetTill Bertils försvar kan jag säga att det var jag som uppmanade honom att spärra upp ögonen – eftersom han oftast lyckas blunda just när jag trycker av. Broschen på slipovern tar jag dock inget ansvar för.

Om skrivande och Sting

Så här på hösten blir jag lätt nostalgisk och tänker på hur det var för ett par år sedan, då jag ägnade all min tid åt att skriva. Kaffe i pappmuggar på biblioteket, datorn i knäet och obegränsad tid att fantisera fritt. Varma kinder, en hjärna på högvarv och sprittande känslor i bröstet. Att Författarskolan var en sådan lyx förstod jag nog inte riktigt då. Tittar igenom mina texter därifrån och slås av hur olika de är. Olika stilar, olika röster, olika genrer. Och just det var en av de stora fördelarna med utbildningen – att vi gavs möjlighet att testa och leka oss fram.

Jag försöker tänka på det nu, när jag lagt det målmedvetna bokskrivandet åt sidan ett tag för att gå i ”skrivterapi” hos mig själv. Att våga spåra ur och hitta nya röster och berättelser. Att våga leka.

Och det är inte helt lätt. Den duktiga flickan skriver ju inget ”i onödan”. Den duktiga flickan har ett högt uppsatt mål, som hon ska nå. Helst så snart som möjligt.

Men nu får hon faktiskt vila ett tag. Annars blir det varken bra eller roligt. Lite halvskojig är däremot den här barnboksöppningen jag hittade i någon av mina gamla mappar. Minns i alla fall att jag hade kul när jag skrev den:

10 juni

Jag heter Carola Häggkvist men det är min bror som är känd. Sting. Ja, han heter så, min bror. Sting Dieter Häggkvist. Dieter efter farfar och Sting efter en gammal sångare som var populär när mamma gick i skolan. När Sting började ettan ropade hans fröken upp honom som Stig och eftersom han inte vågade säga ifrån fick han heta Stig ända fram till första kvartsamtalet då mamma inte förstod ett smack då läraren hela tiden snackade om ”Stig hit” och ”Stig dit”.

”Stig kan nästan hela alfabetet.”

”Stig ligger långt före de andra i matteboken.”

”Stig är så bra på att sjunga.”

Sting heter han ju, som sångaren”, skrattade min mamma till slut och så pratade hon och Stings fröken en lång stund om olika artister och melodifestivalen och vilka låtar de dansat och mimat till med hopprep när de själva var barn. Det slutade med att mamma bjöd hem Stings fröken att sjunga karaoke hos oss.

Hemma hos oss sjunger vi ofta karaoke. Eller rättare sagt, hemma hos oss sjunger mamma och Sting ofta karaoke. Min pappa och jag brukar mest hålla för öronen och ropa att de ska sluta och vara tysta. Fast nu när Sting har blivit kändis måste han få sjunga. Han ska ju öva.

Mamma och pappa och Sting och jag bor i ett gammalt fallfärdigt hus ute på landet.

”Det tar bara en timme med bil sen är man mitt i stan”, brukar min mamma säga. Problemet är bara att vi inte har någon bil, bara fyra cyklar och varsitt busskort i plastficka. Vi åker ofta buss, så ofta att mamma ett tag alltid ville sitta framme hos chauffören och prata så att vi nästan missade vår hållplats.

Zaid hette han, chauffören, men då pappa upptäckte att jag och Sting fått en hel låda clownballonger av Zaid, började vi ta bussen en kvart senare på morgonen.

Min pappa är journalist. Åtminstone brukar mamma säga det. I själva verket översätter han konstiga broschyrer från tyska till svenska som handlar om hur man skruvar ihop olika delar på bilar och traktorer. En gång hade han en insändare med i Sydöstran om hur mycket skräpigare det blivit på idrottsplatsen sedan Birger, vaktmästaren, gick i pension. Kanske är det den mamma tänker på när hon kallar honom journalist.

”Du kan väl rycka i några trådar”, brukade hon säga innan Sting blev känd och då brukade pappa se trött ut och säga att allt hans tyska kollegor vet om musik ryms i en Pioneer-broschyr. Jag tror att det handlade om bilstereoapparater på något sätt.

Min mamma heter Camilla och hon ska bli skådespelare. Fram till dess jobbar hon på ett hem för gamla människor som inte klarar sig själva utan måste ha hjälp med att äta och klä på sig och känna igen sina barn.

”Lena Endre var faktiskt över 30 när hon slog igenom som skådespelerska”, brukar mamma säga när folk frågar hur det går med karriären. Hon har alla hennes filmer på en särskild hylla i vardagsrummet och ibland har jag kommit på henne med att öva sin särskilda Lena Endre-min framför spegeln i badrummet. Det är en ganska arg och vild min, vilket inte riktigt passar mamma som oftast skrattar och är på gott humör.

”Man ska aldrig ge upp sina drömmar”, brukar hon säga när jag undrar varför det tar så lång tid för henne att bli skådespelare. En gång uppträdde hon som stand up-komiker på ålderdomshemmet och då var jag och pappa och Sting där och tittade på. Trots att gamlingarna inte började klappa och se glada ut förrän en farbror med dragspel tog över med sina ”gamla örhängen” (jag förstod inte vad han menade, jag såg inga örhängen) var mamma uppspelt och pratade mer om Lena Endre än hon brukar i en hel vecka efteråt.

