Sköna söndag

Hela den soliga arbetsveckan har jag och en kollega drömt om att ”sticka ut i skogen och promenera och fika och bara ligga på en filt” – och idag blev det äntligen verklighet. Kopparhatten på Söderåsen visade sig från sin allra vackraste höstsida och vi åt ostmackor och lyssnade på bäckporl och låg länge, länge och stirrade upp i lövhimlen – ända tills ögonlocken blev tunga och vi slumrade till i värmen och suset från naturen.

Ikväll har vi varit på bio och sett Stieg Larssons ”Flickan som lekte med elden”. Men nej. Jag gillade första filmen mer och tyckte inte alls att det var särskilt spännande. Mer som en pliktskyldig redovisning.

IMG_1185

IMG_1188

Annonser

Kräftkalas

Lotta samlade några kompisar ute i Trulstorp och äntligen fick vi årets första kräftor. En mycket trevlig tillställning med diverse underhållande inslag. Som hattillverkning. Porträttmålning. Och musikquiz. En rolig avslutning på en nyttig (källarförrådsrensning) och skön (solig och varm utomhusfika på St Gertruds mysiga innergård) lördag!

kräftskiva

TV-hösten har börjat

Medan Niklas är en sådan som har sett alla TV-serier redan innan de lämnat klippningsrummet är jag mer av en… finsmakare. Då och då surfar jag in på HBO:s sajt för att se vad de har på gång, men oftast tycker jag bara att det är jobbigt om något verkar bra. Det innebär ju att jag borde titta – och på kvällen finns det ju så mycket annat man också borde. Som skriva. Som läsa. Som träna. Som blogga. Som läsa bloggar. Som prata och mysa med sin man. Som tänka på huset. Som… Ja, ni förstår.

Men ibland händer det ändå att jag ger något en chans. Och fastnar. Dock tror jag att anledningen till att jag nu snart tagit mig igenom en säsong av Hung är just för att det bara finns en säsong. Och att varje avsnitt bara är en dryg halvtimme långt. Precis lagom. Inga förpliktelser.

Sedan finns det ju förstås sådant som jag ser fram emot att titta på. Sådant som ingen annan gillar. Som Fleksnes – och de åtta avsnitten av Raskens som ligger och väntar i datorn. Undrar hur mycket jag måste betala Niklas för att han ska vilja titta med mig…

image

Tvålfagert men…

rask8

… inget går upp mot Sven Wollter som småländsk soldat.

Mini me

I fredags var jag på hälsoundersökning.

Jag hade väntat mig både det ena och det andra. Att vågen skulle protestera, att motionscykeln skulle brista ut i ett ”Kom igen, skämtar du?” eller att jag skulle svimma när sköterskan stack mig i armen.

Men nej. Allt var lugnt – och för en gångs skull kändes det helt okej att bli beskriven som en typisk ”medelmåtta”.

En sak hade jag dock inte väntat mig.

– Du kan väl ta av dig skorna så vi kan mäta dig, sa sköterskan. Vet du hur lång du är?

Klart jag visste:

– Ja, typ 1,68.. Kanske 1,69.

– Okej, då ska vi se… Jaha… Sa du 1,68?

– Ja?

– 1,66 får jag det till…

– 1,66?!

Jo, jag hade hört rätt. Och det hjälpte inte hur mycket jag sträckte på mig eller hur många gånger jag gick in och ut ur mätanordningen – jag var och förblev 1,66.

Och så här två dagar senare känns det fortfarande märkligt. Jag skulle inte kalla det identitetskris, men plötsligt förstår jag det där som äldre människor brukar prata om: ”Det känns konstigt när jag ser mig själv i spegeln, på insidan känner jag ju mig fortfarande som 20…”

Det kommer att ta tid att vänja sig vid mitt Nya Korta Jag.

Niklas gjorde sitt bästa för att stötta när jag kom hem och beklagade mig.

Not.

– Älskling, det är bara att vänja sig. Det var länge sedan du peakade…

Tack. Tack så jävla mycket.

I Pripps Blå-land har nöden ingen lag… eller?

Idag är det den nionde september och jag konstaterar nöjt att jag inte gjort det i år heller. Och nej, det spelar ingen roll hur varmt det är, varken i luften eller vattnet.

Jag. Badar. Inte. I. Havet. Punkt.

Låt mig bara ge ett exempel på varför:

Vår gode vän Magnus har en båt. Varje sommar pratar vi om att vi borde åka ut med den. Inte så mycket för åkandet (någon blir sjösjuk) som för att det vore trevligt att sitta och softa på en båt. Käka och dricka öl. Sitta och trängas lite Pripps Blå-klyschigt i skuffen eller ruffen eller vad det nu kan tänkas heta.

Denna diskussion slutar dock alltid på samma sätt – nämligen med Den Stora Toafrågan.

För hur gör man efter tre-fyra öl? Mitt ute på sjön? Och ännu värre – om det händer sig så att man ätit lite för mycket? Och, så att säga, hamnar i sjönöd?

