Jag mötte Lassie

Det är ju festival i Malmö nu. Och ja, vi har lyssnat på lite musik, druckit vin i plastglas och ätit såväl brända mandlar och korv med sauerkraut som små konstiga holländska plättar med sirap. Allt har varit precis lika kul som det låter.

I söndags körde vi ett långpass med Karin och var ute från första glassen i Folkets park klockan tre till Bob Hunds sista vevande med mikrofonsladden vid elva. Där emellan hann vi med att stalka en gammal idol. Eller stalka förresten, han skulle ju faktiskt framträda. Helt frivilligt.

Sanningen å säga var det inte direkt kö till Oasen. Och Malmös kommunalråd reste sig och gick precis innan han skulle köra igång. Ett faktum han naturligtvis såg till att utnyttja. Men nja… Sydsvenskans roligaste krönikör (eller före detta, han är ju i Köpenhamn numera) gör sig bättre i tryckt form. Och vem gör inte det, förresten… Var inte det minsta avundsjuk när jag såg honom sitta och fingra på sina papper en halvtimme före framträdandet.

Naturligtvis tvingade jag Niklas att ta en bild:

IMAG0062

Mannen, myten, legenden. Och så en stalker och en fullständigt oförstående kvinna från Dubai.

Annonser

Lilla farmor

Jag minns hur kallt vattnet var i kranen och hur det doftade i skåpet invid kylskåpet och när man öppnade till trappan upp mot vinden.

Jag kan känna smaken av blandsaften och de hembakta kakorna.

Jitterbuggarna. Gorånen. Chiffongkakan.

Jag kan höra de gulbruna trätofflorna mot knastrande grus, ljudet från sågfabriken mitt emot och prasslet av pappret om Hemglass-pinnarna.

Och så jordgubbarna i ”stycket”, julgransplundringarna med godis i små papphus och den blå- och vitblommiga klänningen som var kalas. Äventyr med kusinerna, rullbandspelaren i min pappas pojkrum, tavlan med den piprökande sjömannen. Brödbilen och de gröna brevlådorna på rad. Och ”fegsnöret” som man var tvungen att spänna på sig i bilen.

Allt det här är farmor för mig, farmor som somnade in igår och nu inte längre finns. Hon heller.

Det känns tomt, som att en stor och fin del av min barndom försvunnit.

Farmor, sov så gott.

Martin har också skrivit fint om henne.

farmor

Kakkalas med kusinerna, omkring 1983-1984.

En skitsak

I tisdags hade vi besiktning på huset. Inga konstigheter. Det gick bra.

Roligast var dock de två besiktningsmännen. Jo, för de var två. Den tuffa ordinarie och så hans lärling. En kort och en lång. En jättestockholmare och en jätteskåning.

Naturligtvis var det lärlingen, jätteskåningen i dubbel bemärkelse, som skulle hålla i besiktningen. Den tuffa stockholmaren skulle bara lägga sig i om det behövdes. Typ var femte minut.

Och här skulle man kanske kunna tänka sig att det rörde sig som en del pedagogiska inflikningar, typ: ”Ja, och sen kan man ju också tänka på att…” eller ”En annan viktig grej är att…”

Men nej. Den Riktige Besiktningsmannen tycktes snarare se det som sin uppgift att sätta dit sin underhuggare. Gärna så att det riktigt tjoade om det. Inför alla oss andra, som lite obekvämt vred oss i stolarna.

”Tycker du verkligen att du är klar nu? Det ska jag säga dig att det är du inte. Du har glömt det viktigaste.”

Hur som helst. Det roligaste inträffade när besiktningen gick in på sin tredje timme. Ungefär samtidigt som mäklaren började mumla om att beställa pizza. Klockan var halv sex och vi hade betat av två av tre våningar. Allt tog mycket längre tid när de var två som skulle titta, analysera och korrigera varandra.

