En dag på Djurgården

Valborgsmässoafton kom med sommarväder och vi fick en superskön dag på Djurgården. Arvid var lika fascinerad av björnarna som talgoxarna på Skansen och njöt av att få springa runt och tugga på pinnar och stenar och jaga traktorer. Niklas och jag njöt av lunch på Rosendals trädgård och allt var då där krispigt och grönt och nyutsprucket som det är den bästa tiden på året.

När vi segat oss fram i bilkön in mot stan (jag hann till och med gå ur bilen och springa bort till en kiosk och köpa en läsk åt Niklas!) körde vi till söder och fantastiskt trevliga Urban Deli där vi köpte majskyckling och jordärtskockor  och sötpotatis och tomatchutney. Av detta trollade sedan Niklas fram en d-e-l-i-k-a-t Valborgsmiddag.

Nu ligger vi utslagna i soffan med massor av ekologisk blåbärsglass i magen och konstaterar att vi har det ganska bra. Typ bäst i världen.

Annonser

Inte var dag man får rejsa med en rollator

Vilket plejs pappas faster Karin hade! Där fanns både katt och hund, man fick chokladkaka och ett supercoolt kit till sandlådan. Och så fick man åka rollator!

Innan vi åkte hem grävde vi upp violer från gården där pappa växte upp (alltså.. violer flyttade från Skåne till Enköping – och nu alltså tillbaka igen). De ska vi plantera i vår trädgård.

Sa någon speedad?

Att komma fram till Stockholm klockan halv elva, då unge herr Unnhem fått en powernap på två och en halv timme var spännande. Tänk dig en knarkare som släpps in i ett rum fullt av droger.

Wow, är detta sant?

Allt detta – för mig?

Var ska jag börja? Här? Nej, här… Vänta, här!

Det första Arvid upptäckte var en Brio-helikopter (Arvid ääääälskar saker som flyger) – och sen en leksakshelikopter till. Fatta lyckan! Och som inte det var nog, en hel massa spöken från babygymmet (en annan favorit – saker som ”säger” buu).

Lilla killen. Han nästan darrade av upphetsning. Och då har jag inte gått in på alla de skåp och lådor som inte var barnsäkrade (flickan i familjen är tre månader yngre än Arvid).

Puh. Till sist somnade han dock. Och vi med. I alla fall några timmar tills Arvid tyckte att det fick räcka. Klockan halv sju. Då var det ju ljust och soligt i rummet!

Trevligt nog bor vi ovanpå ett jättestort köpcentrum (älska Intervac och alla de spännande ställen man hamnar på) så i de folktomma gångarna – och rulltrapporna! – kunde han sedan springa av sig fram tills ICA öppnade klockan nio.

Det frukostkaffet… Behöver jag säga att det var gott?

Efter världens skönaste tupplur för hela familjen åkte vi sedan och hälsade på hos Niklas farbror och hans fru. Kusinerna som fick barn samtidigt som vi var där och det var minst sagt högt tempo. Men mycket trevligt (på barnfamiljsvis. Man minns vad som serverades, men inte hur mycket man åt. Än mindre hur mycket barnet petade i sig av den vill-du-prova-en-oliv/fetaostbit/pajskals-buffé man dukar upp efter hand för att kunna föra ett samtal som varar mer än en minut. Av dessa samtal minns man sedan fragment, mest för att de trängs ut av lyckan av att ha räddat en svindyr vas/ett svindyrt prydnadsäpple eller en svindyr tavla på 2×2 meter att ramla i golvet).

Kunde inte låta bli att tänka på hur det varit om man fått trillingar…

Men hur som helst. Det var jättetrevligt i alla fall och så roligt att se de tre små busungarna tillsammans.

Och så åt Arvid sin första glass.

Bara en sån sak.

 

 

Hamburgerpremiär

Var ska man äta sitt livs första skräpmat om inte mitt i bibelbältet där alla ser ut som om de vore hämtade direkt ur Bröllopsfotografen eller Fucking Åmål.
Tjugo mil kvar nu. Russin och äpplebitar är uppätna, ett par böcker halvt sönderrivna. Vi har lekt favoritleken gömma-grejer-och-säga-borta cirka hundra gånger, tittat på lastbilar och borrat, sågat och hamrat på muggar och mamma och mobiltelefonen. Och så har vi skrattat så vi fick hicka och gråtit när vi slog huvudet i taket. Och nu sover världens duktigaste lille resenär gott i sin bilstol. Ljuvliga, ljuvliga lilla barn.

20120427-210851.jpg

Mot hufvudstaden

Ögonblicket då ens barn stannar upp, tittar på en intensivt, blir lite röd i ansiktet och säger ”bajs”. Hur stolt får man bli liksom. Jag har ett barn som kommunicerar – med ord! 

Detta barn åker i morgon med sina föräldrar till Stockholm. Känns lite som julafton faktiskt. (Och stressnivån är ungefär den samma. Det ska städas och handlas och packas och tänkas igenom och planeras – men hey, klockan är ju bara 20.43… )

Men kul ska det bli. Och några bilder ska jag försöka hinna slänga upp under helgen. 

Och alla tjuvar som sitter och semestergooglar – glöm det. Vi har en stor, stark Solna-familj i huset.