Jo, hävdar vår gode vän Magnus, då hoppar man glatt i plurret och simmar ut en bit. Inga konstigheter.

Jag, däremot, har väldigt svårt att se detta scenario framför mig.

Ponera att vi sitter där i skuffen eller ruffen och äter. Halvvägs in i måltiden känner någon – låt oss säga Niklas – hur det börjar trycka på. Den första kvarten går det att ignorera och tänka bort, men sedan börjar kallsvetten bryta fram. Det spelar ingen roll att vi nyss dukat fram desserten, det som måste ut måste ut.

Nu.

Det är då det intressanta börjar. För vad är rätt vett och etikett på sjön?

Är det korrekta att lite halvnonchalant skruva sig upp ur skuffen, sträcka på armarna och utbrista: ”Nej, vad säger ni, skulle det inte sitta fint med ett dopp nu?”

Eller ska man bara mumla ”ursäkta” och diskret dra sig undan till nästa halva kvadratmeter för att där börja strippa och svida om till badbrallor?

Oavsett vilken metod man föredrar så blir fortsättningen ännu mer bisarr.  För när – låt oss fortsätta med samma exempel – Niklas väl är i vattnet, ska vi andra bara sitta där och… titta på?

Jaha, där simmar han ut en bit, ja… Nu stannar han upp och… trampar lite vatten. Trampar mycket vatten… Vink, vink… Det går bra där ute, eller? Så, nu är han på väg tillbaka igen… Här, ge mig handen… Du hade visst lite chokladpuddding kvar…

Okej, jag kanske överdriver. Det är möjligen som Magnus hävdar – inga konstigheter att bajsa inför publik. Men det faktum att folk faktiskt gör det är ett av skälen till att Jag. Inte. Badar. I. Havet.

Naturligtvis skulle jag heller aldrig komma på tanken att bada i en ”allmän” pool. Detta är kanske något av det absolut äckligaste jag kan tänka mig.

Och idag kunde man läsa följande på Netdoktor:

Bild 1

Och på Aftonbladets hemsida erkände kissarna glatt:

Bild 3

Och ja, jag kanske går miste om det roliga i att ”stoja runt” bland hudflagor och gamla plåster, eller den ”sköna avslappningen” i 1000 meter urin-… förlåt… ryggsim.

Men badhusastma kommer jag i alla fall inte att drabbas av. Sådetså.

En måndag bland andra

Ibland kan jag inte låta bli att gå in på Hemnet. Bara för att kolla läget. En missbrukare måste ju trappa ner – det är inte många som klarar av att gå från 130 procent till noll bara på ett par månader. Precis som rökarna saknar sina cigaretter kommer längtan plötsligt över mig – jag måste få min dagliga dos fula träpaneler, nedsuttna skinnsoffor och 70-talskök ”med stor potential”.

Och varje gång fylls jag av samma lyckokänsla. Vi har verkligen hittat det allra finaste huset. Kan det inte bara bli sista oktober snart?

Saker jag har funderat över idag:

– Om man tänker sig att byta soffklädsel genom Bemz.com – vad blir finast i vardagsrummet då?

– Om Niklas säger att han gillar Josef Frank – tycker han att vi ska ha blommor och fåglar över allt då?

– Om Tina Nordström hade skalat bort 75 procent av de olika momenten i sitt nya Cookalong – hade det blivit ett sebart (sebart – är det ett ord?) TV-program då?

– Om jag hade haft en symaskin – hade jag använt den då?

– Om jag går upp en kvart tidigare i morgon – kommer jag då att orka göra en lunchlåda med couscoussallad?

Annat som är värt att minnas från dagen: Jag köpte en ultrafärsk vitlök på torget. Snacka om skillnad på den vita, torra varianten som ligger och torkar i stora trälådor på stormarknaderna.Vilken fantastisk doft!

02_egen_garlic

Bilden har jag lånat från den här trevliga vitlöksbloggen.

Solig söndag

Idag har det varit en solig dag med kaffe på min pappas altan, god mat och massa flams med bröderna hemma hos min mor och skön söndagskänsla all over. Har fått låna en superfin klänning och massa pärlor till kusinbröllopet nästa helg och ser fram emot en – förhoppningsvis – rolig och helt vanlig vecka.

30-årsfesten igår var också mycket trevlig. Det var italienskt tema och flera gånger under dagen har jag kommit på mig själv med att tänka på den vegetariska, peppriga och fantastiskt goda smörgåstårtan. Måste nog be om ett recept.

Apropå recept fick jag idag en liten fin anteckningsbok av min mor, full av recept ”från barndomen”. Handskrivna! Så snällt. I morgon ska jag cykla inom Netto och se om de har kärnmjölk till morfars danska aebleskiver. Nu har jag nämligen både recept och rätt sorts stekjärn. Och visst kan man väl äta det till kvällsmat?

blomma

Blommor att bli glad av i min pappas rabatt.