Felicia kom, såg och försvann

Nu har jag haft min egen lilla bokcirkel. Jag har träffats på kvällen, bjudit mig på yoghurt med kanel (oh, the glamour) och frestat min stackars iphonetumme med Felicia försvann av Anna Wahlgrens dotter. Och det har varit… intressant.

Först blev jag jätteupprörd när jag läste. Stackars, stackars lilla barn, vilket liv. Och onda, onda mamman.

Men sedan, kanske halvvägs in i boken, började jag tappa intresset. Visst, det var fortfarande hemskt med en hel massa sprit och sex och elaka straff, men det var liksom bara det. Inga nyanser eller fördjupningar, bara det ena ilskna utbrottet efter det andra.

Och när hon för femtioelfte gången bytte kapitel bara efter några rader blev jag nästan sur. Åtminstone på henne som författare. Kom igen, smit inte! Ta ditt ansvar som historieberättare!

Jag kan inte låta bli att jämföra med Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, som ju också är en skildring av en förälder som sviker. En bok som fick mig att gråta konstant från sidan 200.

Men här gråter jag inte. Tyvärr. Hur hemskt det än är för Felicia och hennes syskon.

Varför? Kanske för att det är för fragmentariskt berättat. Kanske för att det är för endimensionellt med bara hat, hat, hat. Kanske för att Felicia inte känns riktigt… hel. Varken som människa eller författare.

Språket får dock tummen upp!

Näst på tur i min egen lilla bokcirkel låg den Augustprisbelönade Korparna, men efter att ha läst de inledande sidorna som i princip bara handlade om sumpgölar, skäggiga gammelgranar, aska och fnöske så vete tusan.

Det verkar som att man kan ha det roligare.

 

Att styra upp en vardag

I den här familjen finns det en som älskar listor och en som hatar listor.

Jag tänker inte avslöja vem som är vem.

Låt mig bara säga så här: Efter att ”någon” snickrat ihop en veckolista med diverse städ- och hushållsysslor har vi redan bockat av såväl storhandling som sortering av tvätt. Och det är bara måndag kväll.

Denna ”någon” uppges vara mycket nöjd.

Vad ”den andre” anser är oklart. Han… Förlåt, jag menar ”denne” suckar förmodligen bara inombords. Och laddar för morgondagens vattning av krukväxterna.

Hej kexet, står du här och smular

Idag var det premiär för bokcirkeln. Väldigt söndagstrevligt och det blev roliga diskussioner utifrån Fredrik Lindströms novellsamling ”När börjar det riktiga livet?”.

Att lyckan alltid finns någon annanstans var ett av bokens huvudteman och det drömdes hej vilt om designsoffor, danska servitriser och kvaliteeeeetstid med baaarnen.

Själv när jag främst en dröm om en Electrolux New Ergorapido 2-i-1 just nu.

Hej då russin och makaroner och delikatessknäckebitar upp till knäna.

Hej mitt golv – jag kan se dig!

Smulfritt… Det måste vara svenskans vackraste ord.

I övrigt är jag hejdlöst förälskad i mitt barn som lärt sig gå på riktigt nu.

Och i våren, som faktiskt verkar vara på väg.

Att vara SÅ nära en skilsmässa

Ni vet detdäralbumetmanskagöranärensbarnfyllerettår.

Albumet som jag först ägnat flera hundra timmar åt att åh:a och oj:a mig kring. Albumet som sedan tog tre kvällar (och då snackar vi efter-jobbet-kvällar mellan 20 och 24) att sammanställa.

Det.

Albumet.

Kan.

Vara.

Borta.

Nej, det är inget skämt.

Just nu sitter Niklas LÄTT STRESSAD och försöker med alla sladdar och diskar och datorer i världen att återskapa en ”skitfil som låg på skrivbordet och skräpade”.

Och nej, han är inte en sådan som jag, som har filer från 1900-talet i papperskorgen. Niklas är en slängare. Och se vart det tog honom. Hela vägen till SKILSMÄSSOMYNDIGHETEN!

Vikten av att välja rätt sax

Ibland tänker jag på hur mycket tid folk har. 

Och ibland tänker jag på barnen i Afrika. 

Ibland sammanfaller dessa båda tankar, som till exempel när jag läste det här blogginlägget. 

Men visst, det är ju roligt med folk som har ett passionerat intresse.

Själv känner jag mig väldigt passionerat intresserad av helgen just nu. Fredagshamburgare med finaste kompisarna. Två ettårskalas. Och en bokcirkelspremiär! Fredrik Lindströms ”När börjar det riktiga livet” är nedladdad som e-bok (älska e-böcker!) och i morgon kan man i alla fall låtsas att man är lite rik och go lönecrazy och köpa en flaska vin och lite tulpaner och kanske någon rolig barnbok på bokrean. 

Fint som snus. Det är vad det är. 

Att tänka på sommaren

På jobbet är det mycket uteliv just nu. Alltså inte barhäng och discomoves, utan artiklar om balkonger och trädgårdsmöbler och fint och fiffigt i kruka och korg. Sådant uteliv, the familjetidningstyle.

Och då, när jag satt där och surfade bland pressbilderna, kom jag på att jag ju har såväl en hängmatta som en sprillans ny solstol. Den ena fick jag sommaren då jag var gravid och gravt illamående (ligga och guppa i en hängmatta, ja, vilken bra idé) och den andra fick jag sommaren då jag… typ ammade.

Alltså två tämligen oanvända ting.

Men! Min fråga är nu: Kommer jag att kunna använda dem i sommar? Ni som har eller har haft ett och ett halvt-åringar, upplys mig! Vad ligger i pipen? Är det bara springa efter och säga ”nej” och ”inte där” som gäller? Eller kan man åtminstone få drömma om lite gungeligung med en solvarm kudde bakom nacken?