Spalyx & läspärlor

Oj, som jag längtat efter den här helgen. Arvid hos mormor, vi på spa och gourmetrestaurang och fluffig hotellsäng i Arild. Och ja, det blev precis så där avslappnat och skönt som jag drömt om. De sex rätterna var spektakulära och svingoda, mitt bad med aromatiska oljor och min massage var sövande, och sällskapet, i form av Niklas föräldrar och Erik och Lotta, var suveränt. Tyvärr var vädret regnigt och mulet, så det blev inte så mycket fotograferat. Och boken jag tog med… Nope. Tidningen? Nope.

Nåväl, man kan inte hinna allt.

Däremot hann jag läsa ut Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar innan vi åkte. Och ja, den var lika bra i bok som på teve. Verkligen. Läs!

Blev också mycket nöjd när jag kom hem till min mamma och hittade Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna” på hennes soffbord. Den har jag velat läsa länge. Ska bli spännande, och förhoppningsvis rolig, läsning!

Annonser

Om fordon, fotokurser och konsten att kunna vara på två ställen samtidigt

Igår när jag hämtade Arvid på dagis såg hans fröken helt exalterad ut:

– Du jag MÅSTE berätta en sak! I morse satt vi och läste en bok om olika maskiner. På första sidan var det en grävmaskin, och det kunde ju Arvid, och det var kanske inte så konstigt. Men sen! Jag trodde knappt mina öron när han pekade på de olika fordonen och sa ”gaffeltruck” och ”dumper” och ”trailer” och sådant som JAG inte hade en aning om!

Hihi! Kul, men knappast en nyhet för oss. ”Skopa” var ju till exempel ett av Arvids första ord! För tillfället är Brio-tågbanan roligast. Det och ”bygga jego”. Allra skojigast är det om han kan göra det ovanpå något, typ soffbordet. För kan man klättra, då klättrar man!

Övriga nyheter är att jag var på Canons fotokurs i måndags. Det var lärorikt och roligt och nu längtar jag lite ihjäl mig efter att fotografera med långa slutartider utomhus (Arild i helgen, se upp!) och samla slantar så att jag kan köpa en blixt. Som det är nu använder jag ju aldrig blixt, helt enkelt för att det blir så fult, men jag såg ju på kursfotografens bilder vad en extern blixt kan göra med inomhusfotografier. Så spara, spara, spara.

Också har jag ju börjat julblogga på Hemmets Veckotidnings hemsida! Ett tips är att hänga lite där om ni vill veta vad vi har för oss i december, både i familjen och på redaktionen. Första inlägget har ni ju typ redan läst här, men nyheter utlovas redan i morgon!

Baka, baka liten kaka…

… ägnade vi eftermiddagen åt. Chokladbollar. Nästa gång blir det pepparkakor. Har köpt jätteroliga formar på Formina som jag är säker på att Arvid kommer att gilla. Tänkte att han skulle få dem i sin adventskalender. Som. Jag. Snart. Ska. Göra. Punkt. 

We are family

Hej, ni som kommer att få julkort av oss i år. Jag tänkte här berätta storyn bakom bilden.

Om hur den mysiga renfällen hårade ner hela vardagsrummet och fick Niklas att nysa.

Om hur Arvid använde kamerans fjärrutlösare som nyckel till sin Bobby car, bilen som han sedan ställde sig på, ramlade över och slog munnen på.

Om hur jag krävde att Niklas skulle byta byxor, byxor som han sedan hängde över trappräcket i bakgrunden och som kom med på alla bilderna.

Om hur Arvid fick ett utbrott över sin pepparkaksgubbehatt (och hela situationen) och var tvungen att få en glasspinne för att lugna sig.

Om hur jag fick kasta mig fram för att rädda kameran när Arvid skulle krångla sig in bakom det riggade stativet.

Om hur jag fräste till Niklas att ”jag tycker det är tråkigt att du är så irriterad, jag gör faaaaaaktiskt det här för familjens skull och för att vi ska få ett treeeeevligt julkort!”.

Om hur vi till slut fick ställa upp i-paden på soffbordet så att Arvid kunde titta på Postman Pat medan åtminstone två tredjedelar av familjen log sina vänaste leenden.

Typ så.

Kan ju vara kul att veta när kortet (det enda hyfsade, av ca 150) ramlar ner i brevlådan.

Arvid har en glasspinne i munnen, jag har ett renhår på läppen – årets hetaste julmat? Och nej, detta är inte the julkort.

Plask & lek

Vi tog ju lite bilder utomhus också i lördags. Och precis som Arvid tyckte den här tjejen att det var allra roligast vid vattnet!

I övrigt kämpar vi på med våra förkylningar. Niklas har varit hemma ett par dagar nu, Arvid börjar bli bättre. Själv tar jag i allt trä jag ser för att slippa.

Somliga blev nyfikna på tio-i-topp-listan över mina favoritböcker. Ska försöka göra en sådan snart. Så länge kan jag tipsa om Oskuld (och andra texter) av Jonas Gardell, som jag läste i ren abstinens efter teveserien Torka aldrig tårar utan handskar. Har köpt Torka… i bok också, men det känns som att den får ligga till sig lite. Oskuld var i alla fall bra. Gardell är verkligen genialisk när han är genialisk. Skriver sådana saker som man vill stryka under.

Men ibland blir det lite för religiöst. Jag har ganska svårt att uppbåda intresse för Kain och Abel och Abraham och alla hans söner. Men som sagt – läsvärt!

Mina barn och andras barn

Eller ja, jag har ju bara ett. Och honom kan man ju inte fotografera om och om igen. Eller – det kan man – och gör man – visserligen, men ibland är det kul att ta bilder på något annat. Ytterligare ett sött barn, till exempel.

Så igår var jag hemma hos en familj ur föräldragruppen från BVC och tog lite bilder. Det var kul. Och en utmaning. Det finns ju SÅ mycket att lära sig om fotografering. Ibland när jag bläddrar i mina böcker blir jag lätt matt.

Igår fokuserade jag på att försöka välja rätt bländare. Nästa gång ska jag försöka fota i RAW-format. Måste bara skaffa mig ett bra bildbehandlingsprogram. Några bra tips för Mac?

Om en vecka ska jag gå en kvällskurs i fotografering. Gissa om den läraren kommer att bli bombarderad med frågor!

I övrigt har vi en krasslig kille här hemma. Feber, hosta, förkylning och dålig aptit sedan i torsdags. Lilla stackaren. Är en sådan kontrast mot hans vanliga pigga och aktiva jag. Nu vill han mest sitta i knäet i fåtöljen och titta på Bonden Åse. Femton avsnitt à fyra minuter. Så nu kan jag allt om att göra ensilage, klippa klövarna på kor (det kallas verkning) och köra en traktor på olika varvtal.

Och så har vi haft träff med bokcirkeln. Vi var alla överens om att Kärleken i Julia Anderssons liv av Åsa Moberg var 150 sidor för lång, att man bara satt och hoppades ”ligg med honom då!” och att den var ett intressant tidsdokument. Hoppas mer på Siris Hustvedts Sommaren utan män som står näst på tur. Hennes Vad jag älskade ligger ju på min topp-tio-bland bokfavoriter.