Könsneutral kärlek


– Ställ er där, med vagnen! Vi tar ett foto och låtsas att ni är ett gaypar!

Ja… Sånt roar vi oss med på våra weekendresor.

Annonser

Inre och yttre omständ(l)igheter

Det finns några saker som får min hjärna att låsa sig fullständigt.
En sak är höger och vänster.
En annan sak är snarlika (i mina öron fullständigt ologiska) ekonomiska termer.
En tredje sak är Inre och Yttre Ringvägen.
För er som inte bor i Malmö kan jag berätta att Inre och Yttre Ringvägen är motorvägarna som går runt Malmö, med en mängd avfarter till en massa andra vägar. Observera – här gissar jag. För jag har ingen aning.
Att kunna svänga sig med Yttre och Inre Ringvägen är ett tecken på att man kan sitt Malmö. Själv får jag bara panik när jag hör någon prata om E6:an, E20:an, E22:an och E65:an med samma självklarhet som ja… vad det är för väder idag. Det övergår mitt förstånd hur man kan hålla reda på alla avfarter och filer och karuseller och trafikplatser. Och då har vi ändå inte blandat in de två andra malmösnackisarna – Stockholmsvägen och Västkustvägen.

Igår skulle jag träffa mannen som hjälper mig med min deklaration. I Fosie.
Bara det, ”Fosie”. Kunde lika gärna ha varit bortre Mongoliet.
Självklart vimsade jag bort mig. Snodde in mig i både Inre och Yttre Ringvägen, åkte i den ena karusellen efter den andra, blev yrare och yrare och började nästan gråta när jag plötsligt befann mig inne bland höghusen på Lindängen.
Där kanske det lät som att jag var bekant med Lindängen. Det är jag inte. Det är för mig en lika blind fläck som den i ögat.

Jag hittade rätt till slut. Fråga mig inte hur. Jag kom tio minuter för sent och var genomsvettig redan innan vi ens börjat prata om deklarationen.
Men sen gick det bra.
Mats, som deklarationsmannen heter, är min idol.
Han kan både förstå snarlika ekonomiska termer, svänga sig med Yttre och Inre Ringvägen och helt avslappnat prata om höger och vänster. (Han gav mig körinstruktioner i mobilen.)
Det är respekt.

Inga fler vårbekymmer

Hepp, så har det gått ytterligare några veckor.
Jag har klippt av bältet på vårjackan, sytt upp jeansen, bytt halsduken mot en blommig sjal och köpt vårigt svarta kilklacksskor.
På altanen blommar de där som inte är grå parkträd utan vackra diton med vita och gula blommor. Jag drömmer våta drömmar om en lövkratta och en badenbaden-stol och surfar mer än normalt på kolonistugor.
Och så har det varit påsk. Först var vi i Båstad med Celia, Patrick och Svante. Vädret var fantastiskt och vi hade havet precis utanför hotellfönstret. Vi åt en påskbuffé som tre timmar senare fick dansa till tonerna av 90-talstechno och en dansk step up-instruktörs hurtiga tillrop.
Det var en utmaning. Vi var fyra på passet. Jag, Celia, en dansk tjej och instruktören.
Alla andra var kloka nog att sitta i solen och dricka öl.
Hur som helst. Inte nog med att jag är sådär på allt som rör takt och ton – jag är dessutom extremt dålig på höger och vänster. Särskilt på danska.
Mitt livs drygt femte step up-pass gick alltså sådär. Ändå kände instruktören att hon ville skicka iväg mig med orden:
Jäääää, deeeed vaaaar jooooo maaaaajjjjjedd, maaaaajjeeeed bääääääjsic.
Basic up your tight ass.
Annars var det en trevlig vistelse på Hotel Skansen. Jag badade mot alla mina principer i två pooler. En var jättevarm och jag försökte att inte titta efter partiklar i skenet från lamporna på botten. I den andra sa Niklas att han sett småbarn bada i någon form av badblöja.
Mmm, spa.
En annan av påskhelgens toppnoteringar var när jag – helt plötsligt och fullständigt ovetande – avslöjade en familjehemlighet på Påskafton.
Jomen.
Vi var alla samlade hemma hos min mor. Satt och hade det trevligt med sill och snapsar och allt som sig bör. En gammal historia kom på tal; veckan då mormor och morfar passade mig och mina bröder då föräldrarna var i Grekland. Veckan då det regnade så mycket att det blev översvämning och började läcka in vatten i huset. En fuktskada som snällt fick åtgärdas när föräldrarna flyttade ett par år senare.
– Ja, det var ju det där med tennisbollen, sa jag nu, liksom i förbifarten.
Bredvid mig såg jag hur Martin stelnade till och hur min morfar skruvade på sig.
– Tennisbollen?
Min pappa såg mäkta förvånad ut.
Jag trampade vidare i klaveret:
– Ja, det var väl en tennisboll som fastnat i stupröret?
Och så var den avslöjad. Hemligheten mellan ett busigt barnbarn och hans snälla morfar – som ju inte behövde röjas för pappan som tjatat och tjatat om att det ”väl inte behövde kastas tennisbollar över taket”. Hemligheten som varit just en hemlighet i cirka tio år. Hemligheten som jag uppenbart glömt var en hemlighet.
Men det verkade faktiskt mest som min pappa blev glad. Äntligen fick han en förklaring till det han, grannarna och diverse fackmän gnuggat sina geniknölar över: Hur kunde det bli översvämning just den veckan – och sen aldrig mer?
Nåväl.
Jag reducerades nu till ”den där” av min morfar och upplivade av snapsar fortsatte vi sedan att prata om avslöjade familjehemligheter.
Mikael drog upp incidenten när han kom på mig med att ha rökt inne på mitt flickrum.
Martin kontrade med historien om när han kom på Mikael med att sex inne på sitt pojkrum.
Ungefär här gick Mikael bort och blandade ytterligare en Piggelin-grogg till Niklas som fick honom att se ut som Toker i ”Snövit och de sju dvärgarna” och sedan sjunga hela vägen i bilen hem till Malmö.
Ja, det är en fin familj man har…
Annat minnesvärt från helgen?
Ja…
… jag fick känna på min fasters silikonbröstprotes.
… vi drack rosé, lagade lammstek och tittade på två filmer med Mariko och Magnus. Den ena hatade Magnus (mest eftersom han sov under 75 procent av filmen) och den andra avskydde vi andra. Ett uppfriskande ställningskrig.
… det har vid flera tillfällen hörts fraser som: Jag kommer inte orka äta något mer idag! Imorgon ska jag inte äta några sötsaker! Men som Christer Björkman så riktigt slagit fast – Imorgon är en annan dag – och snart ska vi till Staffanstorp för ytterligare en påsktrevlighet.