Vårbekymmer

Det är härligt med vår. Verkligen. Varje år tänker jag att jag nog faktiskt aldrig längtat så mycket efter sol och värme som just det här året – men i år är det nog faktiskt så. Ska bli så skönt att snart slippa alla halsdukar och mössor och klumpiga skor.

Men! För det finns ett sådant. Det drar ju så mycket med sig.
Okej för att det är skönt att slippa den tunga vinterjackan, och okej för att det är hyfsat lätt att hitta en trevlig vårjacka. Men – denna vårjacka passar ju inte med vinterhalsduken. Eller den svarta, stora väskan som hängt med sedan i höstas. Och absolut inte stövlarna, som ju är tunga och rejäla och skriker vinter. Och tar man av sig stövlarna dyker ett nytt problem upp – nämligen att jeansen är för långa, något man löst genom att vika upp dem när de ändå inte skulle synas. Så hepp – antingen måste nya jeans införskaffas eller så måste någon med symaskin våldgästas. Och det vet ju alla, hur fult det blir när man syr upp jeans själv.

Och så har vi det här med vårskor. Det är klart att man vill ha en nätt och trevlig modell, helst med lite klack så att man kommer upp och ser så där reslig ut som man ska. Men hur bra funkar dessa söta små skossor på promenaden till och från jobbet, sammanlagt en timme över såväl lera som smågrus?
Och ja, man kan ha ett par promenixskor som man byter när man kommer fram till jobbet – men tänk om man vill ha sina söta vårskossor när man går ut på kvällen? Då måste dessa fraktas till och från jobbet varje dag, vilket ställer krav på vårväskan man väljer. Vårväskan som inte bara måste passa vårjackan och vårhalsduken utan som dessutom måste passa såväl promenixskorna som vårskossorna. Och matlåda och en hel massa annat nödvändigt.

Och då har jag inte ens berört det här med solglasögon.
Eller koftan som måste bäras under vårjackan eftersom den ändå alltid visar sig vara för kall. Koftan som inte får vara för tjock – för då får den inte plats under vårjackan som ju ska sitta snyggt de gånger det faktiskt är vårvarmt.

Jag har heller inte tagit upp att vårvackan jag valt – en turkos trench – har ett alltför långt bälte som jag inte vet vad jag ska göra med. Knyta det? Vira det tre varv runt kroppen? Klippa av det? Ta bort det?

Och så har jag ju skinnjackan sen förra våren….
Äsch, va fan… Kan vi inte bara gå direkt på sommaren?

Annonser

Typiskt 00-tal

Idag började en praktikant på tidningen som var född på 90-talet.
90-talet!
Och naturligtvis var jag jättejobbig och skitgammal och frågade henne korkade frågor som: ”Vad är egentligen modernt bland ungdomar idag? Alltså i klädväg?”
Stackaren såg förvirrad och ut svarade att ”ja, det var väl lite 60-tal, eller 70-tal, eller ja, kanske 80-tal. Typ höga midjor.”
Och nej, det är ju inte så lätt. Jag kan inte själv säga att jag hade full koll på vad som var modernt på 40-talet när jag var 18. För att sätta det i ett perspektiv.
Men – det var egentligen en annan grej jag funderade på. Sen efteråt.
Vad har egentligen varit grejen med 00-talet, alltså decenniet vi lever i nu?
Vilka plagg kommer att lyftas fram i framtiden, som typiska från 2000-talets första årtionde?
Jag kan inte komma på en enda grej, förutom möjligen stuprörsjeansen.

Vill Nu Omedelbart

En av mina sämsta egenskaper – som också är en av mina bästa – är att jag är väldigt otålig. Vill jag något så vill jag det nu. Omedelbart. Och oftast är jag beredd på att arbeta hårt för det.
Detta har under årens lopp resulterat i många bra saker, som lägenheter, jobb, resor och personliga mål.
Men det jobbiga med det här – den negativa sidan av otåligheten – är att jag blir oehört frustrerad om det inte går snabbt nog eller om jag stöter på några hinder som jag inte kan ta mig runt, till exempel på grund av okunskap.
I helgen vaknade jag mycket motiverad att ta tag i bokföring och pappersarbete inför deklarationen. Satt hela lördagen och arbetade mycket strukturerat. Hela tiden såg jag målet framför mig – att vara klar, att slippa ha dåligt samvete för att jag ignorerade högen med kvitton och papper.
Idag skulle jag så slutföra, tänkte jag. Kom hem från jobbet vid halv sex. Startade bokföringsprogrammet och stötte genast på motstånd. Slet mitt hår. Blev mer och mer irriterad. Förbannande allt och alla.
Så kom jag på att jag inte ätit. Och att jag faktiskt jobbat hela dagen. Kanske inte så konstigt att hjärnan inte var på topp. Så jag packade ner allt i plastfickor och stängde ner programmet.

