Dagens fynd

Vi ska flytta. Inte hemma, men på jobbet. Och inte långt, utan bara till andra sidan redaktionen.

Denna flytt gör dock att folk städar och sorterar. Slänger och ger bort. Själv gjorde jag två kollegor glada idag. En fick ett paket knäckebröd. En annan fick en värdecheck på KappAhl.

Vardagslycka. Jomenvisst.

Och gissa exakt hur glad JAG blev då, när jag passerade bordet med ratade ting och hittade denna godbit:

Boken om Kikki! Boken där hon ”berättar allt med egna ord”. Kunde inte hålla mig utan snabbläddrade lite på jobbet. Och det första jag fick upp var berättelsen om hur hon förlorade oskulden.

Kan inte bli annat än en läsfest det här!

Over and out. Nu går jag till sängs med Kikki.

(”Kikki Danielsson – Ett schlagerliv är även berättelsen om hur artisten och människan Kikki Danielsson reser sig och gör en storartad comeback.” Så står det på baksidan av boken. Och visst låter det fantastiskt! Särskilt det där med den storartade comebacken är man ju sjuuukt nyfiken på.)

Annonser

Det ska börjas i tid

Jag är gift med en man som snarkar. Inte så där lite sött och småsnusande, utan SNARKAR. Med versaler.

Och ja, vi har provat de flesta kurer. Jag skriver ”vi” eftersom jag en gång vaknade på morgonen med hans näsvidgare i min hand. Fråga mig inte hur den hamnade där. Förmodligen rev jag ut den i ren frustration.

Denna man har hela tiden närt en dröm om att jag ska vänja mig. Flera gånger har han dragit historien om släktingen som fick spela in sina snarkningar på band (detta var på stenåldern), annars kunde dottern inte sova när han var bortrest.

”Så kommer det att bli för dig också en dag.”

Älskling. Svar nej.

(En gång spelade jag för övrigt in hans snarkningar med min diktafon. Ställde in den så att den endast aktiverades vid ljud – och det kan vara så att jag aldrig har skrattat så mycket som när vi spelade upp den… symfonin.)

Därför kan jag inte låta bli att beundra min son. Idag när jag kom hem från jobbet möttes jag av ett öronbedövande dån från vardagsrummet. Någon tog tydligen en tupplur.

Kikade in, och där låg sonen och sov fridfullt på sin snarkande fars bröst.

Mitt i stormens öga!

Men visst, det är ju bra. Skulle det komma en sömnlös period framöver kan jag ju bara plocka fram diktafonen…

Söndagsångest

Den där känslan av att man vill krama ur det sista av helgen och vara uppe jättelänge. Fixa allt det man inte hann. Gå igång på något nytt och kul. Och så motsatsen: Att man klockan halv tio känner att man kanske borde gå och lägga sig för att få en pigg start på veckan.

Det är inte alltid de går ihop.

Nu är klockan kvart i tio och de senaste femton minuterna har jag ägnat åt att tänka ”inte lönt att påbörja något jag ska ju ändå gå och lägga mig nu… eller nu… eller nu.”

Så nu bara gör jag det.

Godnatt.

Saker man gör en lördag…

… när man har en ”ekonomiskt utmanande” månad:

Dricker kall glögg ur finglas och låtsas att det är någon flott konjak.

Den största utmaningen denna snålmånad är annars att inte surfa på Tradera. Trist. Känns som att jag sviker en gammal vän. Men å andra sidan – plötsligt har jag en halvtimme över på kvällen. Och säkert en tre hundra kronor sparade när månaden är slut.

Näpp. Nu ska jag lördagsroa mig kungligt genom att göra en matlista för nästa vecka. Next stop: Frysen.

I morgon är en annan dag

Jag drack två glas vin på partajet igår, gick och lade mig tolv och steg upp åtta (tack för det flexklockan). Ändå är jag som ett vrak (nyhet för Vasamuseet igen?) idag.

Det är bara att konstatera. Man är inte tjugo längre.

Om nu någon nu trodde det.

För övrigt var det en hejdundrande fest för chefredaktören som nu går i pension. ”Alla” var där. Ragnar Dahlberg, Peter Harrysson, Eddie Oliva…

Vänta… Nämnde jag att jag inte är tjugo längre?

Nåväl. Underhållande var det i alla fall. Och det får man tydligen sota för idag.

Sverige, ur verkligheten

Klockan är halv tolv och jag åker bussen hem efter ett party på jobbet. En kille ska gå av ensam i Rosengård och säger hejdå till sina kompisar på ett sätt som nog är menat att vara skämtsamt:
– Är det jag som ska bli skjuten nu?
Jag vet inte, men är det bara jag som tycker att det känns djupt tragiskt?