Arvid och jag kör solo

Kryss i taket. Jag har duschat, tagit på mascara, klätt mig, käkat frukost OCH lunch.

Arvid har suttit snällt i sin sitter medan jag duschade, gnällt medan jag tryckte en skål yoghurt, coolat ner sig med hjälp av Bä bä vita lamm, En sockerbagare och Mors lilla Olle (arma barn, hans mor har ingen sångröst) och sedan ägnat resten av förmiddagen åt att äta, sova och bajsa.

Nu smider jag planer på att ta ut honom på en promenad så snart han vaknar. Men först en kopp kaffe och en finsk pinne (min ”guldkant” i vardagen, enligt Niklas som ”unnade mig” när han budgethandlade med föräldrapenningarna för första gången i går).

Förmiddagen i bilder. Lite arg, men för det mesta nöjd.

Första turen i vagnen

Fryser han? Drar det in på honom? Oj, halsen är helt bar här… Jag offrar min vante. Vänta… Andas han? Så skönt att komma ut… Fast vi tar bara en liten första promenad, va? Usch, vad det blåser… Kanske skulle haft en filt också. Men han ser ju nöjd ut. Eller?

245 gram upp…

… på mindre än en vecka. Gissa om vi var stolta när BVC-damen var här i dag!

Och ja, det var för hennes skull vi bakat sockerkakan. Och lagt överkastet på sängen. Och dammsugit. Och tomt blöjhinken trots att den bara var halvfull.

Sen att hon bara uppehöll sig i köket, knappt hade tid att dricka kaffe och inte var det minsta intresserad av att inspektera vare sig sovrum eller städning spelade mindre roll.

Hey, vår duktige kille hade ju gått upp 245 gram!

 

 

Är man patetisk om man känner liiiite, liiiite vemod inför att stumpen efter navelsträngen ska falla av? Navelsträngen var ju vår viktigaste länk så länge…