Snart sju veckor – och vad har hänt?

På måndag är Arvid sju veckor gammal och för min egen skull vill jag försöka sammanfatta den här första tiden. Jag försöker skriva i vackra anteckningsböcker, jag tänker att det där kommer jag i alla fall att komma ihåg, men bloggen är ändå outstanding. Snart har jag hängt här i fem år och det är så roligt att kunna gå tillbaka och läsa om allt man tänkt och gjort. Så varning- nu blir det navelskåderi på hög nivå. Men ni behöver inte traggla er igenom det om ni inte vill. Detta inlägg är främst för mig själv. För att ha när mina barn i framtiden frågar hur var det egentligen?

Okej… Förlossningen. Som började med en söndagsmiddag hos Niklas föräldrar och slutade med världens underbaraste lilla unge. Tyckte nog att det kanske kändes lite… obekvämt när vi satt där i Trulstorp och käkade kyckling. Som mensvärk, ungefär. Men vi guppade hem på grusvägarna och tittade på Solsidan och Sherlock, allt medan den där mensvärken blev starkare. Kanske skulle jag i alla fall testa min värk-app på iphonen, mest för att det var kul? Sju-åtta minuter… Ja, det kanske ändå drog ihop sig? Bäst att vila lite, som det stod i alla böcker.

Så gick plötsligt vattnet och så var det med ens bara ett par minuter mellan värkarna. ”Väskan” var bara halvpackad men jag lyckades rafsa ihop det sista innan bilturen from hell till Lund tog sin början. Jag låg i baksätet och kved, men var samtidigt glad att det var midnatt och inte rusningstrafik. Och att vi fick komma till Lund, som vi ville.

Nu efteråt tittar jag på TV:s ”En unge i minuten” och förvånas av hur fräscha och lugna mammorna som kommer till förlossningen ser ut. De har smink och fina sjalar på sig och har både tid och lust att äta och kolla Facebook i mobilen. Jag själv kunde inte ta mig in genom entrédörren utan minst tre förlamande värkstopp, jag var klädd i Niklas gamla T-shirt och hade inte en tanke på att vi skulle höra av oss när det sätter igång, vi lovar!

Väl inne på förlossningen fick jag byta om och träffa en barnmorska som skulle visa sig vara helt fantastisk. Och så, när de fyra centimetrarna var konstaterade, börjar ett töcken. Eller kanske snarare timmar då jag bara hade ett fokus. Det är inte sant att säga att allt jag läst var som bortblåst, förmodligen fanns det där som en trygghet, men allt var verkligen där och då. Som om kroppen bestämde vad som behövde göras. Jag stod lutad framåt, på en saccosäck på golvet, med Niklas framför mig på en stol och lustgasen som min bästa vän. Timme efter timme. Värst var det påtvingade toalettbesöket, du måste kissa!, bäst var ryggmassagen som barnmorskan gjorde mot slutet. Och Coca-Colan, det viktigaste i den där ”väskan” och det enda jag lyckades få i mig på hela tiden.

Någonstans mot slutet flyttade jag upp i sängen, först på knä mot gaveln och sen på rygg under krystvärkarna. Fick lite värkstimulerande dropp och minns själva krystperioden som otroligt smärtsam, men också cool. Tänk att ha all denna kraft inom sig!

Och så plötsligt såg jag tårar i Niklas ögon och då förstod jag att det nog var nära. Och det var det. En värk till och så var han född. 05.37 på Alla hjärtans dag. Jag fick upp honom på mitt bröst, Niklas fick klippa navelsträngen och ja, känslan var enorm. Denna lilla perfekta varelse. Vårt barn. Han som varit där inne så länge, som vi undrat så över, och nu var han där. (Huh, jag får fortfarande en gråtig livet-är-fantastiskt-klump i halsen när jag tänker på det.) Så söt med sina små händer och fötter. Den lilla munnen som genast sökte sig till bröstet. Näsan… Den mjuka, mjuka ryggen. Mörkt hår, till och med på de små öronen.

Sen var det mackor, cider och flagga på en bricka, dusch, påklädning och transport till Patienthotellet. Och där tillbringade vi tre dagar. Första dygnet sover din lilla bebis nästan hela tiden, så passa på och sov! Ja, det låter ju bra. I teorin. Men vem kan lägga sig och sova efter en sådan otrolig upplevelse, när man dessutom har en liten ny varelse bredvid sig som man inte har en aning om hur man tar hand om? Inte jag i alla fall. Så timmarna jag sov under de tre dygnen är lätträknade. Konstigt nog var jag inte särskilt trött. Så vad gjorde vi? Låg och tittade på världens mest fantastiska kille förstås. Åt grymt god mat i restaurangen, drömde om tjock mangojuice och kämpade på med att lära konsten att amma. Det var frustrerande till en början. Att alla andra visste precis hur jag skulle göra och att det aldrig blev rätt, hur jag än fibblade. Och givetvis hade jag inte tillräckligt med mat de där första dagarna. Så vi slafsade med ersättning. Och var trötta. Och kände oss maktlösa och värdelösa när han skrek. Men det blev snabbt bra och när vi åkte hem kunde vi konsten.

