Katastrofhuvudet & katastrofhuvudets kompis

Jag och min kollega var överens om att det var ett fantastiskt fynd.

Inte som brunchkannan, som ju hade ett begränsat användningsområde. Nej, det här var något annat.

– Ett riktigt allround-huvud! Passar både utomhus och inomhus, funkar som bokstöd, kan bli jättefint tillsammans med blommor i jul…

Ja, möjligheterna var oändliga, kom vi fram till efter dagens besök på Emmaus.

När jag kom hem efter jobbet tittade Niklas misstänksamt på påsen.

– Loppislunch?

Det var formulerat som en fråga, men det var egentligen mer ett konstaterande.

Nu. Kommer. Hon. Hem. Med. Mera. Skräp.

– Ja, jag köpte en jättefin ram. Bara 30 kronor, började jag. Och fem pocketböcker… Och så det här hu…

Och jag lovar – allround-huvudet hann inte mer än att sticka ut sin skavda nos ur tidningspappret förrän Niklas ropade:

– NEEEEJ! Inte ett till!

Och sedan hävdade han på fullaste allvar att jag lovat att inte köpa fler huvuden efter ”det vita katastrofhuvudet” jag köpte för några månader sedan.

Jag förstod förstås ingenting. Något sådant skulle jag aldrig gå med på. Ett hem kan aldrig få för många huvuden (gammalt djungelordspråk). Särskilt inte av allround-karaktär.

Efter en stund (när jag antagit min ”här-anstränger-man-sig-för-att-skapa-ett-trivsamt-och-behagligt-hem-min”) lugnade han sig en smula. Sa att det här i alla fall var finare än ”det vita katastrofhuvudet”, men att vi kanske i alla fall kunde komma överens om en sak:

– Änglar. Där går gränsen, eller hur? Inga. Änglar. I. Vårt. Hem. Visst?

Han såg nästan lite desperat ut.

Så jag skakade på huvudet. Men sa inget – förstås. Man vet ju aldrig. Plötsligt kan den dyka upp. (Katastrof-)ängeln. Och då vill man ju ha ryggen fri.

Här står jag och är härligt allround. 

 

Annonser

Söndagsmiddag med bedstefar

Det skiljer över 80 år mellan dem, men idag hade Arvid en mysig eftermiddag med ”bedstefar”, som vi kallar min morfar för att skilja honom från min pappa. Gissa hur sött det låter när Arvid säger det till honom – på bred malmöitiska:

Bäste-farr. 

(Morfar är ju dansk, så det är inget vi liksom tagit ur luften, typ som att vi skulle börjat kalla honom grand-père eller opa eller något annat, bara för att…)

Och som sagt. Mysigt var det. Vi åt anka och äppelkaka och mormor var så klart också med. (Ja. Arvids mormor. Min mamma.) Och Arvid var på sitt bästa festhumör. Han lekte med sin vagn och gick runt och sa ”kommer maten!” (som den gör på dagis) och briljerade med att kunna räkna till tio (okej… ett, två, tre, fyra, sex, sju, tio… men ändå!). 

Sötnosen. 

Annars har vi haft en fin helg (den som äntligen kom efter en lång vecka) med fika hos kära kompisar, soffmys och… ja, inte så mycket mer. Jo, Niklas lagade en ljuvligt god rödtunga i fredags och jag läste ut Jonas Karlssons novellsamling Spelreglerna.

Highlights en helg i slutet på oktober. 

The Växthusdinner 2012

Det började med surströmming år 2006 – ”för att vi skulle testa något nytt”. Men då både jag och Niklas mor tyckte att det var v.e.d.e.r.v.ä.r.d.i.g.t var det ingen som vågade andas orden ”ny tradition”. (De andades redan så mycket annat otrevligt. Rutten fisk, till exempel.)

Att laga mat tillsammans, tända en massa ljus i växthuset och dricka ohemula mängder kvalitetsvin till långt ut på natten var det dock ingen som hade något mot. Så det fortsatte vi med. En gång varje höst, nya rätter varje gång. Ett par lagar förrätt, ett huvudrätt och ett efterrätt.

Tyvärr har de ohemula mängderna kvalitetsvin gjort att vi glömt merparten av det vi lagat, kunde vi konstatera igår, men nu ska det införskaffas en bok för foton och menyer och annat minnesvärt. Sex år på rad är ändå sex år på rad.

Och trots vissa minnesluckor var vi alla överens om att det här var bästa året hittills. Allt var otroligt gott. Först gräslökspannacottan med löjrom. Sedan lammracksen med potatis- och jordärtskocksmos (mosälskaren, aka jag, dog en smula). Och till sist – valnöts- och oreoparfaiten med citron- och vaniljkokta aprikoser.

Ja men, ni hör ju. Way beyond fermenterad firre.

Kan verkligen rekommendera konceptet. Lite som Halv åtta hos mig, fast man slipper någon som rotar i ens garderober.

Att fotografera med värmeljus som enda ljuskälla är dock en utmaning. Några bilder blev det dock, för stämningens skull.

(Och ja, Arvid körde ett fordon. Igen. Han fick ju ha sitt roliga innan han gick och lade sig.)

Lördagmorgon i förorten…

… bjuder på ljuvligt vårväder trots att det är slutet på oktober. Men vi tackar och njuter. I kväll är det dags för den årliga växthusmiddagen hos Niklas föräldrar. De lagar förrätt, Lotta och Erik huvudrätt och vi dessert. Ska bli trevligt!



Söndagsfrukost med kompisarna

”Kompisarna” är ju numera Maja, Hugo, Jojje och de andra på dagis, men Arvids äldsta kompisar är ju faktiskt dem han träffade på bvc som liten, liten bebis. Det blir inte lika ofta som förr, men det är lika kul varje gång vi ses i föräldragruppen. Och idag var vi alla samlade hemma hos oss.

Det är inte helt lätt att fånga sex snabbfotade småbarn på bild, men det är roligt att försöka. Älskar verkligen min kamera, men skulle önska mig ett nytt objektiv. Har ett fast 50 mm, som är fantastiskt, men det funkar inte så bra i små rum. Så här fick jag använda mitt 18-55, ett kitobjektiv som följde med kameran när jag köpte den. Inte lika bra bilder, tyvärr. Kanske kan jag försöka fjäska in mig hos tomten i år?

Jag beundrar alla skolfotografer. Det var INTE lätt att få alla att sitta i soffan samtidigt. Det gick någorlunda när vi lät föräldrarna vara med – och när vi satte på teven….

 

 

Vi tackar dagis för det

För någon vecka sedan kom han hem och hade lärt sig uttrycket ”gå balans”.

Gott så. Inget som direkt påverkar vår vardag. Mer än möjligen att han gillar att göra det ovanpå hyllor och stolar och andra fullständigt livsfarliga tingestar.

Nåväl. Nu har han snappat upp en ny favoritfras:

– Den är min! (Uttalas ”miiiiiiiiin”.)

Och där ser jag en… intressant… höst framför mig.

På söndag kommer hans fem kompisar från föräldragruppen hit.

Jag gissar att det blir slagsmål om traktorerna.

 

Min pappa kan ändå bygga finast i lego. Nästa fas?