Och dagens guldmedalj går till…

… mig själv!

Fatta – jag har inte bara tvättat alla loppisfynd, släpat hem matkassar med vagnen och dammsugit, jag har dessutom gjort kåldolmar till ett helt kompani. Och då snackar vi hardcore kåldolmar. Skära ut fina vitkålsblad, förvälla dem, koka ris och röra ihop med köttfärssmet, fylla blad, rulla och steka dolmar (vilket ord!), först på järn och sedan i ugn. OCH servera med kokt potatis, sås och lingon. Som på 50-talet, typ. Minus det volangprydda förklädet och papiljotterna i håret.

Gissa om Mr Meat var nöjd med detta tilltag.

Fast egentligen är det inte rättvist. Dagens guldmedalj borde gå till Arvid. Som roade sig kungligt med ett decilitermått och ett burklock under tiden.

Snällare kille får man leta efter. Faktiskt.

Ändå finns det förstås en hel massa saker jag inte gjort under mina snart åtta månader på hemmaplan. Om vi nu ska summera lite med three weeks to go. Ja, jag vet att man är ”ledig” för att ta hand om sitt barn, men någon minut här och där drömmer man faktiskt om att göra något annat. Som att…

… gå ut och äta finmat i finkläder med sin finman. Utan barn. (Status: 11 dagar och 21 timmar kvar. Sedan hejhej barnvakten och klackarna i taket för fem år som gifta. Återstår: Att bestämma restaurang. Känns ungefär lika viktigt som att välja förskola till sitt barn. Typ.)

… binda en blomsterkrans att hänga på ytterdörren. Sjukt, jag vet, men det har i det närmsta utvecklats till en besatthet. Ibland, när dagarna känns lite för långa, tänker jag att ”idag är dagen då jag ska ta med mig en sax ut på promenaden, plocka allt jag behöver och sedan sätta mig och pyssla när Arvid sover”. Och då känns allt plötsligt lite mer spännande. (Status: En gång tog jag med mig en sax, klippte grenar med röda bär, lade dem i trädgården och tänkte att ”Imorgon händer det!”. Det gjorde det inte. Återstår: Att repa nytt mod. Och nya kvistar.)

… sortera sin garderob. (Status: Jag har hållit på i tre månader. Och ärligt talat – det börjar allt mer kännas som historien om skräddaren som sydde och sydde… en tummetott. Det blir inget kvar. Mer än högar av för små/för omoderna/för hur-tänkte-du-här-plagg. Återstår: Tre kartonger att sortera. Tre kartonger att köra till Myrorna. Tre timmar att fundera ut vad i hela friden jag ska ha på mig när jag börjar jobba.)

… gå ner i vikt/slå hål på myten att man rasar i vikt när man ammar. Status: En gång åt jag havregrynsgröt och kesomackor en hel vecka. Och tränade, inte bara en utan två gånger. Utan att gå ner ett endaste litet gram. Sedan sket jag i allt och åt en kanelbulle efter babysimmen och choklad på kvällen och säkert också en vit macka med smör någonstans däremellan – och gick ner ett halvt kilo över natten. Tyvärr visade det sig inte vara en strategi som höll i längden. Återstår: Fem kilo och ungefär lika mycket kesomackor.)

Oj, oj… Den här listan kan bli lång märker jag. Får be att återkomma i ärendet. Nu godnatt.

Att få betala igen

Allt var perfekt. Solen sken skönt och inte på ett sådant där nu-ska-jag-tamejfan-ta-igen-allt-jag-missade-i-sommar-och-chocka-alla-i-tjock-höstjacka-och-kliig-halsduk-vis. Pojkarna (vår och grannarnas) satt sött och snällt i sina vagnar. Vi hade ätit hembakade muffins och druckit pumptermoskaffe på en bänk utanför scoutstugan och fyndat finfina kläder och leksaker på barnloppis.

Allt var som sagt perfekt.

Men så, i denna brittsommaridyll, kände Niklas plötsligt ett inre tvång att förstöra stämningen. Big time.

Inte för alla, nej då. Bara för mig. Hans älskade hustru och modern till hans förstfödde son.

– Ha! utbrast han. Och ryckte mig i håret.

Inte så där lite retligt, i en hästsvans eller så, utan väldigt… målinriktat.

Och så, det segervissa, elaka leendet.

Nu kan det vara så att jag för något år sedan råkade hitta ett vitt hårstrå i hans polisong. Det kan också vara så att jag lite oförsiktigt råkade skratta hånfullt och kanske till och med kalla honom något i stil med ”gammal och grå”. Det medger jag.

Men det ger honom för den sakens skull ingen rätt att ge igen.

Överhuvudtaget.

Och nu, ett antal timmar efter incidenten, är jag faktiskt inte alls säker på att det var vitt, det där hårstrået han så triumferande höll upp mellan tummen och pekfingret.

Det kan ha varit ljuset. Det kan det faktiskt ha varit. Så nyckfullt så här års.