Och nu sitter jag här i soffan och försöker bli vän med otåligheten. För trots att jag vet att det är en mycket smartare strategi att spara det sista till helgen – när jag är pigg och utvilad – så är det oerhört frustrerande att inte ha nått ända fram, som planerat. Det liksom kryper i kroppen.

Jag skulle nog må bra att bli lite mer som Niklas. Eller min pappa. Realister. Inse att allt inte kan ske nu. Omedelbart.
Men det är svårt, när man vet att så mycket faktiskt går.
Nej, jag vill nog vara precis som jag är, fast bli bättre på att dra några djupa andetag.

Ok. Jag behövde bara skriva av mig det här.
Svammel.
Stannade du kvar till punkt bockar jag ödmjukast.

Berlin, Berlin

Jo. Vi var ju i Berlin i helgen. Träffade Karin och Rasmy, som åkt dit från Dubai, och hade det sehr angenehm! Körde ner och slogs av hur nära det faktiskt är. En sådan fantastisk stad. Den här gången slapp vi snö och fick istället strålande skönt vårväder under lördagen. Kunde till och med sitta på en uteservering! I övrigt gick vi omkring och tittade på allt man bör se (muren, Checkpoint Charlie, Brandenburger Tor, Unter den Linden, TV-tornet, Riksdagshuset, Gedächtniskirche), åt schnitzel (grabbarna), var på konsert (The Killers), rökte vattenpipa (grabbarna), drack mängder av öl och hängde på trevliga restauranger och fik. Här är några utvalda pics:

Det är bara i korvens hemland man ser dem. Grillwalkers. Respekt 1.

Det är bara i Berlin man ser dem. Frisyrerna man trodde dött ut. Respekt 2.

Det är bara i Berlin man beställer ett glas öl. Och får en vas. Respekt 3.

Vaddå Berlin-muren? Vad är det mot Linda Skugges skilsmässa och annat färskt svenskt skvaller? Nichts!

Är detta verkligen en lämplig gest i Tyskland, Niklas?

Alexanderplatz – ett av få foton där resans två fotografer var med på bild samtidigt. Och nej, Niklas är inte en av dem. Den här gången heller.

Tisdagsteater

Ikväll hade vi Kulturell tisdag med Mariko och Magnus.
Eller, ja – jag hittade en teaterföreställning jag ville se, hörde efter om de ville hänga på och så plötsligt var projekt Kulturell tisdag uppfunnet.
Föreställningen var något av ett wild card. Bara titeln ”Cancer record” (kräftskiva) hade kunnat avskräcka, likaså att Banditteatern för mig var helt okänd, men det var mycket bra! Roligt, duktiga skådespelare och intressant om barn ur olika perspektiv. Surrogatmamman, paret där tjejen inte vill ha barn, den ensamstående pappan med cancer och så den främlingsfientlige bostadsrättsordföranden som var far till lilla svarta Muffin. Alla väldigt bra roller.
Spelas ett par dagar till så bor ni häromkring – gå och se!

Just det…

… det har varit en helg.
En trevlig sådan, dessutom.
I fredags var vi på after work i Lund. Åt oss mätta på gratisbuffé och var småberusade redan klockan sex. Kom ikapp med vänner vi inte träffat på ett tag. Minns inte vad som hände när vi kom hem, mer än att klockan inte var mer än halv nio och att ett kexchoklad kändes som en alldeles lagom middag. Troligtvis gick jag och lade mig ganska direkt. Jag och den berömda fredagströttheten.
På lördagen försvann Niklas i ottan. Han skulle ta tåget till Göteborg och träffa sina dataspelskompisar IRL. Ha föreningsstämma. Äta hamburgerbuffé. Leka på en abonnerad bowlingbana. Say no more. Eller fyll i bokstäverna som fattas: D_T_N_R_A_.
Själv tog jag bilen till Helsingborg. Gick en sväng på stan med mor, träffade bror och kikade upp i hans lägenhet. Körde vidare till Höganäs, hämtade sushi och thaimat och hade en mysig mor-och-dotter-kväll framför Melodifestivalen.
Söndag var regn, regn, regn – och ja, inte så mycket mer. Vi lagade ett lamm och softade.
Och nu är det ny vecka – och bara tre dagar kvar tills vi åker till Berlin! Ska bli riktigt trevligt.

Skrivarservice

När jag skrev Swing it! myntades begreppet ”Författarveckor”.
Det var trevliga veckor då Niklas stod för all markservice här hemma för att jag skulle kunna koncentrera mig på skrivandet.
Med nya boken har vi ännu inte haft några Författarveckor, men idag gick han och köpte finska pinnar och mjölk till kaffet tio i nio, strax innan Mästerlivs stängde.
Jag ser det som en god uppvärmning.