Hem ljuva hem

Det finns saker jag fasar för en smula. Saker och situationer som kan uppstå när vi får barn.
Ta till exempel det här med att gå på offentliga toaletter.
Jag gör det aldrig, om inte:
1) Jag har en pistol riktad mot pannan.
2) Jag får betala 10 kronor (ju dyrare desto bättre!) till en dam i en lucka – en dam som gärna också får peka på det schema där städerskorna sätter sina kråkor… förlåt, namnteckningar… varje halvtimme. Eller ännu hellre, kvart.
Jag har helt enkelt grav toafobi. Tanken på att trycka ner det kalla handtaget, utan att veta vilken grad av sanitär misär som väntar en – och om det dessutom är släckt så att man måste famla efter ljusknappen… Huh.
Tyvärr inser jag att denna fobi inte är förenlig med barn. Här måste man visa sig stark. Tycka att ”det är väl inte så farligt med bajs i och över hela toalettstolen” (jodå, jag har sett det, många gånger). Härda ut utan att hålla för näsan. Kämpa på utan att kräkas.
Jag fasar.
En annan sak är det här med kvällsaktiviteter.
Jag vet inte någon som kastar sig över kurskataloger med samma iver som jag. Ny höst, nytt liv, klart att man ska lära sig silversmide, spanska eller konsten att skriva kriminalromaner!
Och så anmäler jag mig. Med samma iver och entusiasm. Och kanske hinner jag gå första gången innan den slår till.
Kvällsaktivitetsångesten.
Symtom? Trötthet framåt 16-tiden. Olust till allt utom det egna hemmet – de levande ljusen, den ulliga filten, de sköna mjukiskläderna…
Behandling? Stanna hemma eller tvinga sig iväg. Och eftersom jag är vuxen så väljer jag tack och lov själv.
Annorlunda blir det när man får barn. Barn som med tindrande ögon lyssnat till den där representanten från ishockeyklubben/schackföreningen/buggkursen på idrottsdagen och är övertygade om att just detta är deras aktivitet.
Barn som sedan kommer att komma till mig – efter första gången – och säga: ”Mamma, jag vill inte…”
Vad gör jag då?
Drar upp ullfilten och säger: ”Klart att du ska gå! Det gör väl inget att skridskorna klämmer lite och att alla andra är duktigare än du!”?
För min dåliga moral vidare och säger: ”Vad är väl 3 000 kronor i anmälningsavgift och utrustningskostnader när vi kan ha det mysigt tillsammans i soffan. Kom här!”
Jag fasar.
Men fram till dess blundar jag för blockljusen på soffbordet, skänker de 2 000 kronorna en tanke och drar iväg med maken på tapetserarkurs. För andra gången. (Eller egentligen tredje, men, ja…)
Man är väl ingen mes.
Annonser

Man märker att det börjar bli höst när man…

…  redan i slutet av september börjar fundera på om man skulle köpt tre kubikmeter ved istället för en och en halv. (Svar ja. Det är inte överdrivet att äta frukost, lunch och middag vid brasan. Nejdå.)

…  lagar gryta två dagar i rad. (Indisk i lördags och gulasch idag.)

… säljer prylar på Blocket för att finansiera nya inredningsdrömmar. (10 minuter, sedan försvann första Billyn. Okej, 150 spänn gör ingen divansoffa, men ja… Ändå.)

… känner sig lite crazy när man fikar utomhus på Hollandia.

… 30-graderstvättar tjocktröjor (alla två i tältmodell).

… redan längtar till december och julen.

On the road again

I väntan på att den rätte Blocket-köparen skulle höra av sig har vi de senaste veckorna haft två bilar.

En till mig och en till Niklas.

Och tala om lyx.

Inte en enda gång har jag tittat på väderleksrapporten. I bilen är det alltid vindstilla och 21 grader.

Inte heller har jag nojat över att mina jackor inte längre går att knäppa. Jag har ju inte ens behövt ta på dem.

Ösregn mot sovrumsfönstret? Mysigt!

Sovmorgon till sju? Äsch, jag hinner ändå till åtta!

Men nu… Hejdå Audin. Ha det så bra i ditt nya hem.

Och så: Hej regnstället som inte passar. Jackan som inte går att knäppa. Konditionen som är som bortblåst. Tone Bekkestad. Malmö-kulingen.

Vi kommer nog att få en mysig höst tillsammans!

Saker man ser – och inte…

Igår kväll, när vi hade varit på middag hemma hos goda vänner, stannade Niklas plötsligt upp framför en kruka vid vår yttertrappa.

– Vilka fina blommor! Är de nya?

Låt mig här poängtera att detta är en trappa han går upp och ner för minst två gånger per dag.

Och nej. Blommorna var inte nya. De hade stått där, på exakt samma plats, i tre veckor.

Ungefär samma sak upplever jag när folk får veta:

– Nämen oj! Är du gravid!

Hallå! Det har jag varit i evigheter ju! Hela 20 veckor, hela halva tiden!

Fast okej, det kanske inte syns så väldigt mycket – och jag kunde ju ha haft en synnerligen god semester.

Men roligt är det och glada är vi. Och jag ber om ursäkt för att jag inte bloggade medan jag hukade och hulkade över toastolen hela juli månad.

Apropå semester har jag importerat lite inlägg från vår Sverige-tripp i somras. Då fick bara familjen läsa, eftersom alla andra trodde att vi var i Madrid (long story), men ja, nu är allt samlat. Ordningen är återställd. Jag lovar ingen högljudd comeback, men vi gör ett försök, va?