Ett försök

Jag läste någon som skrev att kreativt skrivande är det värsta som finns. Jag älskar det. Har man ägnat sig åt att skriva inom ramarna och rutorna och checklistorna i jobbet finns det inget skönare än att få skita i all konvention och bara hitta på fritt. Associera och strunta i om någon förstår. Essäövningen blev ett sådant egoprojekt.

Sturup

Sandknaster mellan vingliga tänder. Stark blandsaft i sirapsflaska. Orangebrun kork som fortsätter krasa när alla Marie-kexen slickats rena och uppfyllt våra önskningar. Tracks-listan i vattentät, solgul plast. Husvagnshetta och grillkolsdamm.
Kalla pannkaksrullar i Big Pack-kartong. Varm O’boy som ritar mustascher, ånga som blir cigarettrök och pinnar som gör oss till Fina damer. Salomon-ryggsäcken med klotter från silverpenna. Dunvästvärme i uppförsbacke.
Tjocka limpskivor och gul ost. Zoegasmoln över flätad korg och koffertkalla filtar som tvinnar barr. Tior som sticks i våra händer för att bli vridna strutar och sommarlovslångt spritter i benen. Hav som kluckar och sill som ännu inte är god. Tegel som blir krita som blir till hagar.

”Vi hinner äta innan vi sticker.”
”Gör det du. Jag vill vänta.”
Jag packar upp foliepaketet i vänthallen. Är glad att jag lämnade termosen hemma. Numera är det bara terrorister som får dricka på flyg.
”Är du säker på att du inte vill ha?”
Du ler och vet.
”Jag kan ta en halva.”
Skinka, philadelphiaost och tunnbröd. Mjuk tomat som rinner mellan fingrarna. Förväntan som virvlar och bubblar i smaksatta vattenflaskor och barn som plötsligt blivit stora och gifta.
”Det kvittar, men det är godare att göra sina egna mackor.”
Jag ser ut över grå asfalt och morgonpigga solskensbarn. Du tittar upp över din bok, följer min blick mot vingarna.
Det blå speglar sig och glittrar, din hand smakar torr och varm och jag tänker att min mormor nog inte skulle gillat vitlök och örter, men känslan.
”Nej, ska vi gå?”

Nakna fötter föser bland slotten efter spadar. Fem kex är inte lönt att spara. Baddräkten får inte glömmas att hängas upp.
Mossan får den sista chokladen. Rumpan får inte bli kall och visst är det skönt när det biter så där i skinnet?

Platsfoliebollen landar på en Metro och jag frågar dig om du har passet. Du klappar dig på fickan och jag stryker bort en smula från din mustasch.
”Nu känner man sig som en ny människa”, säger jag, eller om det är tiden som återkastar ljudet.

Place Richelme

Han skär tjocka, lädersvarta bitar och bjuder och man kan till och med köpa en likadan kniv. Vaxduken är blank och röd och förklädet vitt. Hans ögon är bruna som knäckta nötter.
Vi stannar till och han sträcker fram kniven. Hans bil står med öppen lucka och släpper in vår.
”Voilà, monsieur.”
Den är god, säger du, och nickar med kännarmin och nu hade vi varit tvungna att köpa även om vi inte velat ha. Timjan, kyndel, mejram. Kvistar, snören, vackra små marmorerade knippen.
Du står en stund och väljer och jag får fråga, och när vi går därifrån med en korv doppad i krita säger du att det är de torra som är de bästa.
Gula och randiga markiser ringar in färgerna och borden som fällts upp och väntat in korgarna och de kutiga ryggarna, käpparna och de slitna kapporna.
Happy days över Dior. Uppknäppta jackor och un café, s’il vous plaît.
Överallt och plötsligt igen, ingenstans: blå ögonskugga, tunna tennisskor, hastiga klockor, kurragömma-barn och flätat rastahår. Myller, diller, daller.
Klockan är tolv och kullerstenen vilar middag under sitt vackert lappade täcke. Apelsinerna har bladen kvar och vi köper varsin och säger att så här skulle man ha det alltid.
Vi klonkar ringarna mot varandra och har inget mål.
”Egentligen borde man passa på att köpa presenter som man kunde ha hemma sen. Att ge bort.”
Lavendel. Olivolja. Tvål. Kryddor i små burkar och kvarnar att mala med. Vin.
Men vi orkar inte, det är inte en sådan dag.
”Ställ dig där ska jag ta ett foto.”
”Du kan inte fota mot solen.”
Du skimrar och jag önskar att man kunde spara minnen på burk.

