Inte mera lila… eller?

Idag var jag en lunchsväng på Emmaus med några arbetskamrater.

Innan vi gick in visade den ena, Loppisbloggaren her self, upp några Ikea-fynd i bakluckan – prylar som skulle sätta tonen i hennes sommarstuga.

– Då konkurrerar vi om samma saker, sa jag. Hela mitt hem är fullt av saker i just den färgen. Det är så att min man numera skriker: ”Inte mera LILA!” när jag kommer hem efter en shoppingtur.

För så är det.

Ingen av oss plockade dock hem något lila idag. Däremot gjorde jag fina fynd på Netto där jag efter loppislunchandet tog en take away-banan och take away-drickyoghurt (nämnde jag att vi sitter mitt i smeten… på Kirseberg?). Åtta vita ramar för 140 kronor.

Och vad skulle jag då fylla dem med? Bilder från trädgården hade jag tänkt.

Så jag började leta i Lightroom. Pinnade en, pinnade två, pinnade tre…

And guess what?

_MG_0005 _MG_3358 IMG_0258 IMG_0262 IMG_0263 IMG_0288 IMG_1337 IMG_2773-2Det var en i familjen som inte blev förvånad i alla fall.

Annonser

En gång är ingen gång, två gånger är en vana, och tjugofem…

Det här med barn och mat, alltså.

För ett par månader sedan bestämde vi oss för att storhandla en gång i månaden. Dels för att dra ner på kostnaderna och dels för att laga lite mer genomtänkt mat.

Så jag gick all in. Surfade nya recept, gjorde meny för en månad och skrev en shoppinglista baserad på denna.

Och det gick jättebra. Vi slapp ströhandla, det var skönt att alltid ha mat hemma och det var kul att testa nya rätter.

Problemet var bara att Arvid inte åt. Vi försökte och trugade och försökte till och med låta stränga och säga ”då får du gå och lägga dig hungrig”. Men ja, då ville han plötsligt ha en macka… Och ett äpple. Och det var ju faktiskt lite synd om honom. För vem visste hur mycket han ätit på dagis?

Och eftersom vi då ätit (”svalt” ligger närmare sanningen i närheten av en hoppande och studsande och matvägrande 2-åring) klart lät vi honom titta på Pettson i datorn då han käkade sin macka. Då åt han i alla fall.

(Typ. Egentligen var vi bara så trötta i huvudet efter arbetsdag plus 2-åring-sur-som-en-citron att vi bara gav upp.)

Och så gick det en månad.

Därefter bestämde vi oss för att satsa på barnvänliga rätter. Ny meny, ny matlista och nu bara makaronerochköttbullar, köttfärssåsochspagetti, fiskpinnarochpotatis.

Kul? Inte direkt. Men förhoppningsvis skulle Arvid äta bättre och vi skulle få matro.

Så vi fyllde frysen.

Om han åt? Gissa…

Om han ville titta på datorn? Gissa…

Så nu satt vi alltså där. Jag och Niklas åt makaronerochköttbullar, köttfärssåsochspagetti, fiskpinnarochpotatis. Arvid åt macka och äpple. Och tittade på Pettson.

Suck.

Jaja, barnombudsmannen kunde ju inte anklaga oss för att var inkonsekventa i alla fall…

Men nu är det ny månad. Med veckohandlingar i stället. Och god och nyttig mat.

Och ingen dator. Vi bestämde idag att ge det en vecka. En vecka då det får gråtas och gås iväg och suras och bedrivas kast-med-liten-människa-på golvet (ja, inte vi då, utan Arvid själv) hur mycket som helst. Utan att det mjuka föräldrahjärtat och den trötta hjärnan veknar.

Basta.

Veckans meny? Man kanske skulle satsa på något extremt billigt och fettsnålt. Känns inte som att det är just de kulinariska minnena som kommer att vara starkast efter den här veckan…

_MG_6075 kopiaAja, baja, Arvid U.

 

IT-chefens son

– Han är som en papegoja, han härmar allt vi säger, sa dagisfröken när jag hämtade Arvid idag.

Och det är roligt. Meningarna blir längre och längre – och skånskan allt bredare.

Idag satt vi och tittade på Pettson i datorn efter maten. Arvid hade just upptäckt att om man tryckte på en viss knapp så försvann filmrutan, och om man tryckte igen så kom den tillbaka. Och då fanns det ju andra knappar, med andra funktioner, att trycka på…

Detta spårade snabbt ur – och snart var hela skärmen full av rutor och reglage. Varpå han tittade uppfordrande på Niklas och sa:

– Pappa! Min dator e sönnor!

