Bakom masken är vi alla… föräldrar

Får en mejlbekräftelse på att jag anmält mig till en kurs i första hjälpen för barn. Konstaterar besviket att det inte ingår någon fika under de fyra timmar vi ska öva på att bränna, förgifta och klämma varandra i skåp och dörrar. Och då snackar vi inte ens kaffe.

Däremot, läser jag, ingår det ansiktsmask.

Intressant. Och trevligt. Kan nog tänka mig en lugnande variant med honung och aloe vera efter en lång dag på jobbet.

Eller tänker de möjligen mer Butterick’s? Tjugo vuxna människor i ring, alla föreställande olika varelser. Ja, varför inte? Kanske skapar det en mer otvungen atmosfär.

Välkomna ska ni vara! Låt mig börja säga så här: Vi kommer från olika delar av Malmö, från olika bakgrunder och förhållanden, men bakom maskerna är vi alla människor. Människor med samma rädslor och känsla av otillräcklighet. Föräldrar. Vi är alla föräldrar. Zombien, kattdamen, Michael Jackson där i hörnet… 

Kunde vara spännande.

Men så läser jag mejlet en gång till. Och ser att det faktiskt står andningsmask.

Och för all del – det är ju trevligt det med. Den kanske man kan ha nytta av när man betalar räkningarna?

Desperate housewife

– Det är synd att din föräldraledighet snart är slut nu när du blivit en sådan perfekt hemmafru, sa Niklas idag.

Givetvis förstod jag inte vad han menade.

Gör inte alla egna kroppkakor till middag?*

(*Nej. Verkligen inte. Bara om det regnar småspik och blåser halv storm. Eller om man lekt med alla klossarna, burkarna och plastdjuren en miljon gånger och läst alla tittut-böckerna tusen gånger. Eller om man burit bastant bebis så att armarna blivit kilometerlånga. Och behöver en kreeeeaaatiiiiiv paus. Och det lilla barnet – ja, han har ju alltid sitt decilitermått. Och dagens favorit – potatisstöten.)

Och på tal om Niklas och föräldraledighet. Just nu står han i köket och gör en äppelkaka. Så det kommer nog inte att gå någon nöd på oss i vinter heller.

Var sak på… sin plats?

Att vara föräldraledig handlar mycket om planering.

Om han vaknar vid åtta och får gröt vid nio behöver jag inte packa lunchboxen om vi ska in en snabbvända till stan. Och väntar jag en halvtimme efter gröten är chansen stor att jag slipper sitta på bussen och skämmas över… that smell.

Om jag bara öppnar sovrumsdörren halvvägs då han vaknar på natten kommer den inte knarra då jag drar igen den – och jag slipper upprepa processen nappen-klappa-mamma-är-här-älskling.

Och så vidare.

Det handlar också mycket om prylar. Torklappar som ska finns lättillgängliga i fickan/väskan/soffan/köket/… tja, egentligen överallt. Leksaker som kan distrahera när promenaden/blöjbytet/bilresan blir för tråkig. Majskrokar/rån/en-bulle-som-egentligen-innehåller-socker-men-strunt-samma-så-länge-det-funkar som kan skjuta upp hungern en liten stund.

Alltså – planering och prylar. Och var sak på sin plats.

Stoppar jag busskortet i fickan, behöver jag inte gräva runt i skötväskan efter plånboken, och då hinner inte den stressade busschauffören rivstarta innan jag hunnit tillbaka till vagnen och jag slipper koka inombords för att han inte tänker på att det faktiskt sitter ett litet baaarn där bak. 

Tar jag den sista lunchportionen ur frysen kommer inte en trollkarl att ha fixat fram käk dagen därpå. 

Vissa dagar blir det mer prylar och planering än vanligt. Som idag, då vi både skulle på åttamånaderskontroll på barnavårdscentralen och babysim. Själva.

Men det gick finfint. Åtminstone tills jag kom hem, pustade ut, tog en macka – och uppenbart stängde av hjärnan.

Niklas, som anlänt efter jobbet:

– Men… varför ligger osten i mikrovågsugnen?

Länge leve äktenskapet – och Blocket!

Det var ju det här med den femåriga bröllopsdagen. Ni vet: ta på finstassen, läppstiftet och det glada festhumöret. Gå ut och äta på restaurang, bara vi två. Kvällen som det hänt att man tänkt på och drömt om lite då och då, när det blivit lite väl mycket fiskpinne över vardagen.

Tro det eller ej – men det höll på att bli noll och inget av det. For real.

Efter ovanligt mycket klicketiklick på internetbanken den tjugofemte var vi nämligen nere på nivån ett biobesök. På sin höjd en korv med bröd före. Och då snackar vi om biobesök på ett gammalt presentkort som legat och samlat damm i en låda.

Jodåsåatte. Som det kan bli.

Tack och lov är man ju inte kreativ för intet. Och knapert har man ju haft det förr.

Så i lördags föreslog jag Niklas en hårdsatsning:

– Vi rotar igenom alla skåp och lådor efter gammalt skräp, lägger ut det på Blocket – och alla pengar vi får ihop till på fredag får vi använda på bröllopsdagen!

En briljant idé, om jag får säga det själv. Nu, två dagar senare, har vi fått ihop 1500 kronor, and still counting!

Så nu börjar jag fantisera igen. Om annat än en kokt med mos.

Från en verklighet till en annan

Woho. Jag klarade det. Trots en liten klump i halsen på morgonen. (De runda kinderna, den mjuka, mjuka magen, de knubbiga små händerna, det underbaraste skrattet, de små snabba fötterna, känslan när han borrar in sig mot min hals… Så långt bort!)

Men det förstås. Säg den småbarnsmor som inte skulle uppskatta obegränsade mängder varmt kaffe och tid att tänka en tanke både fram- och baklänges – och dessutom få betalt för det. Och då har jag inte ens nämnt skålen med lösgodis, lunchen på en solig uteservering och lyxen i att få använda sin högra hjärnhalva. Allt tillsammans med fina kollegor.

Jobbstart*. Jag kan nog tänka mig att göra det igen, faktiskt.

(*I sanningens namn var detta en tjuvstart. Vilket ju faktiskt innebär att jag får göra det igen. Om två veckor.)