Banana split utan split

När man sitter och tittar på Dessertmästarna på teve och sedan går ut i köket, tinar några blåbär, skär upp en banan och blandar med Lindahls kvarg 0,3%. Då vet man att man är oerhört tråkig en sann viktväktare.

Med vänlig hälsning Signatur ”1,5 kilo kvar”

En dag på barrikaden

Att vara hemma själv med två små barn handlar mycket om att kompromissa. Eller okej… Jag kompromissar. Eller kanske snarare: väljer mina strider. Skulle jag säga nej till allt jag vill/borde säga nej till skulle tillvaron bli outhärdlig. För samtliga inblandade.

Ta till exempel den här situationen:

bild 1 (1)Hur hamnade han där, kan man undra. I badrumsvasken.

Jo, lätt som en plätt. Jag stod i duschen. Tittade ut med jämna mellanrum. Konstaterade belåtet att han tagit av sig pyjamasen. Såg honom sätta sig och kissa.

Passade på att schamponera mitt hår.

Då fyllde han vasken. Och började leka med några playmobilgubbar.

Helt okej.

Men… nästa gång jag tittade ut hade han gjort dem sällskap.

Kanske inte helt okej.

Men samtidigt – vad spelar det för roll?  Han är 3,5 år. Han älskar vatten. Att han leker i badrumsvasken nu betyder inte att han kommer att göra det när han är 35.

Och nöjd kille = trevlig morgon. Missnöjd kille = otrevlig morgon.

Här är ett par andra ”kompromisser” från vår dag:

bild 2 (1)

Klart att man måste få bygga en bro vid frukostbordet. Varför pallen tvunget skulle staplas ovanpå stolarna minns jag dock inte. Kändes dock fullständigt logiskt just då. Åtminstone för Arvid.

bild 3 (1)Vatten igen. Nu var det brödsmulor i Sodastream-flaskan som skulle fiskas upp med en kniv. Och ja, varför inte? Han hade plockat fram lite olika ”verktyg” för att testa vilket som funkade. Och experiment måste man ju uppmuntra, eller hur?

Den bara överkroppen? Tja, det blev visst ett bad till under eftermiddagen…

Idag längtar jag till…

… början av 2015 då vi ska åka till Sälen och bo i en stuga och andas fjälluft och åka pulka och äta gulaschsoppa och bada bastu och umgås med vänner. Snöknarret under fötterna, solgnistret i träden, röken ur munnen. Den varma chokladen. Och de rosiga kinderna. Sömnen efter att ha varit utomhus.

Sa jag att jag längtar?

Sängkantsblogg

Det här med att gå upp, göra sig i ordning, krypa ner, släcka lampan, nästan slumra till – och komma på att man glömt blogga.
Det är som ett litet, litet spöstraff.
Men 100 dagar är ju 100 dagar. Och då gör man det.
Dagens highlight var annars de tre barnen Stahls födelsedagsfirande. Tänk att den äldste redan är nio år. Tycker inte att det var länge sedan han var som Samuel. Galet.

När projekt blir lite för ambitiösa

Jag vet inte, men det blir nog lite för mycket att både fotografera/redigera varje dag och att blogga varje dag. När barnen lagt sig efter åtta blir det liksom aldrig tid till något annat. Jag vill ju till exempel hinna läsa böcker också. Skriva något annat än på bloggen. Stirra tomt in i teven. Rensa hjärnan. Sådana viktiga saker.

Så därför fortsätter jag blogga varje dag, och fotar så ofta jag kan.

Nu ska jag gå och putsa mina skor. Och fylla torktumlaren (fjärde gången idag). Och ta fram kläder till sonens dagisfoto.

Sådant ska ju också hinnas med.