På bredaste malmöitiska.

I sådana lägen kan jag inte fatta att han bara är två år. Att det är möjligt att bli en sådan lite personlighet på så kort tid.

Dessutom har han hajat vem som är bäst på vad. En annan favoritfras är nämligen:

– Mamma, läsa bok!

Zzzza någon februari?

Februari: Månaden då man kommer hem från jobb och dagis, kurar upp sig i sängen och känner att man är så trött att man inte orkar ens uttala orden i ”Pettson tältar”.

Och så sitter vi bara där tysta i varandras värme, tills jag samlar mig för att fråga:

– Ska vi sova en stund, Arvid?

– Mmm.

Och så somnar vi, sittande. Kvart i fem på eftermiddagen.

I det läget är det svårt att föreställa sig en sommar, då man kommer hem, kanske fyller en pool, badar en timme, tänder grillen, grillar, äter, leker lite till. Och sen, när Arvid somnat, rensar lite ogräs, plockar en bukett blommor, sitter och läser en stund på trappan i trädgården…

Nåväl. Februari rymmer en del energigivande aktiviteter också. I helgen var vi hemma hos fina vänner på lördagen och i söndags var det samlat kalas för föräldragruppens alla 2-åringar. Roligt att träffa alla och fullt ös, minst sagt!

_MG_6289 _MG_6290 _MG_6293 _MG_6337

Den empatiske 2-åringen

Igår var det Arvids 2-årsdag på riktigt. Vi fick sjunga ”Vi gratulerar…” tre gånger innan han ville vakna, och först när vi började prata om stoooora paket nere i köket blev det där med födelsedag riktigt intressant.

Det stooora paketet var en rutschkana – till Arvids stora glädje. Och Pettson-boken, cirkuspusslet och bilgaraget gick också hem. Mest nöjd var dock hans mor, som köpt allt i nyskick på Blocket och Tradera, för mindre än halva priset.

På kvälllen kom Lotta och Erik och firade med hamburgare och tårta. Mysigt!

Idag har vi fortsatt att rutscha, både det ena och det andra. Gosedjur, mössor, nappar, bilar – och en lastbil i duplo. Den senare fick en sådan fart att den krockade med ett skåp och gick i två bitar, varpå Arvid gick fram till den, böjde sig ner och sa:

– Hur gick det?

Empati. Tydligen något som kommer med åldern.

IMG_6204 IMG_6209 IMG_6234 IMG_6236 IMG_6237 IMG_6245 IMG_6270

Att fira en 10-åring och en 2-åring

Första julen som jag och Niklas var tillsammans fick jag en dunkudde av honom i julklapp. Bara. Inga smycken, ingen parfym, inga heta underkläder, no flärd at all.

Bara. En. Dunkudde.

Just då kändes det bara snäppet bättre än den schweiziska armékniv jag fick av en före detta på min 20-årsdag. Skillnaden var dock den att Niklas ville väl. Jag älskade ju att sova!

Man skulle kunna tro att det var en hämnd, att jag nu ett decennium senare, gav honom ett duntäcke på vår 10-årsdag. Men det var det inte. Han hade faktiskt önskat sig ett. (Och i ärlighetens namn så saknade jag mitt, som jag lånat ut till honom…)

Själv fick jag ett kameraobjektiv, vilket tyder på att han under den här tioårsperioden lärt sig vad jag gillar. (Och att jag blivit så tråk… jag menar ‘trygg i vårt förhållande’… att jag inte ens skulle komma på tanken att önska mig heta underkläder.)

Och så gick vi på teater. Vilket är ungefär lika exotiskt som heta underkläder i en småbarnsfamilj. ”Jag ringer mina bröder”, som bygger på Jonas Hassen Khemiris novell, var mycket bra och som vanligt fick jag en liten depression som jag alltid får när folk gör något som betyyyyyyyyyder något.

Denna depression sköljde vi ner med vin på Siesta, där borden stod så tätt att vi nästan hamnade i knäet på våra bordsgrannar.

– Nu ska jag bara gå ut och röka. Sen ska jag fråga dig något som jag funderat över lääänge, sa tjejen på högran till sin dejt.