Vi befann oss nere i källaren när lärlingen fick för sig att kontrollera ett avsnitt med krypgrund. Med ficklampa kunde man kika in genom ett hål i väggen och på så sätt inspektera hela, men Lärlingen ville krypa in. I det lilla hålet. Den Riktige Besiktningsmannen såg tveksam ut, men Lärlingen hade bestämt sig. Äntligen skulle han få visa initiativförmåga och handlingskraft.

Så han satte på sig ett munskydd, hämtade en sågbock och gjorde sig beredd på att klättra upp och in genom hålet i väggen. Redan nu var det en rolig syn. Hålet var litet, Lärlingen var två meter lång, och sågbocken vinglade hit och dit. Munskyddet gjorde sitt för att höja humorfaktorn.

Halvvägs in genom väggen tyckte Den Riktige Besiktningsmannen att han kanske borde hjälpa till. Så han ställde sig bakom och sköt på Lärlingen.

Och om det var nervositeten som släppte eller luften som gick ur Lärlingen förtäljer inte historien, men som tack för hjälpen fick Den Riktige Besiktningsmannen två brakskitar rakt i ansiktet.

Varken jag eller mäklaren, som var de enda övriga vittnena, visste vart vi skulle ta vägen. Båda två höll på att gå under av skratt. Under resten av besiktningen kunde vi inte titta på varandra utan att börja skratta. Och framförallt kunde ingen av oss längre titta på Lärlingen.

Nåväl. Det piggade upp i alla fall.

Och huset var fortfarande helt underbart.

Om jag blir 94…

– Och så satt jag på bussen och hörde dem säga att första pris skulle gå till Ingeborg Göransson. Men jag låtsades som ingenting, haha… Har jag berättat det innan kanske?

Vi log och sa ja. Men det gjorde inget. Vi hade det trevligt, en vanlig vardagskväll i början på juni. Hon hade blivit glad när vi kom. Med prinsesstårta från Burlöv center och tidiga 94-årspresenter. Vi skulle ju vara i USA när hon fyllde år.

Länge satt vi där i hennes lilla rum på ålderdomshemmet, medan försommarljuset silade sig in genom fönsterna, omgivna av minnen från ett helt liv. Bilder från gården där hon växt upp, bonader hon vävt – och vunnit pris för, foton på alla barn och barnbarn. Till och med gallstenarna i en liten burk i byrålådan.

Hon var glad och pratade på. Berättade historier som hade 50-60 år på nacken, skrattade när det någon gång blev fel.

– Haha, ungdomsrummet… Nej, så heter det väl inte? Tänk, där hittade jag på ett helt nytt ord!

Vi berättade om husen vi varit och tittat på. Hon tyckte att vi skulle skaffa barn.

– Ja, jag brukar titta på figuren när vi ses…

Efter några timmar diskade vi kaffekopparna och hjälpte henne till sängen. Hon skulle vila lite. Innan vi gick kom vi överens om att hon nog inte behövde klippa sig före Malins och Sebastians bröllop i september. Det var fint som det var.

– Det är så sorgligt att tänka sig att hon en dag inte ska finnas mer, sa jag till Niklas ute på parkeringen. Tänk alla minnen som kommer att försvinna med henne.

Det doftade syrén och i ett intilliggande hus firade någon sin student. Så startade vi bilen och körde hem till Malmö.

Nu finns hon inte mer. Åtminstone inte här.

Och det är precis så sorgligt som jag tänkte att det skulle vara.

Men jag är i alla fall glad att jag fick möjlighet att lära känna henne. Det var alltid roligt när vi sågs. Får jag bli 94 hoppas jag att jag blir ungefär som Ingeborg.

ingeborg

På vår bröllopsfest, i oktober 2006. Klart att hon skulle dansa. Och lämnade festen, ja, det gjorde hon när alla andra också gjorde det.

Foto0045

Flyttfeber

Det sägs ju att folk ofta tenderar att göra saker samtidigt.