För. Gråhårig. Är. Jag. Inte.

Dit pengarna går – egentligen

Att leva på föräldrapenning och samtidigt bo i ett stort hus är skönt. Man behöver till exempel inte fundera på vad man ska använda sina pengar till. Lite klicketiklick på internetbanken runt den tjugofemte, några turer till ICA Maxi och en smula lyxkonsumtion i form av en burk vitaminer och en ansiktskräm från Apoteket, så är den nöten knäckt.

Lätt som en plätt.

Något man däremot behöver klura en del kring är vad man ska äta. Åtminstone en gång i månaden (ofta sammanfaller detta med den posttraumatiska stress som infinner sig då man har klicketicklickat tillräckligt länge på internetbanken) googlar vi på ”billiga maträtter”.

Så, ja. Det har blivit en del vitkål. Och ugnspannkaka. Och stekt sill.

Men så häromdagen – när jag stod och svedde korv och stuvade makaroner, samtidigt som jag rattade ett storkok till Arvid – konstaterade Niklas plötsligt att:

– Det är lite roligt att Arvid ska äta det där, medan vi äter korv och makaroner.

Och ja, där kanske han har en poäng. I teorin. Men i praktiken, mina vänner, gäller helt andra regler. För allt som gäller Arvid går ju utanför. Framför. Främst.

Så även den kokta laxen. Och de närodlade potatisarna och morötterna. Och den kallpressade ekologiska rapsoljan. Och vattnet ur den anatomiskt riktiga (och svindyra!) nappflaskan.

Sådetså. Och nya vinterskor är väl ändå lite överskattat? Visst?

(Jaja, jag hör er. Höhö, så där höll vi också på. Med första barnet…)

Nakna män gör saker tillsammans

Varje onsdag går vi på babysim med Arvid. Det är skoj, men innebär också en hel del nya erfarenheter. Som att fånga upp en munfull lax- och potatispuré i poolen och sedan – så diskret som möjligt – ta sig upp och skaka av handen i närmaste papperskorg. Eller att ligga på alla fyra på golvet i ett omklädningsrum och försöka manövrera en rörlig bebis och en rörlig bikinitrosa samtidigt. Eller att låna ett par kvarglömda badshorts för att de egna glömdes hemma i villervallan. (Niklas. Inte jag. Där går min gräns.)

Och då har jag inte ens gått in på det här med degmagar, orakade ben och tanken på att det kanske finns barn som bajsar i poolen.

Roligast var dock Niklas kommentar första gången vi var där. Till skillnad från inne hos damerna var det ganska bebistomt hos herrarna. Endast en stackare försökte lösa ekvationen pappa + son + barnstol + dusch + handdukar + skrik + stigande puls = kaos.

Och givetvis – han är ju snäll – erbjöd sig Niklas:

– Säg till om du behöver hjälp!

Han kunde dock efteråt konstatera att:

– Det är annars väldigt sällan det händer. Att man står naken i duschen på ett badhus och frågar om en annan naken man vill ha hjälp.

Tur det. Kan man säga.

Hjärnan – återkomsten!

Sådärja. Då tycker jag att vi kör igång igen. För efter sju och en halv månad är det snart dags.

Dags.

Att.

Börja.

Jobba.

Igen.

No more ligga på soffan i mjukisbyxor med bekväm gravidmudd. No more strunta i att gå ut för att det regnar. No more morgonmys och lunchmys och eftermiddagsmys med gosigaste lillkillen. (Här intalar jag mig att kvällsmys är minst lika bra. Minst!)

Och inte nog med det. Det är dessutom dags att börja använda hjärnan igen. Den del av kroppen som hittills i år bara fokuserat på en sak: att vara världsbästa mamman.

Strunt i att Mubarak avgått, att bin Ladin hittats död och att prinsessan Victoria är gravid – jag har ju haft ett barn att ta hand om, herregud! Puréer som ska värmas, blöjor som ska bytas, runda kinder som ska pussas. Inte har jag haft tid för något så trivialt som världen.

Okej, jag överdriver lite. Visst började jag prenumerera på Sydsvenskan igen efter ett par månader (läsa tidning, hur skulle man hinna det när man hörde om folk som inte hann duscha – på tre dagar?) och visst har jag läst en trave böcker och slöglott på viktigare saker än Masterchef Australia och Project Runway. Men ändå. Jag har ju inte direkt skrivit en doktorsavhandling. För att uttrycka det milt.

Men nu så är det alltså snart dags igen. Upp i hästen. Nytt jobb och allt. Därför tänkte jag att det är bäst att kicka igång. Damma av språket. Skruva upp tempot. (Lugn, Arvids fanblogg finns kvar. Det finns ju fortfarande få saker som är så intressanta som att han ätit sin första smörgås eller att han tittar på lampan när man frågar ”Var är lampan?”. Ett geni? Ja, snudd på.)

Så därmed förklarar jag denna blogg återinvigd.

Och jag tar mig till och med ett par glas av skumpan.

Wanna join me?