Gissa om jag lyssnade på det Niklas försökte säga när hon kom in igen.

Not.

Tack och lov satt det några ingenjörer som diskuterade tekniska lösningar till vänster, och som Niklas konstaterade:

– Så bra. Det finns något till oss var här.

(Vad hon funderat över? Något om att han pratade för mycket om sitt ex. Och tyvärr – hur gärna jag än ville kunde jag inte slukas upp fullständigt av denna diskussion. Det var ju min och Niklas tioårsdag – herregud!)

Sedan pratade vi om kärleken, livet och allt däremellan till ungefär halv elva. Sedan kom John Blund, i en taxi, och körde oss hem.

Och jag kunde nöjt konstatera att mannen jag släpade med mig hem från Tegnérs, den där februarinatten 2003, var verkligen världens bästa.

Och igår för-firade vi en annan liten älskling. På torsdag fyller Arvid två och självklart samlade vi släkten. För att sjunga och hurra och pussa de små kinderna. För att äta kalkon och nysa förkylningsbaciller… förlåt, jag menar blåsa ut ljusen på budapesttårtan. För att leka med nya köket, fina lastbilen, sköna barnfåtöljen och roliga pusslen.

Lilla älskade killen. Redan två år på torsdag!

_MG_6091Pappa fick testa lungkapaciteten. _MG_6123Morbror Micke gjorde ytterligare ett försök att värva till Lastbilschaufförernas riksförbund.IMG_6134 Ikea gjorde sitt bästa för att sätta gästernas deodoranter på prov.IMG_6141 Arvid drack sin första snaps. IMG_6142

Och skålade givetvis med sin far.
IMG_6161 Mormor och morfar hoppades på lite mat i nya köket. IMG_6169

Aaaaahhhhh…..
IMG_6173 …tjooo!IMG_6177

Åtminstone en ser nöjd ut efter att jag konstaterat att: ”Jag borde ha gift mig med din pappa istället!”
IMG_6180

Kvinnan till vänster har inget med paret på bilden att göra.IMG_6182

Say cheese!
IMG_6197Farfarmys!

För sista gången!

Det är kul med dagis. Ibland tänker man inte på hur mycket tid Arvid tillbringar där – och hur mycket han faktiskt upplever och lär sig.

Härom veckan var han till exempel mycket bekymrad och ångerfull när han hade gått och lagt sig:

– Inte bita Hugo!

Och nej, det var ju inte alls bra. Att ha bitit Hugo. Så vi pratade lite om det. Vad man får och inte får. Och att det aldrig är okej att bitas.

Några dagar senare fick han smaka sin egen medicin. Och självklart funderade han över detta vid sänggåendet.

– Arvid G slog mig! Där – i huvet!

Inte roligt så klart, men det är sådant som händer. Han menade inget illa, älskling.

Och så redde vi ut det och somnade gott.

I natt, vid typ 5-tiden, vaknade han mycket bestämd:

– Jag ha mina mockasiner! Jag ha mina mockasiner!

Här tog jag den enkla vägen, utan att förklara att mockasinerna var på dagis och att jag varken hade lust eller möjlighet att hämta dem:

– Så ja, gubben, sov du nu…

Roligast var dock i morse när vi satt och åt frukost. Vi med tidningen och Arvid med i-paden. Som vanligt tog det en stund innan han bestämt sig för vad han ville se:

– Shaun the Sheep! PettsonFindus! Pat! Bamse!

Till slut kom han fram till Alfons. Vilket han högljutt lät meddela cirka fem gånger under tiden som vi klickade oss fram till youtube. Och tydligen gick det inte tillräckligt snabbt för plötsligt skrek han:

– För sista gången! Alfons!

Jag och Niklas vek oss dubbla av skratt. Arvid såg mest förvånad ut. Och det var ju inte så konstigt. ”För sista gången!” hör han säkert tio gånger om dagen på dagis, men för oss var det första gången.

Lilla killen. En ständig källa till glädje.

Idag utflyktade vi på Malmö museer och deras lekavdelning. Där fanns roliga båtar och en lång rutschkana och det var minst sagt hela havet stormar med mängder av barn.

Igår hade vi after work med grannarna – sex vuxna och fyra barn i åldern 2-6 år. Alla barnen lekte fint och vi kunde både sitta ner och äta, prata och dricka vin. Fredagslyx!

_MG_6019 _MG_6038På museet fanns många roliga fordon.