Ett uttryck för… orättvisa?

Idag var det blixthalka igen. Så då fick man inte cykla.

Försökte med len röst övertala Niklas att köra mig till jobbet. Men nej. Han var ledig och satt i morgonrocken och hade spridit ut 1000 små skruvar och kretskort över skrivbordet och såg så där lycklig ut som bara en datan*rd kan göra.

Köra, det fick jag göra själv. Trots att jag 1) Avskyr att köra bil 2) Avskyr att köra bil när det är halt.

Men okej. Jag tvingade mig att svälja irritationen. För hur stor är sannolikheten att jag själv hade masat mig ut (läs: upp ur sängen) för att köra honom till jobbet om det varit jag som var ledig?

Noll komma noll procent.

Därmed inte sagt att jag inte var lätt… uppretad… när jag klampade ut till uppfarten.

För redan på förhand visste jag att jag inte skulle…

… hitta isskrapan.

… veta vilka knappar jag skulle trycka på för att få bort is och ånga.

… nå att skrapa i mitten av rutan utan behöva lägga mig över motorhuven och därmed bli ÄNNU kallare.

… klara det här utan att någon tyckte VÄLDIGT mycket synd om mig.

Så jag klampade hela vägen in igen och ropade upprört:

– Har du någon aning om var den förbannade isskrapan är? Jag har letat öööööööveraaaaaaaallt!

Och så kom han ner, fortfarande i morgonrocken och nu var det han som hade den lena rösten:

– Var skulle den vara, om inte i bilen?

Och så drog han på sig ett par skor, gick ut, letade upp isskrapan, tryckte på rätt knappar och skrapade framrutan.

Allt fortfarande i morgonrocken. Allt fortfarande helt lugn.

Och det kändes så fint. Som att vi någonstans befäste tusenåriga könsmönster, där och då.

Mannen är stark och handlingskraftig. Kvinnan är känslig och vill bli omhändertagen.

Och vem som helst kunde ju se att det var fel från början.

Det är ju kvinnan som ska gå runt i morgonrocken i hemmet, och mannen som ska ta bilen till jobbet.

Åtminstone under mellandagarna…

Första, andra… tredje!

För något halvår sedan var vi på vår första auktion. Jag hade sett en annons i tidningen och vi tog bilen dit. Liksom alla i Trelleborg – och de närmsta 30 byarna.

Det var ingen tvekan om att det var helgens stora happening på Söderslätt.

Män i träningsjackor och frisyrgelé stod och småstadsnickade mot varandra. Beigea mulle-typer rotade i gigantiska fyndlådor. Gudrun Sjödén-damer med markerade glasögonbågar vände och vred på vaser och serviser och folk i vår ålder kastade lystna Double-Income-No-Children-blickar på allt som var shabby chic, Madicken-gustavianskt eller danskdiiiiisajnat.

Det hela var med andra ord väldigt obehagligt.

Särskilt eftersom alla verkade veta precis hur det gick till på en auktion. Alla utom vi.

Så vitt jag minns turades vi om att övertyga varandra om att där bara var ”skräp” och inget som vi ”hade den minsta lust att lägga bud på”.

Men i själva verket var vi skitskraja för att göra bort oss för frisyrgelémaffian och deras räkmackemumsande fruar i Foppa-tofflor (jodå, det fanns ett obehagligt kafé också).

Så vi stack. Utan att ta reda på vad man skulle ha de där nummerlapparna till eller hur det egentligen gick till att lägga ett bud. (Skulle man ropa, vifta eller nicka diskret? Och vad betydde det? 50 spänn? 100? Plötsligt en tusenlapp? Och vad hände om man bara råkade nicka till, utan att vara intresserad? Lyxfällan nästa?)

Det fanns ju – som sagt – inget där vi ville ha.

Men så idag såg jag en ny annons, för en auktion i Höör. Och vi kände båda två att det bara var ”upp på hästen igen” som gällde. Det finns ju fynd att göra – och vi har ett hus att fylla.

Så vi tog bilen dit och – hör och häpna – behövde inte dela parkeringsplats med hela Höör. Det var lagom med folk. Och bara en man med frisyrgelé (och en fru i päls).

Tyvärr var där heller inget vi var intresserade av. På riktigt, den här gången. Hur vi än försökte rita mentala kartor av vårt hem kunde vi inte hitta någon plats åt den 2,30 meter höga kinesiska vasen, Artemis-statyn i koppar eller den handknutna 100 000-kronorsmattan.

Ändå skaffade vi oss ett kundnummer (”nummerlappen”), satte oss långt fram i lokalen och övade på att nicka utan att lägga bud. Det gick bra! Så frisyrgelémaffian, se upp! Nästa gång är vi redo för en match!

På vägen dit körde vi för övrigt inom ett mindre paradis. Utslängt mitt i ingenting låg Västra Ströö 39 – en fantastisk inredningsaffär där jag i stort sett hade kunnat tänka mig att köpa allt.

Med andra ord: Mor och svärmor – jag vet vart vi ska åka i sommar!

En gigantisk vas, någon? Eller varför inte två? Och jodå, de blev sålda..

Julafton 2009

Julafton kickades igång med 6,1:an. Som nu krympt avsevärt (4-5 timmar i ugnen gör sitt) och halverades ytterligare under lyriska tillrop.

”Åh, så saftig!”

”Nej, men den var väl inte för stor?”

”Nej, jag ska faktiskt ha ett par bitar till…”

Och med de tre S:en – senap, spisknäcke och snaps – var den faktiskt urgod. Och då är jag ändå en sådan som brukar säga att ”skinkan kunde jag lika gärna vara utan på julbordet”. Men no more.

