I am special!

Inte särskilt mycket har hänt. Jag går i skolan och skriver, skriver, skriver. Tanken är att vi den 12:e oktober ska lämna in tio sidor av våra projekt till handledaren, och eftersom det är ganska lång tid dit (i min värld) lyxskriver jag nu på Boken om Lars istället för på den mer stelbenta fackboken. Han är verkligen en rolig karaktär!

Annars är det lugnt. Jo! Unnhem har godkänts, så nu finns det inte längre någon Linda Svensson med mitt personnummer på Skattemyndigheten – nu heter jag verkligen Linda Unnhem! Coolt, va! En massa grejer måste ändras och framförallt måste jag börja identifiera mig med mitt nya ”jag”. Märkligt. Niklas får en betydligt längre startsträcka eftersom han inte kommer att ta namnet förrän vi ingår det äkta ståndet, förhoppningsvis och om det inte ramlar ner en miljonvinst över oss, under nästa år. Så fram till dess får jag vara helt unik, eftersom det inte finns någon annan i hela landet med det efternamnet!

Ikväll ska bästa Jennie komma hit och äta en stek (märkligt jag vet, men den måste tillagas idag!) och sen ska vi se Hello Saferide på KB. Mys!

Ont överallt

En grym huvudvärk följer mig som en elak skugga idag. Försökte medicinera bort den i förmiddags med en Ibumetin. Nope. Tog till sömnknepet. Nej. Begav mig ut i parken för att läsa på en filt och låta de sköna sensommarhöstvindarna blåsa bort smärtan. Resultat: Förstärkning av ontet, då en armé av byggarbetare bestämt sig för att svetsa ikapp just där jag placerade min filt. Sökte mig nyss hem till uteplatsens lugna vrå och nej, jag tror inte mina öron: Just som jag satt mig med en kopp te börjar någon öva på pianoläxan ovanför. Med betoning på öva.
Jag ger upp. Nästan gråtfärdig.

Fem-i-topp Helg

1. Mysdag med mamma
Lunch på Spot, öl på Lilla torg och massor av prat och affärsspaning där emellan.
2. Fredagsfest i växthuset
Surströmmingen var vedervärdig, men mysfaktorn ute i Niklas föräldrars växthus var så hög att man (nästan) kunde bortse från stanken. Massor av levande ljus, nästan utomhus, i slutet på september, det är lyx.
3. Ettårskalas med torra kakor
Svante fyllde ett och kalaset var trevligt med goda kakor och en supersöt födelsedagsgris med lockar i nacken.
4. Köttt & Kvarteret Skatan
Kvarteret Skatan på SVT med Johan Glans och David Batra är outstanding. I kombination med kött, halloumi och rött vin är det… outoutstanding.
5. Strömming på Siesta
Efter kalaskakorna krävde kroppen mat och Siestas strömming med potatismos var kronan som fick kröna en riktigt skön helg.

Ulk

Jag har en väldigt omedelbar kräkreflex när jag känner något som luktar väldigt illa. Inte så att jag kräker rakt ut, så klart, det är mer som en spontan och ganska intensiv ulkning. Under det senaste halvåret har jag känt två sådana dofter. Ena gången var när jag och Niklas gick förbi en sopbil som måste ha rymt as, den andra gången var när en bebis jag känner hade… ja, problem med magen kan man säga.
Ikväll ska vi hem till Niklas föräldrar och äta surströmming. Varken de eller jag har någonsin ätit det, bara Niklas är invigd. Jag fruktar det värsta. Men det ska så klart blir roligt också. Kanske är det någon mer än jag som eventuellt kommer att spontanulka.

