Det hänger på håret

På Winnerbäck-konserten i fredags – som naturligtvis var magisk – träffade jag min frisör. Vi har det som tradition, att alltid lyckas pricka in varandra, trots att den ene inte har någon aning om att den andre är där (och vice versa) och trots att det är ett par tusen människor i publiken.

Ganska märkligt.

Det var dock inte det enda vi konstaterade. Vi var också väldigt överens om att jag på torsdag, när jag har klipptid, bör göra något åt min frisyr. Om jag inte vill bli tagen för Winnerbäcks look alike, det vill säga. Se själv!

Sötnosen på bilden – alltså inte Winnerbäck då – är för övrigt min gudson. Och ja, självklart har jag klätt mig för att matcha kopparna. Gör inte ni alltid det?

Annonser

För er som undrat

Jag har tänkt blogga om olika saker den här veckan, till exempel…

… om hur vi åkte ut i Malmö-natten och köpte en finfin Blocket-matta i måndags. 250 spänn och det är nu mjukt under fötterna när man sitter vid matbordet. Att den nyvaccade Niklas hivade upp den på axeln såg jag som helt självklart, åtminstone fram tills på onsdagen då jag själv knappt kunde lyfta handväskan efter att ha fått min mikrodos svininfluensabaciller.

… ja, om vaccinet då. Som jag fick först dagen efter att jag åkt in till stan och ”det tagit slut”. Men på onsdagen var det full fart i vaccinfabriken igen och det som man laddat för och vänt in och ut på under ett halvår var över på en halvminut. Max. Tala om löpande band. Inga allvarliga biverkningar än. Förutom det där med handväskan då. Men vad är väl det mot en konstgjord lunga.

… Aller-dagarna, som gick av stapeln i tisdags. En serie föredrag, fixade av förlaget, främst för folk som jobbar med marknadsföring, men även för oss ”tidningsmänniskor”. Tre föredrag och en skojig Ulla Skoog och det jag fastnade mest för var den ”iakttagelse” som någon av föredragshållarna gjort – nämligen att kvinnor läser reklam på ett helt annat sätt än män.

Medan männen nästan uteslutande inriktar sig på varumärken de känner igen och gillar, så skummar kvinnor igenom det mesta i jakt på ”sådant som familjen kan ha nytta av” – oavsett märke eller butik. Och det stämmer SÅ VÄL in på vår lilla familj!

Sedan vi flyttade till huset har vi fått mängder med reklam. Och nej, ännu har jag inte blivit sugen på att packa upp ”nej tack”-skylten från lägenheten. Främst för att reklamen känns som ett bra sätt att ackumulera ny kunskap. I lägenheten var det till exempel väldigt sällan jag funderade på vad ett nytt 1,40-element kostade eller hur priset på 10 liter spackel skiljer sig mellan olika butiker. Men det gör jag – eller min inre prisjägare – nu. Ofta.

Hur som helst. Jag kanske skulle komma till poängen. Och den är följande: Under mina stunder över reklamhögarna har jag bara sett Niklas visa intresse en enda gång. Och det var när en tjock katalog från Illum Bolighus dök upp. Illum Bolighus som…

1) … ligger i Köpenhamn dit vi åker en gång om året. Max.

2) … säljer svindyra designprylar som vi köper en gång vart tionde år. Max. (Vi har varit tillsammans i sju år, alltså har vi ännu tre år på oss.)

Och denna katalog var inte bara intressant. Den var också värd att spara. Tydligen. För plötsligt låg den i högen över viktiga papper.

Men men. Han kanske tänkte att vi ska ha den att elda med. Så tjock som den var borde den kunna värma oss båda under någon timme. Men kul var det i alla fall med föredraget – att det stämde så bra.

… om att Lotta åkt tillbaka till USA, efter tre månader i Sverige och en avskedsafterwork på Nya Tröls. Kommer att bli tomt i Trulstorp utan henne!

… stormen som drog förbi, tack och lov utan att dra med sig vare sig takpannor eller plommonträd. Till och med utekrukorna klarade sig. Och så var vi igenom den första riktiga husägarprövningen. Utan att behöva ringa någon dyr pumpa-tio-centimeter-vatten-i-källaren-firma eller SOS-takläggaren-som-tar-tiodubbel-taxa-mellan-19-och-07.

… att jag snart, om en och en halv timme, ska få utnyttja min födelsedagspresent – biljetterna till Winnerbäck-konserten i Baltiska hallen! Trevlig helg!