Som att säga upp sig från jobbet, skaffa barn eller åka till Mallorca-för-att-det-ju-faktiskt-fått-ett-uppsving-och-inte-alls-är-charterturistigt-utan-istället-väldigt-vackert-,-särskilt-Palma.

I min familj har tre femtedelar plötsligt bestämt sig för att flytta till hus, alla inom loppet av några månader. Åtminstone om alla besiktningar och försäljningar går enligt planerna.

Först ut var min pappa, som idag flyttade till sitt hus, ett stenkast från mitt barndomshem på Månstorpsvägen. Och även om det är en del att fixa med var det charmigt och jag framkastade förslaget att han skulle starta en husblogg. Har jag fått honom att börja läsa böcker vore det väl inte orimligt att han började skriva också. Vore kul att följa framstegen, särskilt eftersom vi bor en bit ifrån Höganäs.

Det bästa med flytten var dock trädgårdssoffan som den förre ägaren lämnat kvar, och som min pappa ratade. Tack, sa jag, och cashade vidare in en finfin taklampa och en hel kartong mandelmussleformar.

I övrigt ägnade vi dagen, och flytten, åt ett ohemult antal dåliga ordvitsar (väldigt många svenska uttryck innehåller möbler, verktyg och liknande!), vilket livade upp i värmen. Jag har en fin familj, det har jag verkligen. Både på Svensson- och Unnhem-sidan. Bäst i världen, faktiskt.

framsida

Far (inte iklädd midjebälte för att höja modegraden på sin flyttstass, utan för… ja, något som har med lyft att göra), mor, man och nytt hus.

baksida

Nytt hus, fast sett från baksidan.

bänk

Fin soffa, snart i en trädgård nära mig. Tack, tack.

Sporty Svenssons

Det finns några saker som familjen Svensson traditionellt inte förknippas med.

Visst, min pappa har tidvis joggat Domsten tur och retur, min mor har köpt fler motionscyklar än vi kan räkna till, och senast idag påminde Mikael oss om sin avsomnade skyttekarriär. Själv har jag såväl sprungit DM i orientering som haft grönt bälte i judo – men ändå skulle ingen få för sig att droppa ”sport” som ett ”typiskt Svenssons”.

På sin höjd drog vi ner till minigolfbanan efter pulvermoset i husvagnen, kanske dristade sig någon att dra ut en skraltig kanot på ett sommarland. Men ingen av oss skulle någonsin kunna fälla kommentaren ”det drar ihop sig till friidrotts-VM” eller ”ska ni se matchen ikväll?” – helt enkelt för att vi inte har den blekaste aning.

Ibland redigerar jag sportartiklar i tidningen – och jag blir lika förvånad varje gång. Va? VM? Nu?

Och när jag skriver att ”hela Sverige bänkar sig och håller tummarna” exkluderar det alltid mig själv. Helt enkelt för att… ja, jag är inte tillräckligt intresserad. Liksom resten av min familj.

Därför kom förra söndagens födelsedagskalas i Trulstorp som en total överraskning för oss alla, tror jag. För efter kakfika, ett besök på Tirups Örtagård och en tur i Berits sommarfina trädgård, kom vi plötsligt på oss själva med att vara djupt engagerade i diverse sportaktiviteter ute i Göranssons lada.

Jag och min mor stred om vem som var bäst i pingis.

Niklas rockade rockring.

Martin och Mikael lirade biljard.

Min pappa blev instruerad av Niklas faster Karin i hur man bäst framför en rullstol – när han inte försökte få ner en golfboll i cementgolvet.

Och ja – alla hade väldigt roligt. Trots att vi sportade.

Det har nog faktiskt aldrig hänt förut – att Svenssons multisportat. Men det var kul att det var kul.

Kanske borde man leta upp sin gamla judodräkt?

aktivitet

biljard

rullstol

vi

Jo, vi hade ett ”normalt” födelsedagskalas också. Med hembakade kakor, finfina presenter och god mat.