Lillebror

En alldeles bedårande liten kille fick vi se på ultraljudet i dag. Jag som oroat mig lite för att han skulle vara större vid födseln än Arvids 4,3 kilo kände mig lugnare efteråt. Lillebror ligger precis på ”normalkurvan”. I dag vägde han 2120 gram och fortsätter han följa kurvan kommer han att födas på 3,5 kilo. Känns lagom! (Okej, det kommer förmodligen ändå att kännas som att föda fram ett kylskåp, men ändå.)

bild (33)bild (34)

Annonser

Härlig dag i Hög

I dag har vi firat Eriks födelsedag ute på hans och Lottas fina gård i Hög. En ljuvlig vårdag – soligt, varmt och vindstilla.

IMG_8300Lotta hade fixat en skattjakt i trädgården. Erik hade vissa svårigheter med att lösa hennes kluriga ordgåta. 
IMG_8307 På väg för att ge hönorna mat! IMG_8312En annan höjdpunkt är klätterställningen.

IMG_8305Kopporna börjar se lite bättre ut.

IMG_8316

Vädret fortsatte vara underbart på kvällen så då fick vi premiärgrilla lite korv.

 

Fler långa snippor åt folket

I kväll läser jag en bok som i stora drag handlar om att förverkliga sina idéer och visioner.

Så här står det på ett ställe:

Faktum är att det verkar bli svårare ju mer vi växer in i vårt hantverk och blir mer seriösa i det. En femåring med en ask kritor behöver inte vara medveten och sin vision för att sätta igång och rita. Men i takt med att vi växer så blir allt mer dunkelt och förvirrat av tekniker och teorier… tja, det blir helt enkelt mindre intuitivt. 

Och visst är det väl så. Tänker bara på när Arvid och jag satt och ritade en födelsedagsteckning i eftermiddags. Han ritade och jag skrev ner vad han sa att det föreställde.

Det första var ”ett spöke som hälsar på” seden en snögubbe.

Sedan en ”lång, lång, lång snippa”.

Och så, underbarast av allt, ”ett ögonblick”.

Det är verkligen något av det roligaste med barn, deras spontanitet och obegränsade kreativitet. Önskar ofta att jag hade mer kvar av det där; förmågan att handlöst kasta mig in i något, eller ut i något, utan tanke på omständigheter och konsekvenser. Utan att alltid ha en plan eller en strategi eller ett självklart mål.

Mycket av mitt fortsatta bokskrivande har till exempel stupat på just det där. Att jag redan från början satt upp så många begränsningar för mig själv att det ursprungliga – lusten och passionen att skriva – har gått helt förlorad.

Men tänker jag lite längre så handlar det nog faktiskt mer om tid, eller snarare bristen på den, just nu. Jämfört med tidigare, då jag i större utsträckning var en sådan gladeligen bytte både bostad och utbildning och jobb på en kafferast, har jag nu betydligt mindre tid för att tänka på saker och för att göra saker.

Och får jag en timme över för mig själv så måste jag ju göra något som ger något. Något vettigt.

Inte bara sitta och rita långa, långa, långa snippor och ögonblick, för att det är kul. 

Eller är det kanske bara en dålig ursäkt?

Saker jag hittills upptäckt…

… under våra två dagar med svinkopporna:

– Att vi är en väldigt fysisk familj. Kramar, pussar, sitta i knäet, mysa, hålla handen – det är inte helt lätt att plötsligt dra ner på. Och när ens 3-åring ropar, med gråten i halsen: ”Mamma, jag glömde ju att ge dig en puss” när man är på väg till jobbet efter halvdags-VAB – vad gör man då?

– Att Arvid har väldigt mycket leksaker. Som han gillar att leka med allihop. Och som han gärna vill att jag ska leka med samtidigt. Handsprit och handtvätt, visst, men hur många gånger orkar en person med 20 kilos övervikt och knakande fogar hoppa upp och ner från ett lekrumsgolv? (Svar: Knappt en.)

– Att vi har väldigt mycket kuddar och filtar och textilier överhuvudtaget. Och please – förklara för mig – hur trycker man in soffan (och kökssoffan) i tvättmaskinen och kör den på ett 60-gradersprogram?

– Att jag som preggo har väldigt lite kläder. Särskilt när de få gigantplagg jag har måste tvättas hela tiden. Och efter 40 varv i 60 grader kommer de dessutom att ha nått ytterligare en modegrad – då är de inte bara få och fula, utan dessutom urtvättade. Hett.

– Att vi har en väldigt tapper liten kille som låter sig tvättas och baddas och smörjas utan alltför högljudda protester. Älsklingen.

 

Liten sjukling

I dag fick jag hämta hem en febrig liten kille vid lunch. Mitt mammahjärta vänjer sig aldrig riktigt vid det där, att se honom hängig och matt och feberglansig i ögonen. Det svämmar liksom över av kärlek.

Men vi sov, åt glass och saftiga päron, tittade på Vi på Saltkråkan, bläddrade i fotoalbum och pratade om lillebror.

Och sen, när pappa kommit hem från träningen, bäddade vi i kökssoffan och där somnade han. Snarkade med nappen i munnen tills vi bar upp hans lilla febervarma kropp till sängen.

Hoppas att han snart är pigg igen.

IMG_8266

IMG_8274

IMG_8285

IMG_8292

Tisdagsharmoni

I kväll är Niklas på ölprovning och jag och Arvid har haft en riktig myskväll.

Ingen av oss var för trött, vi behövde inte stressa med något utan kunde bara vara. Äta våfflor med sylt och glass, leka länge med legot i lekrummet, fantasiprata om byggarna och deras jobb med att lasta och lossa lastbilar, 3-åringsfilosofera kring stort och smått i skumbadet, kura ihop tätt intill varandra på madrassen och läsa Den store upptäckaren och senaste Bamse-tidningen och sedan somna båda två. Hans lilla mjuka hand i min och stormen och regnet mot fönstret.

En riktig myskväll.