Sopor & kärlek

Ytterligare ett tecken på att jag blir mer och mer som min pappa:
När jag var liten klagade han alltid över att vi fyllde soppåsen under vasken så mycket att den till sist inte gick att knyta ihop. Skittjatigt då, högst förståeligt idag.
Jag, som redan är ett bakteriefreak, avskyr att behöva mosa till toppen på sopberget och dessutom riskera att skära mig på någon vass konservburk, bara för att någon – jag säger någon – tydligen har som policy att aldrig bry sig om huruvida det hänger bananskal över kanten, är fullt av kaffesump på påshandtagen eller värst av allt – om påsen har halkat ner och gömt sig under ett gojsigt, kallt, illaluktande berg av räkskal, bortskrapade grönsaker och ris. Yerk!
Å ena sidan kan jag beklaga mig över det, å andra sidan låg jag igår kväll, innan jag somnade, och tänkte på hur få sätt det finns att visa någon hur mycket man verkligen älskar honom eller, för den delen, henne. Alltså så där så att det nästan gör ont inuti en. ”Jag älskar dig” är fortfarande fint, men det säger man ju nästan varje dag. Och fria kan man ju bara göra en gång i livet. Hur gör man sen? När det känns som ens hjärta ska sprängas av kärlek och orden liksom inte räcker till.
Jag förmodar att man inte kan göra så mycket. Bara känna sig jävligt tacksam.

Kakor & glass för halsen

Det är inte snällt att jag först en vecka ska drabbas av konstant illamående och huvudvärk och sen – när jag just blåst en fanfar för Mitt fräscha, friska jag – åker på en fet förkylning. Jag kan nästan inte se ut ur ögonen så mycket de rinner och… är varma.
Vågar inte gå till kontoret (orkar inte heller för den delen) för där finns en gravid kvinna och jag har läst att det kan vara lite halvfarligt att bli förkyld när man väntar barn. Och det, som jag inte ens vågar tänka på, hade jag verkligen inte velat ha på mitt CV.
Har skrivit ihop artikeln efter gårdagens intervju. Kan inte berätta för mycket, men det var en väldigt härlig man och en stor mängd kakor inblandat. Kakor som vi efter plåtningen var tvungna att äta upp. Tyvärr var det brist på små, smuliga sorter (som är mina favoriter) och ett överflöd av mousser, krämer och mandelmassa, vilket gjorde processen ganska… mastig. Men det var sött av honom att bjuda och det var kul att komma ut på ett jobb ”i verkligheten”.
Nu måste jag nog få gå och köpa lite glass, för om jag känner efter riktigt ordentligt har lite, lite vagt ont i halsen också.

Summa summarum

Att sitta på kontoret mellan nio och fem och skriva på boken gör mig ganska skrivmatt. Jag har liksom inget över till blogggen när jag kommer hem. Mycket annat har dessutom inte hunnit hända. I söndags var vi uppe hos min mamma och tittade på hennes nyinförskaffade bostadsrätt, igår minns jag bara att vi tog en promenad upp till Möllevångstorget och att vi kollade på det nya terroristdramat Sleeper Cell på teve. Idag har jag blivit förkyld och i morgon ska jag köra ut på landet och intervjua en känd man.

Vekorevynn eller VeckoRevyn?

Köpte VeckoRevyn för att kolla in Ebbas styling av partiledarna. All cred åt henne som lyckats få alla att ställa upp, någon nytta ska man ju ha av att jobba på ett av tidningsvärldens starkaste (eller snarare – äldsta) varumärken. Tvivlar i och för sig inte på att även hon har fått slita sina blonda lockar för att få till det.
Dock får hon passa sig så att VeckoRevyn anno 2006 inte kommer att bli ihågkommen som Tidningen med flest stav- och syftningsfel. Det är nästan pinsamt. Att i en mening säga att man är ”Sveriges största tidning för unga, smarta, medvetna kvinnor” och sen stava Statsministern genomgående med ”d” i hela tidningen (Stadsministern) – det tyder på något sätt på att redaktionen inte riktigt lever upp till sin målgrupp. Smart? Nej. Medvetet. Nej. Och detta är bara ett av hundra fel. Roligast var syftningsfelet i faktarutan till Sno stilen från Kirsten Dunst:
Pojkvän: On/off-förhållande med Jake Gyllenhaal, som för tillfället sägs vara off.
Att det hela tiden förekommer engelska ord i texterna och att tonen är grymt tonårsflamsig, nästan chat-artad – jag vet inte vad jag ska tycka om det… Pratar ungdomar så idag? I så fall är det nog genialiskt.

Jag – en typisk bloggare

Skrämmande vilken mainstreambloggare jag tydligen är. 12,5 ”rätt” av 14 i mediabloggen Media Culpas årliga undersökning om den svenska bloggvärlden. Där konstaterades att den typiska svenska bloggaren är:

• kvinna RÄTT
• 26-30 år gammal RÄTT
• har högskole- eller universitetsexamen RÄTT
• skulle rösta på socialdemokraterna om det vore riksdagsval idag TROLIGTVIS
• har tillgång till bredbandsuppkoppling RÄTT
• bloggar för att hon gillar att skriva RÄTT
• uppdaterar sin blogg varje dag RÄTT
• har inget emot att bli kontaktad av företag i sin egenskap av bloggare RÄTT
• är anonym FEL
• läser 6-10 bloggar dagligen RÄTT
• spenderar 6-10 timmar per vecka med att läsa bloggar RÄTT
• använder aldrig en RSS-läsare för att läsa bloggar FEL
• läser helst bloggar om vardagsbetraktelser RÄTT
• läser bloggar för få läsa ”vanliga människors” åsikter RÄTT
• har aldrig klickat på en annons på en blogg RÄTT