Min megamun och jag

Förra veckan hade vi en kurs i hjärt-lungräddning på jobbet. Det kändes så klart väldigt vettigt, men i ärlighetens namn också lite fånigt.

Tänk er själv; tio vuxna människor sitter i en ring på golvet och skakar varsin uppblåsbar plastdocka i halvfigur:

– Hallå, Mini-Anne, hur är det? Hur mår du?

Sen tar tio vuxna människor upp sin platta papp-mobiltelefon och ringer fejk-112. Och då snackar vi fejktrycka på knapparna, fejkprata med fejklarmoperatören och fejkberätta om den fejksjuka fejkmänniskan.

På fullt allvar.

Och då har vi ännu inte plockat fram den riktigt tunga prylen – hjärtstartaren som ser ut att vara tillverkad av Fisher-Price för ålderskategorin 0-2 år.

Men det var egentligen inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle ju berätta om Den Oväntade Komplimangen.

För just som jag sitter där, böjd över min plastkvinna, med handen mot hennes panna och läpparna över halva hennes ansikte, ser jag plötsligt en leende instruktör i ögonvrån.

– Du täcker verkligen jättebra med munnen! utbrister hon och nickar uppmuntrande.

Och det var ju… kul… men också lite förvirrande.

För vad förväntades jag svara på det? ”Jaha, ja, kanske det…” kändes lite futtigt. ”Tack” kändes inte riktigt rätt. Och ”Kul att du påpekar det, det är faktiskt inte första gången jag hör det” hade varit en lögn.

Samtidigt var det ju trevligt att uppmärksammas för en talang som jag dittills inte hade haft en aning om att jag hade.

Frågan är bara hur jag drar nytta av den i andra sammanhang.

”Täcker bra med munnen” skulle definitivt sticka ut på ett CV, men om jag inte tänker mig att göra karriär som ”hon-som-kan-svälja-Marie-kex-på-tvären” ser jag inga direkta öppningar.

Förutom på HLR-området, då. Nu verkar det dock som att jag inte ens kommer att ha nytta av min talang där. Nya rön visar nämligen att mun-mot-mun-metoden är på väg ut.

Så mycket för den stora käften alltså…

Dreams come through

För någon vecka sedan delgav jag Niklas ett av mina önskemål i nya huset.

– Jag när en dröm om att ha en säck med lök i källaren. Och kanske en med potatis, som man hade i matkällaren när man var barn.

Han hade mycket roligt åt detta. Varför framgick inte riktigt. Kanske tyckte han att uttrycket var roligt. Kanske gladde han sig åt att ha en fru som inte har högre krav än blandade rotfrukter för någon hundralapp. Jag kunde ju önskat mig en uppsättning Charles Eames-stolar, menar jag.

Och visst kunde vi skaffa det, om det nu var drömmen jag närde.

Kanske i någon trevlig lada, föreslog jag, någonstans mitt ute i ingenting. Där det känns riktigt rejält närproducerat och ekologiskt och välgörande för mänskligheten och våra ängsliga Mats-Eric Nilsson-egon.

Eller varför inte lika gärna på Citygross. För i ärlighetens namn var det lika mycket löken jag ville åt, som känslan av att ha en matkällare/visthusbod à la Emil i Lönneberga.  Jag älskar ju som bekant lök. I alla former.

Hur som helst. Det hela föll i glömska. Tills igår kväll, då det plötsligt knackade hårt på dörren. Ungefär som på julafton, när tomten kommer. (Ja, inte hos oss då längre, men på film. Typ.)

Eftersom jag aldrig öppnar för främlingar skickade jag ut Niklas. Och så fyllde en bullrig skånsk stämma plötsligt hallen:

– Jag undrar om ni är intresserade av att köpa en säck med potatis?

Va? Hade jag hört rätt? Var det inte tomten som kommit ändå? Och uppfyllt min högsta önskan?

Jodå. Utanför stod en skåpbil lastad med prima Bintje, direkt från föräldragården i Abbekås. Och köpte vi en 40-kilosäck för 200 fick vi en säck lök på köpet.

Jag repeterar: Så fick vi en säck lök på köpet.

Behöver jag berätta att lyckan var fullständig i Kvarnby den kvällen?

Att Niklas sedan fick släpa en säck lika stor som en 12-åring från gatan till visthusboden… förlåt… källaren är en annan historia.

Nu ska vi snart smaka av det första halvkilot i en sjömansbiff.

Update: Mycket gott resultat. Potatisgubben kan få komma tillbaka. Om ett kvartal, eller så.