Putsa, diska, tvätta, damma – varje dag är det detsamma

Häromkvällen låg jag förnöjt och funderade högt i sängen.

– Jag tycker verkligen att vi är 100 procent jämställda, sa jag till Niklas.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Medhåll? High five? Ett tack?

Men nej.

Jag fick ett: ”Va?!” OCH en helt onödig föreläsning om bilvård, bredspackling och konsten att sätta sig in i bolåneräntor.

Men hallå – det är väl inte jämställdhet? Det kallas väl bara olika intressen?

Smaka!

Roligast med dagens utflykt till Skånes djurpark:

Arvid ställer sig framför fåret, pekar och säger: ”Smaka!”

Tala om att fadern, aka Mr Meat var nöjd.

Annars har vi tampats på med höstförkylningar (min/mina vägrar ge upp) och gråtiga förskolemorgnar, myst med familjen och playdejtat med Isak och Alba.

Och så har jag – liksom 40 miljoner andra – plöjt 50 nyanser av honom. Jag och en kollega startade en spontan tantsnuskcirkel och jag är mycket spänd på att höra vad hon tycker. Särskilt eftersom hon säger sig vara pryd…

Att gå en omväg via en after work

I fredags hade vi några kompisar hemma på after work. Det kan låta avslappnat och härligt och lite lagom spontant; en öl vid köksön, en lasagne som bara behöver värmas, glass för att göra det enkelt för sig, några levande ljus och lite soft bakgrundsmusik… Ni vet, som i en novell av Fredrik Lindström. Medelklassigt.

Och visst. Trevligt var det. Absolut. Jag fick åtminstone se de där vännerna jag inte sett på länge. Höra? Nja…

Låt mig säga så här: Med två 1-åringar, en 2-åring, en 5-åring och en 7-åring behöver man inte lägga krut på bakgrundsmusik.

Eller mat, för den delen. Jag minns inte lasagnen, jag minns inte glass… Jo, just det. Senare på kvällen såg jag mig ju förvånat i spegeln och tänkte: ”Vad är det för en tjock grå hinna jag har på högerkinden?”

(Svar: Hallonglass med lakritssås. Direktsmashad av en son som bara sovit en halvtimme på förskolan. Ej borttorkad av en förkyld mor som tappat orken någonstans vid nio-tiden – på förmiddagen.)

Jag minns att en av vännerna ställde en fråga vid halv sex-tiden. När Arvid lagt sig vid åtta fick hon svar.

Men det var ju inte det jag skulle berätta.

För en detalj minns jag nämligen. Hur 2,5-åringen kastade sig in till Arvids maskinpark och hur pappan sa: ”Det kom för någon vecka sedan… Han har inte alls varit intresserad av bilar och lastbilar och sådant innan.”

Och så tänker jag på Arvid, där ”skopa” hamnar på topp-fem-listan av hans första ord.

Arvid, som fick en 1,5-meter lång traktor med släp i doppresent och en MAN TGA Low Loader med grävare i julklapp.

Arvid, som samma morgon, då jag väckte honom, slog upp sina ögon och sa: ”Micke. Stor bil.”

Det kanske inte bara är en fas. Det är kanske ett genuint intresse.

Tur då för honom att han inte bara har en morbror som kör kranbil. Även faster Lotta och Erik har ju riktiga hard core-maskiner. (Den är grön och kallas Grodan. Jag vet faktiskt inte vad det är. Fråga Arvid!)

Och givetvis blev det en åktur i eftermiddags. Man vill ju stötta sitt barns intresse.

Livet på landet – inte bara gröna Grodor….  

Bland bolster & bondgårdsdjur

Det finns bara en sak som slår att lägga sig klockan nio på kvällen (blev glad när jag läste det här, jag har alltså inte ett så sjukligt sömnbehov som Niklas hävdar. Vi är flera. Eller i alla fall två…). Det är att sova på eftermiddagen. Tyvärr är detta inget som uppskattas av vare sig chefer eller kollegor, och när man väl är ledig så är det sällan man unnar sig lyxen för att det är så mycket annat som ska hinnas med. Men när man är förkyld och har en man som passar sonen, då!

Tre timmar under täcket, mitt på dagen. Ljuvligt!

Sedan gjorde vi som tonåringarna i Husie – drog till lekplatsen. Till skillnad från dem hade vi ingen sprit i PET-flaska med oss. Det fanns dock rara tonåringar också, som hjälpte Arvid upp när han ramlat.

Av Malmös alla temalekplatser hade vi valt en med bondgårdstema. Roligt, tyckte Niklas, som ju är av farmarbörd. Särskilt kul var det tydligen att rida på hönan.

Konsten att separera

Jodå tack. Allt går bra. Bara vid ett fåtal tillfällen har vi övervägt att säga upp oss och bli hemmamamma och hemmapappa på heltid. När han gråtit hjärtskärande på morgonen eller när han blivit helt uppriven, och förmodligen kommit på hur mycket han saknat oss, vid hämtningen på eftermiddagen.

Men däremellan går det tydligen bra, enligt personalen. Och han är glad såväl på vägen dit som när han kommer hem, så ja, vi behåller nog våra jobb…

Men det här med förkylningarna. Puh. Jag hoppas att inte jag måste gå igenom de 6-7 de ska ha under sitt första förskoleår. Den här första räcker bra, tack.

Siamesiska tvillingar – nej, inte längre… 

Hen på äventyr

Vi vill ju gärna uppfostra vår son i jämställdhetens namn. Visa på alternativ och erbjuda möjligheter. Lära honom hon och han och hen. Och så småningom – ge honom chans att välja.

Duka upp livets smörgåsbord, så att säga.

Igår fick han till exempel sitt livs första lektion i att köra kranbil. Vår vardag är ju full av ”skopa”, ”tator”, ”säp” och ”dompor” så vi tyckte det var hög tid att do the real thing.

Och lämpligt nog har Arvid en morbror som inte bara pratar om de här fordonen dagarna i ända, utan som dessutom kör dem.

Fatta hur coolt. Tänk er ett avsnitt av Stora maskiner – fast på riktigt.

Gissa vem som var nöjd.

Nu får vi se vem som kan lära honom gå i högklackat och måla naglarna. Någon frivillig?

Rapport från dagens inskolning

Arvid fick en kompis. Hon hette Alice och de gick omkring och höll handen och var jättesöta. Hon några år äldre, Lotta på Bråkmakargatan-blond och väldigt snäll och omhändertagande. Arvid ett huvud kortare, med sin lilla runda mage och sina bruna ögon, fulla av beundran.

Så sött.

Jag fick också en kompis. Han hette Jojje och kröp upp i mitt knä när jag ”höll mig undan” ute på gården. ”Sjung” uppmanade han mig och jag gjorde mitt bästa. Efter tjugo minuter, då jag började få svårt att variera repertoaren, föreslog jag att han skulle gå och leka med de andra.

Men nej.

”Sjung!”

Så jag sänkte rösten och sjöng ”Jag tänker sälja min dromedar…”

Ingen behöver ju få veta att Arvid fått somna till den varje kväll under sitt första levnadsår.