Nöden har ingen lag

Till kategorin ”udda platser jag ammat på” kan vi idag lägga Tirups örtagård. Och då pratar jag inte om kafeet eller bilen ute på parkeringen, utan kafeets loft. Loftet där jag visste att det brukar vara någorlunda lugnt och där det finns massor av stolar och bord.
Så jag tog mig upp dit, och upptäckte till min förvåning ett stort gäng kvinnor kring ett bord. Med block och pennor. Flaskor med mineralvatten. Godis i skål.
– Har ni konferens eller? kom jag mig för att fråga, och det normala hade väl varit att be om ursäkt för att jag störde och sedan gå tillbaka ner till kafeet när jag fick ett ”ja” till svar.
Men gjorde jag det?
Nej.
Istället formulerade min trötta amningshjärna följande fråga:
– Är det okej att jag sätter mig i ett hörn och ammar?
Alla såg minst sagt förvånade ut och vågade inte säga något förrän chefsdamen som stod vid bordsänden fick ur sig ett ”jo…visst…det går väl bra”.
Och, faktiskt, så insåg jag inte det bisarra i situationen förrän jag satt där bakom deras projektorduk, på deras konferens, och lyssnade till deras ”processrutiner”.
Fatta om samma sak hänt när man själv var på viktig konferens, att någon stövlat in och velat amma bakom ens projektorduk. Man hade ju trott att det var ett skämt! Alternativt att hon som stövlade in inte var riktigt klok.
Men det kan jag nu tala om, att så behöver inte vara fallet.
Om det någon gång skulle hända er, alltså.

Man ska ha husvagn…

Låt oss fortsätta lite på retrotemat… Och då menar jag faktiskt inte bara bilden. För i sommar kommer vi att ta upp en fin gammal familjetradition, nämligen… tada… campingsemestern!

Jo, du läste rätt. Inget bostadsbyte i år, om inte min brorsa känner för att dra till Malmö,  förstås. Det är han som är en snällis och lånar oss sin husvagn en vecka i augusti och jag kan knappt bärga mig tills jag får frossa i foppatofflor, flintastekar och groggar i förtältet (allt på avstånd, förstås). Men framför allt längtar jag till att få vara nära familjen en vecka (klart vi ska campa i Lerberget/Höganäs!) och få mysa vid havet.

Sen får min inre 14-åring säga vad hon vill. (Campa, uähhh, vad töntigt!)

Tror att jag gjorde husvagnsdebut som 1-åring och därmed kommer Arvid att slå mig med ett halvår. 

Klädkod: Polyester

Igår tog vi bilen till köpcentrat för att köpa kläder till dopet.
Ha.
Ha.
(Torrt skratt.)
Tänk dig följande: Du har inte köpt ”riktiga” kläder på nästan ett år och tror någonstans att en medium på mammaavdelningen också är en medium på den vanliga avdelningen när ungen väl är ute.
Ha.
Ha.
Du har inte läst en modetidning på flera månader och därmed missat att det hetaste just nu är tantstrumpbyxefärgat beige, hysteriskt hippiemönster och pudrig pastell – alltså med andra ord:
Ha.
Ha.
Du har en timme på dig innan den lilla bomben i babybjörnen briserar och vill ha mat. Då ska du också ha hunnit köpa kläder till honom, och gärna lite blöjor och havregryn och våtservetter när du ändå är ute…
Så vad blev resultatet?
1. Jag provar en topp som får det att se ut som jag försökt skyla mina gigantiska tuttar i ett alldeles för litet spetssängöverkast.
2. Jag drar på mig en pennkjol och får det att se ut som jag fastnat med ett helt pennskrin i midjehöjd.
3. Jag hoppas på den gröna skjortklänningen med guldknappar, men vänta… Vem är den butchiga vakten från Kvinnofängelset som möter min (uppgivna/desperata/förtvivlade) blick i spegeln?
4. Jag testar en blommig variant och med fyra tältpinnar, en sovsäck och ett gasolkök kanske den hade varit okej.
5. Tiden går…
6. Svetten lackar…
7. Barnets far vankar utanför provrummet…
8. Jag provar en prickig… som passar! Skit i att den har ett band i midjan som jag inte har en aning om hur det ska knytas, att den inte går att amma i och att den är gjord i 100 procent polyester. Time is up, mum!

Härligt.
Men nu slipper ni undra i kyrkan i alla fall. Tanten i prickig polyester, som luktar svett och har mjölkfläckar fram, that’s me.

Jodåsåatte…

Man skulle kunna rapportera om att vi har hantverkare här som målar det vi inte hinner/orkar/vill fixa själv (en veckas jobb för två proffsiga handy men = loads of frustration för en småbarnsfamilj).
Man skulle också kunna berätta att det drar ihop sig till dop (60 pers? Va? Här? Som ska ha mat? Nej… väl?).
Men.
Orka.
Det är ju bara för varmt.