Och Arvid – hur fick han egentligen sitt namn? Han skulle ju heta Pontus. Eller Isabel om han blev en flicka. Ja, jag vet inte riktigt. Jag låg där och tittade på honom i sängen på Patienthotellet och då dök namnet plötsligt bara upp. Arvid. Klart att han var en Arvid! Och det tyckte Niklas också. Som alltså vann över kontrollfreaket och fick rätt i att man vet när man ser honom eller henne.

Annat minnesvärt?

– Att Niklas parkerade bilen precis utanför förlossningens entré, vilket är förbjudet, och lät den stå där i flera timmar innan han tvingades ut för att parkera om.

– Att vi skickade ut ett sms där det stod att Arvid vägde 4310 gram och var 53 cm lång – när han i själva verket var 56 cm lång!

– Att man inte fick ta emot besök alls, vilket resulterade i att vi smög ner i foajén så att faster Lotta fick träffa sitt brorsbarn innan hon flög tillbaka till USA.

– Att där var en sköterska som vi kallade solariehäxan. Hon visste mest och bäst av alla på hela sjukhuset. Tycket hon själv.

– Att jag drack kanna efter kanna med lingondricka och längtade till morgonen då jag fick äta deras underbara havregrynsgröt med äppelmos.

Okej… Dags för en amningspaus!

Annonser

Nyckelpigan och vattnet

Jag och Arvid lyssnar ju en del på musik. Bäst gillar han Älskade barnvisor från barnkammaren – en spotifyskiva  med många kända sånger. Lille katt, En kulen natt, Bockarna Bruse. Den typen.

Och så finns det en del ”nya” visor också, åtminstone för mig som inte direkt hållit mig så uppdaterad på barnscenen. Och det är trevligt. Både jag och Arvid gillar Krokodilen i bilen och Vipp-på-rumpan-affärn jättemycket.

Men det finns en låt som retar mig lika mycket varje gång. Inte så mycket för den frikyrkliga melodin eller den töntiga sångerskan som för texten.

En nyckelpiga sitter på handen och tittar ner

i vattnet för att hon vill det

hon ler åt nåt hon ser

hon kan simma jättebra

hon är inte rädd

hon är faktiskt jätteglad

i baddräkt är hon klädd

Vaddå ”för att hon vill det”? Är det någon sorts feministisk insektsvisa eller? Har nyckelpigan blivit så frigjord att hon nu äntligen kan sitta och titta ner i vattnet utan att någon dominant nyckelpigepatriark försöker styra över henne?

Ja, så måste det vara. För hon är ju ”faktiskt jätteglad” – och ”i baddräkt är hon klädd”.

Nej, men allvarligt talat. Ingen mer som retat sig på den banala texten? Eller är det kanske bara jag som har för mycket tid?

Besök på bacill-BVC

I dag var det dags för besök på barnavårdscentralen igen.

Allt gick fint, både mor och son fick beröm för viktökningen (ok, inte den runt min midja) och lillkillen är med sina 5040 gram snart ingen lillkille längre (klubben för inbördes beundran – läs mor- och farföräldrar – antecknar).

Och givetvis lyckades jag, som fasar för allt vad barnbaciller heter, hamna bredvid en riktig 10-poängare i amningssoffan.

Hon säger: Hur gammal är din lille?

Jag säger: Snart sex veckor. Och din?

Hon säger: Fyra veckor.

Jag säger: Så söt…

Hon säger: Ja, men det har varit lite jobbigt. Vi har precis kommit hem från sjukhuset. Han fick ju RS-viruset. Och sedan lunginflammation. Och som en följd av det – inflammatorisk astma… Vi får egentligen inte gå ut.

Jag säger: Oj, vilken start…

Jag tänker: Oh, my god… Var är nödutgången?

Jag gör: Drar upp fleecefilten över Arvids ansikte.

Jag säger: Har du ätit klart nu, älskling? Mamma är så himla varm… Är här inte väldigt varmt? Det blir väl skönt att komma ut lite, gubben…

Jag avslutar med: Kul att ses.

Jag menar: Motsatsen.

(Okej, jag överreagerar. Ungen var ju frisk igen. Och så otroligt jobbigt för dem. Men hey, man är väl inte nojig småbarnsmorsa för intet…)

Byavandring

I går var jag och Arvid ute och inspekterade dopkyrkan i Södra Sallerup.

Jag: Vet du att det är Malmös äldsta kyrka, Arvid? Den är från 1100-talet!

Arvid: …

Jag tolkade det som att han inte hade någon aning.

Klockan halv tre i Kvarnby

Jag: Ska vi inte gå ut lite, Arvid? Det är ju underbart vårväder.

Arvid: Nej, nej, nej (Tolkat utifrån: Gallskrik, högröd ansiktsfärg och allmänt missnöje med overall och mössa.)

Jag: Men om jag först kör dig 35 varv här uppe på altanen och stoppar in din napp lika många gånger och lyfter upp och gosar med dig en gång däremellan?

Arvid: Okej då… (Tolkat utifrån: Plötslig tystnad)

Två timmar och en kvart senare:

Jag: Arvid älskling, är det inte dags att vakna nu? Mamma har hunnit gå både ett och två varv runt Kvarnby, klippa ner vissna perenner och räfsa bort löv från två rabatter…

Okej, om ni tjatar, jag lägger väl in en bild till från gymmet då…