Inte bara det röda håret gemensamt

Igår var jag nog så nära Nobelpriset jag kommer att komma. Min biografitext om tangolegenden Carlos Gardel jämfördes av författarinnan Sigrid Combüchen med texter av Kristina Lugn – och eftersom Lugn snart sitter i Svenska Akademien och kommer att vara med och utse Nobelpristagaren i litteratur, så… Ja, långsökt jag vet. Men tankekedjan är spännande.

Gamla meriter

Ibland blir man trött på byråkratin. För att vara behörig till nästa termins studier måste jag skicka in en kopia på mina gymnasiebetyg, allt för att VHS håller på att göra om sina datasystem. Vänta nu. Mina tidigare 155 universitets- och högskolepoäng finns registrerade i Ladok. Jag läser just nu en utbildning som kräver minst 60 akademiska poäng innan man får börja på den. Inför nästa termin har jag sökt en 21-40-utbildning.
Nej, men det är klart att jag fuskat mig fram vid cirka tio olika antagningstillfällen. Att jag inte tänkte på det! Det är ju fullständigt självklart. För det vet ju alla, att VHS inte har någon koll. Eller hur var det…?

Är du Emo, eller?

Sitter och slötittar på Kobra. Plötsligt fylls rutan av tonåringar med mycket svart hår och mycket svart kajal. Kanske en rosa lugg eller några vita slingor. Jag har sett dem en och en på stan, men inte så många på en gång. Där, i teven, har de köat i två dygn för att se världens bästa band, My Chemical Romance. Som är Emo. Eller inte riktigt Emo, utan mer Hardcore Emo. För att inte säga Post Emo Hardcore, som är det allra mest rätta just nu. Jag känner mig som ett frågetecken. Eller en hundraåring. Emo? Post Emo? Förstår på tonåringarnas utseenden att det i alla fall inte handlar om gladpop eller ens indie, nej, det här är musik för De Utstötta får jag lära mig.
Usch. Tycker inte om att känna mig gammal. Är glad att jag i alla fall hört talas om My Chemical Romance.

Jag – en bostadsknarkare

Ett nyligen uppmärksammat fenomen i magsinsvärlden är de så kallade bostadsknarkarna. De som drömmer sig bort på sajter som Hemnet – ofta utan att egentligen vara på gång att flytta. En sådan bostadsknarkare är jag. Jag trivs jättebra i vår lägenhet, jag vet att vi absolut inte har råd med något hus, men jag gillar att titta och tänka. Har dessutom slutat prata med Niklas om pärlorna jag hittar – de gånger det hänt har han genast sett uppgiven ut och börjat prata i termer av ”ruckel”, dyra pendlingskostnader, brist på pengar, dålig prisutveckling och ”kan du verkligen tänka dig att bo sådär, mitt ute bland ingenting?”. Men det är inte det mitt knarkande handlar om, att tänka nyktert och rationellt. Jag vill bara drömma. Se mig själv riva ner gamla tapeter, trycka ner små fröer i fluffig, godluktande jord, sitta och skriva med utsikt över mina klängande stockrosor. Mmm. För säkerhets skull surfar jag bara på hus som kostar under en miljon kronor (jo, de finns!). Kolla t ex på det här drömhuset (icke-bostadsknarkare göre sig ej besvär!). 895 000. Eller det här, för 850 000.
Så fint…

Ve och fasa(n)

Jag har aldrig varit en sådan som velat bli vegetarian för att det skulle var synd om djuren. Överhuvudtaget har jag väldigt sällan tänkt att det bakom en god älgbiff eller en het thaikyckling finns ett djur med horn och fjädrar och kropp och liv. Kanske beror det på att jag växt upp i en liten småstad med landsbygden på behörigt avstånd eller att kyckling i lergryta var det närmaste jag kom djur i sitt originalskick.
Igår fick jag dock uppleva riktig hardcore food. Direkt från den skånska myllan. Det var faktiskt lite… obehagligt.
Niklas hade varit med några vänner och jagat. De hade lyckats skjuta några djur. Ett av dem fick följa med honom hem. En fasan. I en plastpåse.
Att jag kunde avnjuta fågeln under kvällen tror jag beror på att jag lämnade lägenheten när den skulle plockas, styckas och få sina fjun bortsvedda under en gaslåga. Det var en nära-naturen-upplevelse jag kände att jag kunde klara mig utan.
Men god var den. Och jag är glad att jag satt med ryggen emot uteplatsen när Niklas vid 23-tiden fick syn på något som fladdrade i vinden utanför fönstret. Den blodiga platspåsen.

Förutsägbart om förlag

Idag hade vi en förlagschef som föreläsare och hans uppdrag var att berätta hur det går till att få en bok antagen. Inte helt förvånande går det till på exakt samma sätt som när jag som redaktör fick in och valde mellan idéer/artiklar från frilansare. Skönt, för att jag vet, men samtidigt lite jobbigt, av samma skäl.
Fick också veta det inte längre finns några ”lagliga” avtal kring vad man som författare ska få per bok, men att många förlag fortfarande följer gammal praxis, det vill säga 27 kr till författaren per hundralapp av F-priset (som för en inbunden bok ligger någonstans kring 120 kr).
Inspirerande (duh…) var också det faktum att det i Sverige enbart är de riktigt stora författarna som kommer upp i volymer kring 5 000 – 10 000 ex.
Hmm.

I förmiddags fick vi också en uppgift som först verkade jättetrist, men sen efter lite klurande blev jätterolig.
En bra och inspirerande dag, på det hela taget.
Nu är det Love Actually på teve och jag är avundsjuk. Tänk att ha skrivit manus till något som är så folkligt men samtidigt så fint. Och roligt. Sån vill jag bli. I den bästa av världar.