Att Sting har blivit kändis är helt och hållet mammas förtjänst. Åtminstone brukar pappa säga det. Ända sedan en tant på barnavårdscentralen sa att det var något melodiskt över Stings joller har hon gjort allt för att han ska bli artist. När han var ett år köade hon fjorton timmar utanför Globen i Stockholm och även om Sting inte kom med i Idol det året skrev de i alla fall om honom i Aftonbladet som den yngste sökande någonsin. Det tidningsurklippet tryckte mamma upp som julkort och skickade till alla våra släktingar och till och med gamla klasskompisar som hon inte träffat på flera år. Det tyckte pappa var lite överdrivet, men mamma ryckte bara på axlarna och sa att om hennes mamma gjort samma sak när hon spelade Fru Duva i Duvungeteatern hade hon kanske varit på Dramaten idag. Och om det hade pappa inget mer att säga.

När Sting var fem år var han med i teve för första gången. Mamma har en kusin som jobbar i en korvkiosk utanför TV4 där en av programledarna i ett inredningsprogram brukar handla en kokt smal korv med mos varje lunch. När mamma fick veta det tog hon semester från sitt jobb hos gamlingarna och började istället steka hamburgare och göra pommes frites hos sin kusin, helt gratis. I en hel månad tjatade hon på den stackars programledaren som inte alls hade någon lust att berätta för sina viktiga tevekompisar om en liten småunge som hette Sting, utan bara ville äta sin korv i lugn och ro. Men så, när det bara var en dag kvar tills mamma skulle tillbaka till sitt riktiga jobb, sa han plötsligt ja. Han skulle se vad han kunde göra. Rycka i några trådar. Mamma blev så glad att hon hakade av en hel tiokilosbehållare senap som hon gav den förvånade programledaren.

”Tack, tack”, stammade han förvirrat och vacklade därifrån med behållaren i famnen. Någon månad senare såg vi när han använde den som dusch i en sommarstuga i sitt inredningsprogram.

Några dagar efter senapsincidenten ringde en kvinna som presenterade sig som castingansvarig för ett nytt idolprogram för små barn. Fast att mamma vägrar erkänna det så vet jag att hon kissade på sig när kvinnan ringde, så överlycklig blev hon. Till mig sa hon att hon bara råkat stöta till ett glas med vatten, men så mycket vatten rymmer inga av våra glas. Dessutom behöver man inte rengöra med Ajax när man spillt ut vatten. Eller byta trosor, för den delen.

Men vänta nu, den här dagboken ska ju handla om mig!

Hittills har jag bara babblat en massa om Sting och mamma och pappa och till och med den där busschauffören Zaid som fick glittriga stjärnor i ögonen när han pratade med mamma. Jag tror nog att han var lite kär i henne.

Jag heter i alla fall Carola och jag är tio år. Den här dagboken börjar jag på idag eftersom det är första dagen på sommarlovet. Min fröken, som heter Sofia Ström och spelar i ett rockband trots att hon är över 30 och har två små pojkar och en man, har sagt att vi måste ”dokumentera” så att vi ska kunna komma ihåg hur det kändes att vara barn när vi blir vuxna. Det är viktigt, säger hon. Åtminstone om man inte vill bli torr och tråkig och en sån som bara sitter i en soffa och tittar på tävlingsprogram där de lottar ut bilar hela dagarna. Och det vill jag ju inte. Till skillnad från mamma är jag inte särskilt förtjust i att titta på teve överhuvudtaget. Jag gillar mer att skriva, som pappa.

Till hösten börjar jag i fyran. Det ska bli pesttråkigt. Åtminstone måste man säga så för att låta cool och inte som en pluggis. I smyg tycker jag att det ska bli ganska kul. Till exempel ska vi börja med tyska. När jag blir stor ska jag flytta till Tyskland. Tror jag. Eller så ska jag stanna i Sverige och bli en bloggare som Ebba von Sydow. Men då måste jag nog lära mig mer om mode först. Eller så kan jag skriva om något helt annat. Det verkar i alla fall häftigt att ha en egen hemsida som så många besöker.

Att jag börjar skriva i den här dagboken just nu beror också på att vi reser iväg idag. På Stings turné. Hela sommaren ska vi vara borta och bo i en liten husvagn och kanske grilla korv med Lasse Berghagen och Peter Jöback och Sarah Dawn Finer. Åtminstone tror mamma det. Eftersom hon inte hade någon semester kvar efter gratisjobbet korvkiosken var hon tvungen att sluta på ålderdomshemmet. Nu ska hon sälja mobiltelefonabonnemang på turnén istället.  Det tycker min pappa är väldigt roligt. Så roligt att han nästan vägrade följa med på ”spektaklet” som han kallar det.

Vänta, vad var det där? Mamma som skrek som en stucken gris? Bäst att gå och kolla!

Vi hörs – om ni törs!

Det drar ihop sig

Två helger kvar i lägenheten. Kartongerna är slut, allt vi inte behöver fram till flytten är nedpackat. Och snart flyttar vi faktiskt. Till. Ett. Hus. Känns stort. I dubbel bemärkelse. Men det ska verkligen bli roligt.

Jaha, vad har annars hänt? Vi har varit på konferens i Mölle. Två dagar. Ömsom storm, ömsom sol. Vädermässigt, alltså. Det var trevligt och Grand Hotel är ju verkligen vackert. Samlade på mig lite finfina inredningsidéer och drog in så mycket havsluft jag kunde i lungorna. Promenerade omkring och inspirerades av spöklikt tomma hus och dramatisk natur. Hade inte så många skrivit deckare redan hade man kunnat bli sugen.

Igår var vi på barndop. Niklas kusins lilla son såg ut som Jesus-barnet själv i kyrkan och efteråt blev det kalas med massor av mat och folk och barnspring och tårta med fototryck. Någon sålde strumpor ur bagageluckan på sin bil, någon höll tal. En trevlig tillställning.

Idag har vi packat och ätit våfflor och läst och ja… inte mycket mer. Skön dag.