Vieux Port

Tygdynan är varm genom jeansen och jag sluter ögonen i samma stund som solen träffar ansiktet.
Vi har gått, mot havet, och häpet förälskat oss i nuet.
”Det trodde vi inte”, sa vi när vi knäppte upp jackorna och:
”Det är inte sant”, när vi tvingades ta av dem.
Vårväder, så här i slutet på januari. Bättre än någonsin i Sverige.
Vieux Port, den gamla hamnen. Utsikten som bredde ut sig, självsäkert, oförmodat. Vita master på vita båtar på vitt ljus. Vi bländades, men kunde inte se nog.
”Man kanske skulle ta rosé? Bara för själva känslan.” Din jacka ligger tung och flämtar på stolen bredvid och det där kan väl inte vara fräknar? Redan?
En man spelar dragspel och det känns nästan fånigt, som på film. En ullkrullig hund måste vara varm i sin pysslinggrå päls.
”Det borde inte vara omöjligt att få ett jobb här…” säger du och jag skulle egentligen vilja sitta intill och borra näsan i det där mjuka vid örat.

Parc de la Torse

Solen har slagit sig ner med ett blekt leende, klappat sig på knäet och bett oss hoppa upp:
”Okej, en sista saga. Men sen måste vi sova.”
Jag har virat halsduken om halsen och vi går med långpromenadssteg mot kanten av kartan. Klockan är fem och vi möter ryggsäckspojkar och slitna portföljer.
Bara ben och starka armar klättrar längs tjocka rep på Ecole Militaire. När vägen slingrar sig upp och bort viker vi av. In i parken.
”Så tyst här är.”
”Mm.”
”Precis vad jag kände för nu.”
”Ja.”
Barren och stammarna och det skuggfuktiga gräset letar sig in i näsborrarna och kylan i kinderna känns som förr: när solen lyst och man lekt och lekt och glömt klockan och maten och till sist blivit hämtad, huttrande hemburen och pladdrande om kojan, skatterna och hur man ska ut och leka igen, direkt i morgon:
”Om Katta får.”
Det är något annat också. Skorstenseld eller kol, lukten som spred sig över farmors trädgård när hon bara hade panna och kallvatten och varmt där de sov.
”Det luktar barndom”, säger jag och du håller med.
Trädkronorna är spretiga och svarta mot himlen och vi blir omsprungna flera gånger. Pojkar i tunna, vita T-shirts lämnar stickiga spår av svett och sparkar upp grus.
”Vad är det där för fågel?”
”Koltrast, tror jag.”
Jag andas i djupa klunkar. Litervis av luft. Min vante i din hand.
”Fryser du aldrig om händerna, älskling?”

Ryanair

”Ta chansen och bli en del av jetsetet – köp en av Ryanairs lotter.”
Hängande hakor och slumrande öron hoppar till och stirrar yrvaket in i livräddningsinstruktioner. Rösten är vass och hög och vill inte vara tyst.
Metallvagnen dras längs gången och den mekaniska damen säger att nu kan vi köpa vin och sprit fast klockan är halv sju och ögonen grusiga av sömn. Svagt hör jag ljudet från din musik och dina ögonfransar rör sig oroligt, tvekande.
Stolen knarrar och det går inte att sit
ta bekvämt. Nej, jag vill varken ha coffee eller tea, bara lugn och mig själv och definitivt inga lotter.
”Vem fan går på något sånt?” vill jag säga till dig men så stannar solfjädern bakom oss och sonen till en pappa halar fram sin plånbok.