Sedan var det plötsligt dags för Kalle Anka. Och kakor. Och glögg. Och här någonstans började man ana att man skulle bli precis lika mätt som man brukar under julafton.

Därför var det dags för lite aktivitet! Först ut var julklappsleken, där alla bidragit med några julklappar var. 20 spänn var maxbeloppet, ändå var de stora julklapparna de hetaste bytena. Att det stora vita paketet innehöll ett rör Samarin var kanske inte riktigt vad Martin tänkt sig. Å andra sidan hade han ju sin bilmekar-griptång-för-småskruvar att glädjas åt.

Sedan blev det tipsrunda. 10 frågor, alla julrelaterade. Och en utslagsfråga, eftersom jag var rädd att frågorna skulle vara för enkla.

Utan att hänga ut någon kan jag avslöja att vinnarteamet hade 2 rätt.

Två. Rätt.

Det var inte mer än rätt att de inte vann något på sina vinst-trisslotter. Att de ser glada ut på bilden beror på att de fått sprit. Något annat skäl kan jag inte tänka mig.

Ingen lät sig dock nedslås av detta sorgliga resultat. Det fanns ju en juldrink att fröjdas åt! För andra året i rad blandade vi julcosmopolitans med lingondricka och kanel – och de utropas nu officiellt till en tradition!

Framåt sju var det dags för Det Stora Frosseriet. Alla hade bidragit till julbordet – och alla hade på sedvanligt knytkalas-manér ”tagit i lite extra”. Redan utan alla andra rätter är 4 påsar prinskorv, 1 kilo lax och en jättestor gryta rödkål ganska mycket mat. Även om man är sju personer. Men gott var det, och trevligt hade vi. Och nästa år vill jag nog bara äta Brantevikssill.

Sedan var det dags för klapputdelning. Tomten hade varken skägg eller luva, men gjorde ändå ett strålande jobb. Berit fick Beatles-saker, Bertil fick whisky, jag fick handdukar och Niklas fick en bok skriven av gourmeter. Allt var som det skulle. Förutom möjligen att Martin satt med isklamp mot foten under hela utdelningen. Detta på grund av att min far råkat sätta sin stol på hans fot. Det var dock inte därför han fick ”senilsnöre” och ett extra par extrastora glasögon.

Jag skulle kunna avsluta med att berätta om hur vi sedan fick stopp i toaletten, något som gjorde somliga smått desperata… Men nu ska vi snart iväg på nästa firande. Så jag nöjer mig med att tacka våra fina familjer för en jättefin och rolig julafton!

Dubbel glädje = delad glädje?

Förra julen ”skulle vi inte överdriva”. Bara köpa ”lagom” med mat.

Då vägde vår julskinka lika mycket som jag gjorde när jag föddes.

Det var uppenbart lite i underkant, tyckte Mr Meat.

Så han dubblade. Slog till på en 6,1-kilos.

Jag repeterar: 6,1-kilos.

Och sedan säger jag inte mer.

Mer än möjligen att jag undrar hur det blir nästa jul. Och nästa.

Jag fasar lite. Särskilt efter kvällens drömmande kommentar:

– Jag undrar om man skulle kunna få en skinka med benet kvar…

Ja. Just vad jag också satt och tänkte på.

Right…

Men som en liten varning alltså: Bli inte förvånade om ni kommer förbi nästa jul och får se en skinka, stor som en 5-åring, i vår ugn – med tassen klämd i luckan…

Allt är som det ska. Åtminstone om Mr Meat får bestämma.

Hej mitt vinterland!

Idag skulle vi ha varit på födelsedagskalas hos min mor i Höganäs. Denna tur fick dock ställas in för att det snöat nästa oavbrutet i två dygn.

Åtminstone här i Malmö.

När jag ringde min familj i Höganäs/Helsingborg möttes jag av stor förvåning när jag berättade om ”snökaoset”.

– Nej, här skiner solen.

– Det ligger väl ett par centimeter på marken – kanske…

Konstigt hur det kan skilja sig åt. Så långt är det ju inte till Helsingborg.

Men så här ser det ut i Kvarnby i alla fall:

Men vänta – var det inte en nedgång till källaren här någonstans?

Nu har vi jul – här i vårt hus

Varje jul får Niklas en gran på jobbet.

Detta är intressant.

Medan vissa tar dit (läs ”tvingas ta dit”) sina fruar för att välja har jag, aka pyntführern, helt överlåtit ansvaret på min kära make.

Därmed inte sagt att inte känner mig lite… ska vi säga nervös… när han kommer hem med granen. Särskilt i år, då han inledde med att säga:

– Jag fick bara ta en i högen. Det var så kallt, så de stod ihopbuntade, helt ihoptryckta.

Och mycket riktigt – det gick inte alls att se hur den smala, en-formade och nätade granen skulle te sig efter avtäckning.

Det kunde vara en svan, det kunde vara en ful ankunge.

Det skulle dock visa sig vara en utmärkt gran! Och när det var dags att klä den sa Niklas i god tid:

– Nej, jag tror jag går upp och fixar det där trasiga elementet…

Duktig kille. Han känner sin pyntführer…

Skottår?

När vi hade inflyttningsfest fick vi ett gäng trädgårdsredskap av Niklas föräldrar.

Bland annat en snöskyffel.

– Hehe, ja, den här kommer ni ju att få mycket nytta av, skrockade Niklas far ironiskt.

– Ja, eller hur, skrockade vi andra, lika ironiskt.

Och nu, ett par veckor senare, ligger snön halvmeterdjup i trädgården – och det kommer bara mer och mer…