Blödig läsare

Usch, jag började nästan gråta när jag läste om hur läkaren tog livet av Gregorius i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Det är något särskilt med Söderbergs böcker, de slår mot den där klumpen i halsen som gör att man känner sig som en liten, mycket liten, obetydlig människa. Och språket… Jag älskar verkligen dialogen. Så torr och artig och högtidlig. Nu måste jag gå och köpa Bengt Ohlssons Gregorius på rean. Den stackars, stackars prästen.

Till lektionen i morgon ska vi ha läst Wislawa Szymborskas Dikter 1945-2002. Läser lite här och lite där och stannar vid en dikt om slumpen.

De är båda förvissade om
att de har förenats av en plötslig känsla.
En sådan säkerhet är vacker,
men osäkerhet är vackrare.

De menar att eftersom de inte känt varandra tidigare,
så har inget nånsin hänt mellan dem.
Men vad säger gatorna och trapporna och gångarna,
där dera steg kan ha korsats för länge sen?

Jag skulle vilja fråga dem
om de inte minns –
kanske i en svängdörr en gång
ansikte mot ansikte,
ett ”ursäkta” i trängseln,
ett ”fel nummer” i telefonluren,
– men jag vet nog vad de svarar.
Nej, de minns inte.

De skulle bli bra häpna att höra
hur länge de varit en lekboll åt slumpen.

Ännu inte riktigt redo
att förvandla sig till öde åt dem
har slumpen fört ihop dem, särat på dem,
ställt sig i vägen för dem
och med en halvkvävd fnissning
hoppat åt sidan.

Där fanns tecken, signaler,
även om de var oläsliga.
Kanske för tre år sen,
eller förra tisdagen,
fladdrade ett löv
från skuldra till skuldra?
Det fanns någonting borttappat och upplockat.
Vem vet om det inte var bollen
från barndomens snår?

Det fanns dörrhandtag och ringklockor,
där långt i förväg
beröring lagt sig på beröring.
Väskor bredvid varann på bagageinlämningen.
Kanske drömdes en natt en och samma dröm,
som suddades bort så fort de vaknade.

Ty varje början
är bara en fortsättning följer,
och skeendets bok
ligger alltid uppslagen på mitten.

Tänker på att jag och Niklas faktiskt hade träffats, åtminstone ett par gånger, innan vi träffades den gång vi båda refererar till som ”första gången”. Och även om jag inte minns honom minns jag ett av tillfällena. En liten fest som vi båda var på. Tänk om det hade funnits en film från den kvällen. En film som visade hur vi förmodligen tog varandra i hand och hälsade. Sjukt. ”Hey, du vet det inte än, men henne ska du gifta dig med en dag. Gå nu tillbaka till din flickvän och ha så kul.”Sjukt.

Saker jag insett i helgen

Att ost är alltid godast. Man äter lamm, man äter ugnsbakad potatis, palsternacka och en perfekt rödvinsås. Man är till och med på Siesta som man längtat efter ska öppna efter sin vintersemester. Ändå är det först när man kommer till ostarna och portvinet som den 100-procentiga matupplevelsen kickar in. Kräsen? Nej, bara extremt kär i ost.

Att lagen om jämställdhet upphör när någon ska flytta.
Okej, jag är svagare än Niklas, min pappa och mina bröder, men i ärlighetens namn var det främst snöovädret som gjorde att jag hävdade att jag nog gjorde mig bäst inomhus när min mamma flyttade i lördags.

Att träning är meningslöst.
Vem är det som har cyklat tre gånger i veckan? Vem är det som inte tränat något? Okej, nu får ni gissa: Vem av Niklas och mig är det som har sjuk träningsvärk efter gårdagens flytt?

Att lagen om jämställdhet upphör när något ska borras/tapetseras.
Idag har vi äntligen tagit tag i projektet väggdekoration i vardagsrummet. Träskivor och tapet har inhandlats och Niklas har börjat hantverka. För att upprätthålla den könsstereotypa balansen har jag stått för matlagningen.

Fräscht

Läste en ganska rolig artikel i senaste Nöjesguiden om en reporter som besöker akuten. Gud vilket ställe. Finns mycket man är glad att man inte drabbas av. Vad sägs till exempel om följande:
”(…) Denna läkare berättar även om en kille med vinterkräksjuka som under en spyattack fått käken ur led. På akuten lade de den till rätta, men sen fick han inte röra käken. Vinterkräksjukan hade han dock kvar så under hans kommande spyattacker fick han sila ut spyorna.”

Stopp och belägg!

Ibland är jag verkligen en mes.
Hela veckan har jag vandrat in och ut ur biblioteket med mina kaffemuggar, trots den stora skylten i entrén ”Ingen mat och dryck i biblioteket”. Tills i onsdags då det tog stopp.
– Hallå där! Inget kaffe i biblioteket.
Surkärring.
Och nu vågar jag inte längre. Bara för att jag blev stoppad en av tjugofem gånger! Så nu sitter jag här med min insmugglade Cola och har till och med gömt den under stolen. Ordentlig svensk, moi?

Flow

Jag har inte gått under jorden, jag har bara suttit på biblioteket och skrivit hela dagarna. När jag kommit hem har jag inte haft några ord kvar.
Det är sjukt, men nu är det faktiskt bara fem kapitel kvar att skriva.