Skam vid ett skepp

När jag skrivit inlägget om handikapptoaletter lite längre ned sa Niklas: ”Du går omkring och tänker så mycket. Det är väl klart att man går på handikapptoan utan dåligt samvete!”
Yeah, right.
Idag på bokmässan i Göteborg var det jättelång kö till damtoan, ingen i kö till den för handikappade. ”Jag kan gå, jag är inte rädd. Jag kan gå, jag är inte rädd.” Jag upprepade mantrat för mig själv medan jag ensam stod och väntade på att det skulle bli ledigt där inne.
Väntade.
Väntade.
En annan kvinna kom och ställde sig bakom mig. Väntade. Och gav upp.
En kvinna med vagn och ett spädbarn i famnen kom och ställde sig bakom mig.
”Jag kan gå, jag är inte rädd. Det är inte bara friska/barnlösa som måste köa.”
Fem minuter senare vreds låset äntligen om och efter ytterligare en minut öppnades dörren. Ut rullade det mest avancerade jag någonsin sett i rullstolsväg. Eller, det var ingen rullstol, det var ett mindre rymdskepp. I detta skepp satt en kille som hade slangar kopplade till allt man överhuvudtaget kan koppla slangar till på kroppen. Hans ben var kortare än mina överarmar och han andades i någon form av respirator.
Jag höll verkligen på att skämmas ihjäl.
Självklart tittade hans assistent surt på mig och där och då bestämde jag mig. Jag kommer hädanefter inte att gå på handikapptoaletter. Detta fick bli tecknet.

I övrigt var det en mycket trevlig mässa, men en lång dag med mycket resande. Jag säger godnatt.

Beröm, Al Gore och ny text

Lektioner hela dagen idag. Roligt. Fick beröm för min text och mitt ännu inte särskilt starka författarego lade lärarens ”lysande” till arkivet för ”ord jag minns”. Kom hem vid fyra, satte mig och skrev uppgiften vi har tills på fredag när jag ändå var uppe i varv. Åt rödbetspasta när Niklas kom hem och däckade sedan framför miljöfilmen En obekväm sanning på bio. Niklas företag bjöd sina anställda med respektive och jag hade hyfsen att somna mitt i. Trots att det var en bra film. Ska försöka att släcka lite ner lite mer här hemma (ännu en av de grejer min pappa predikade när vi var små…). Tåg åker jag redan. Och cykel.

Här nedan ser ni uppgiften ”Ta ett minne. Skriv om det i tredje person. Döp huuvdpersonen.” Jag fortsatte med Lars, fast nu inte ur ett jag-perspektiv. Han intresserar mig. Och påminner mig om mig själv och många andra.