Vi seglar över molnen innan vi tränger igenom, skakar och möts av det kompakta grå.
”Welcome to Malmö. Enjoy your stay, if it’s pleasure or business…”
”Or living…”
En suck lutar sig mot sätet.
Mannen med lotten vann nog ingenting.

Annonser

Långsam, avslappnad, tidlös. Som en horisontpromenad.

Den här veckan har vi till uppgift att skriva en essä. Och så där ska den vara, enligt mina föreläsningsanteckningar: som en horisontpromenad. Vackert ord. Jag tror att jag ska testa en ny form den här gången. Mm. Med roliga utmaningar håller man den surmulna svenskvintern på håll.

Åhh….

Vad ska man säga, mer än att sådana här helger är som knark en snöslaskig helg i januari? Aix var som en mjuk mysig vante, Marseille som en gentleman på strålande humör och vi kunde inte haft det skönare. Vädret kom som en överraskning och leendena var som fastklistrade i våra ansikten. Som vanligt har vi bestämt oss för att flytta dit. Jag skulle kunna börja packa idag.

Gamla hamnen i Marseille var som ett charmigare Monaco.

Exakt här ville Niklas ha en lägenhet, strax nedanför kvarteret Panier i Marseille.

Aix måste vara en av Provences mysigaste små städer med små torg och uteserveringar överallt.

Is

Jag kan förstå att det måste vara kallt i skolan. Det är stora lokaler som säkert kostar jättemycket att värma upp och det är säkert bra för hjärnan också att hålla huvudet kallt.
Här hemma däremot – här vill jag ha en jäkla massa värme för våra 6 800. Men nej. Jag sitter i långärmad tröja, stickad polotröja, tjock filt och det liksom viner ändå om händerna. Och det är inte elementen det är fel på, de är varma, utan snarare är det ett slags isande drag som tränger igenom allt. Tur att vi ska flyga till soliga Provence i morgon. Där är det i alla fall… sju grader. Men det spelar inte så stor roll. Franskt dåligt väder är bättre än bara dåligt väder. Dessutom blir allt trevligare på hotell.

Ego-bloggen

Är rädd för att bloggen kommer att bli tråkig. Trots att min fina kursare Monica hotat med att sluta läsa om jag ska älta om mitt skrivande, så är jag rädd för att det är så det kommer att bli ett tag fram över. Älta är nog just precis det jag kommer att behöva göra. För min egen skull.
Den 8 april ska vi åka med Celia och Patrick till Karlaby Kro på Österlen, där vi firade vårt bröllop. Då är det påsk och vår och då ska boken vara klar. Jo. Det är på intet sätt omöjligt. Jag har skrivit över hälften, jag har ett klart synopsis för resten och jag är snabb. Allt annat är egentligen bara ren lathet (det är sånt här självpeppande ältande det förmodligen kommer att bli mycket av).
Idag var jag på skolan fem över åtta. Det är en högst normal tid att börja jobba på. Klockan fyra tog jag tåget hem. Det är lyx. Jag har aldrig haft så korta arbetstider tidigare. Då hade jag dessutom skrivit tio sidor. Tio sidor är lika med tio procent av resten av romanen. Det är bra. Riktigt bra. Dessutom var det roligt. Jag älskar mina karaktärer och ofta känner jag mig helt knockad av en slags lycklighetskänsla – tänk att jag får göra det här!
Alltså. 8 april. Skriv ner det i almanackan. Och så kan du antingen stanna här och se hur det går eller ta en paus och återvända därefter.
Och sorry, men jag tänker fortsätta med min countdown.
Antal skrivna sidor: Tio
Antal repeat-tryck på Christian Walz & Fläskkvartettens Stay the same: 30