Flytten till Långaröd började med ett krig. På ena sidan Lars och allt som gick under benämningen ”gammalt skräp”, på andra sidan Pernilla och hattaskarna från Ikea. Striden utspelade sig i sovrummet, när det var två dagar kvar tills Pernillas kollega Mats skulle komma med sin stora pick up, som han otroligt nog ”bara hade”, trots att han jobbade som revisor och var den som brukade ge dem gratisbiljetter till Helsingborgs symfoniorkesters söndagskonserter. I Lars värld var man antingen siffernisse och stråkbög eller så kallades man Masse och hade en lastbil som rymde en hel tvåa. Inte både och. Men nu skulle alltså Mats ”Masse” Holm komma och lasta deras liv och i det rymdes inget gammalt skräp. Det gjorde Pernilla mycket klart för honom. Så klart att det bildades flammor på hennes hals och förbjudna hatkänslor i hans bröst.
Han hade varit med om det förr. Tjejer som inte visste hur mycket arbete det låg bakom en stor trälåda med tre inbyggda fack, hur mycket pengar han lagt på sin luftpistol eller hur han på en tomtemaskerad plötsligt fått nytta av slipsen med renarna. Och nu var det alltså Pernilla som inte förstod, som inte växt upp med Serie-Paraden och som inte var villig att kompromissa om minsta lilla simborgarmärke.
”Vi kommer inte att ha plats”, sa hon och lade för säkerhets skull till ”älskling”, för att han inte av ren trots skulle plocka upp sina gamla skoluppsatser ur sopsäcken igen.
Lars suckade, strök sin Ingmar Stenmark-mössa över tofsen och ville säga att de inte skulle ha plats med något om allt tvunget skulle förvaras i små runda hattaskar, men det var inte läge. Pernilla hade satt upp sitt hår. Det hände bara när hon var irriterad, på gränsen till arg, och Lars misstänkte att det berodde på att hon eldade upp sig så mycket att håret blev för varmt i nacken. Bestämt hade hon börjat packa ner sina tjocktröjor i en kartong märkt ”Vinter” och Lars fick plötsligt en våldsam lust att kasta sig över henne. Trampa sönder hattaskarna och krama hennes tunga bröst i sina händer. Dämpa aggressionen i doggy style, trolla på knäna och till slut känna henne mjukna som smör under sina händer. Make up-sex light. Problemet var att de skruvat ner rullgardinen och att Pernilla fått ett herpesutbrott av all stress med flytten. Hattaskarna var dessutom inte särskilt billiga och på tio minuter skulle det ändå vara över. Samma knep som när han slutade röka. Det funkade här med.
Plötsligt fick Lars en idé. Han skulle stå på loppmarknad. Ge sina prylar ett värdigt liv efter detta och till och med tjäna ett par hundra. Det hade han och Peter gjort när de var 8-9 år och även om det var farmors gamla tallrikar och mormors böcker han sålt hade det varit kul. Han hade köpt en View-Master för pengarna och tänk – nu kunde den kanske göra någon annan glad. Lars var säker på att 80-talsteknik snart skulle komma tillbaka. First we take Su doku and then Rubiks kub. Det var bara en tidsfråga.
”Det får du göra själv. Jag lägger inte en ledig lördag på att stå där som ett fån.”
Pernillas blick på ”Jag ger blod – jag ger liv”-pinnen han fäst på sin T-shirt sa allt. Du är ett ufo, jag är normal. Vissa saker hade han helt enkelt lärt sig att han fick göra själv. Testa hur många femkronorskorvar man kunde äta på Ikea (sju), se alla Gudfadern-filmer i en följd (tre) och åka hem till onkel Pär och lyssna på hans simmarminnen (hundratals). Att stå på loppmarknad var uppenbarligen också en av dem.
Entusiastiskt rotade han fram sin gamla märkestavla från soppåsen, vägde några gamla telefonkort i handen och funderade på hur mycket ett Finans utan lock skulle kunna tänkas inbringa. Upprymt föreslog han sushi för att hon också skulle få något att glädja sig åt en tisdag full av rivet tidningspapper och staplade kartonger. Han kunde ju alltid köpa en stödburgare på vägen till Hai.

Centerhjortroman

Trevliga saker har hänt sedan sist. Efter att ha blivit centerpartist i elfte timmen tillbringade jag söndagseftermiddagen med Celia och Svante i parken. På kvällen vakade vi över valet i sällskap av en hjortstek och kära Karin som kommit hem på semester från sitt exotiska jobb som sjuksköterska i Saudi-Arabien.
Idag har jag skrivit ”en sida ur en samtidsroman som börjar med ett subjektivt påstående och som har en huvudperson i 15-30-årsåldern”. Idel spännande uppgifter på Författarskolan. Resultatet kan du se här nedan. Jag har också väntat i en timme på att det skulle sluta tuta upptaget hos en intervjuperson – tills hon själv ringde och vi kom fram till att jag förväxlat en nia med en fyra i hennes mobilnummer och att hon suttit och väntat lika länge som jag. Suck. Så nu måste jag vänta mig igenom några av hennes möten innan jag kan få lägga sista pusselbiten till en artikel som tagit 30 år.
Ikväll, tjejmiddag hos Lollo.

En sida ur en samtidsroman:
Att Långaröd var en plats för idioter hade jag insett redan innan jag började skolan, men att jag skulle vara tillbaka så snart som när jag fyllde 25 hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Hade någon sagt åt mig för fem år sedan att jag den 12 oktober 2006 skulle gå med en Budapeststubbe från Bosse Bagare, i en vagn, på väg till en hyrestrea på Blidvädersgatan, hade jag skjutit skallen av mig (mer troligt: svalt väldigt många konstiga tabletter, kräkts upp dem i ambulansen, som jag själv ringt, och tvingats skämmas i en sliten vit särk inför mina snälla och oförstående lärarföräldrar med vindruvor i handen på Helsingborgs lasarett). Hade jag dessutom fått veta att det skulle ligga en Leon och en Lea i vagnen och att jag skulle fundera på om vi hade några höstfärgade servetter hemma, hade jag varit övertygad om att denna ”någon” blandat ihop mig med en helt annan Lars. Men nu gick jag alltså där, mitt bland de gula husen och de parkerade Volvo-bilarna, och hoppades att någon åtminstone skulle se att mina jeans var från Acne.

När jag fyllde 20 gjorde jag en lista på saker jag ville uppnå innan min 30-årsdag. Sandra, tjejen jag var tillsammans med då, tyckte att vi skulle ha en livsplan. Hon läste juridik, prenumererade på Sköna hem och kräktes upp maten jag lagade åt hennes låtsasvuxna låtsasvänner. Jag jobbade i en skoaffär, blev kär i hennes bak och tänkte att det nog gick att stå ut med det där andra om jag bara fick ligga med henne. Det var svårt.
Nu i efterhand förstår jag att hon bara fick kompensera för att jag aldrig fick ligga med min högstadielärare och att jag förmodligen alltid kommer att få brottas med mitt pärlhalsbandskomplex och min oförmåga att hålla tankarna i styr bakom breda bakar i snäva kjolar.
Listan skrev hon i sin gigantiska filofax. Jag förstod inte hur en tjej på 20 år som hade tre lektioner i veckan och ägnade resten av dagarna åt att dricka kaffe med sina tjejkompisar behövde en mindre bibel för att strukturera sitt liv.
”Jag skriver faktiskt dikter i den också. Och min mat- och träningslista.”
Hon blev förnärmad när jag påpekade det. En morgon när hon var ute och joggade öppnade jag spännet och kikade in i hennes ordnade värld.
Lunch med Lars. Lars kommer på kvällen. Tennis med Lars, Jenny och Kim.
Hon hade skrivit upp allt vi gjorde. Dikterna, bakom en röd flik, var barnsliga, och som vanligt när jag greps av vanlighetsångest och flyktkänslor var jag tvungen att runka och tänka på spanjorskorna i Almodovars filmer. Det kändes alltid lättare efteråt.
När hon sedan låg framför mig och tryckte sin nyjoggade, duschvåta stjärt mot min svagaste länk, tänkte jag att det väl inte var hela världen att göra en lista på fem framtidsdrömmar. Det behövde ju inte vara mina drömmar.
Så med tankarna någonstans mellan solkiga madrasser i Madrid och blonda slampiga advokater i dräkt, gick jag med på följande:

1) Skaffa en bostadsrätt. (Sandra – 100 000 kr på banken. Lars – sälja motorcykeln?)
2) Gå klart juristutbildningen. Lars – läsa in natur. Söka till civilingenjörsprogrammet.
3) Börja på en tenniskurs. Träna minst tre gånger i veckan.
4) Spara, minst 300 kronor var i månaden.
5) Kolla med Sandras pappa om andelsstugan i Val d’Isère.

Jag minns att hon i alla fall log när vi var legat med varandra den där gången, som i en slags småborgerlig triumf. Jag torkade av mig mot hennes ljusblå Lexington och tänkte att det säkert snart skulle ligga en liten hårlös Silbersky med välklippta naglar här och, liksom jag, undra om det verkligen gick för henne. Trösten, när det kändes som om jag svek vår livsplan, var att hon förmodligen skulle vara lyckligare med hans arvode på det gemensamma bankkontot och hans svettiga tennisskor på dörrmattan.
När jag kom hem senare på eftermiddagen skrev jag min egen lista.

1) Göra slut med Sandra
2) Åka till Madrid
3) Lacka flammor på bågen.
4) Lära mig spela gitarr
5) Leva!!!
(Obs! Skicka ett vykort till Sandra)