Bakslug

Hade barnen kommit senare hade de kunnat få bröd. Mycket bröd. Niklas har ikväll saftat och syltat fram limpor och bullar så det stått härliga till. Ska det göras ska det göras ordentligt. Till och med en surdeg blev det, som ska stå i vårt köksfönster i fyra dagar innan den ska bakas. Spännande. Tänkt, sånt sysslade folk med hela dagarna förr i tiden. Alltså innan IT och sånt.

Frukt är godis

Idag var vi världens tråkigaste vuxna:
”Bus eller godis?”
Fyra par hoppfulla ögon i dörröppningen.
”Jag är ledsen, men vi har verkligen inget hemma. Ni kan få varsin clementin. Och se här, varsin sesamkaka.”
Sa Niklas. Själv hade jag sprungit in och gömt mig i sovrummet. Nu i efterhand vet jag inte riktigt varför.
Men barnen lät glada över clementinen och jag kikade på dem i köksfönstret. Men först efter jag släckt lampan.
Ibland förvånar jag mig själv. Jag kan verkligen vara som en pensionär.

Rälig röra

Idag åt jag lunch med en kursare på café Lundagård. Visserligen öppnade stället 1911, men även om man har nästan hundra år på nacken räcker det inte riktigt med bara ett namn. Min macka kändes inte charmigt gammaldags, den kändes bara sunkig. Vit franskbrödbaguette (hård utanpå, luft inuti) med en stabbig currykycklingröra och två pliktskyldiga skivor gurka. Nej, alla caféer behöver inte ha ciabbattas och mozarella och vispat mjölkskum, det är inte det jag menar, men det finns ju så mycket roligare saker man kan göra med kyckling än att bara dränka den i majonnäs. Blä. Mådde illa hela eftermiddagen.
Efter biblioteket, storhandling på Citygross. Framför oss i kassakön stod en uppsvälld man som köpte åtta tvåliters Coca-Cola, fem färdigrätter, en trekiloskorv av något odefinierbart kött, ett storpack fläskkotletter och två Aladdin-askar. Egentligen borde man tycka synd om en sådan människa, men istället spekulerade vi i om han – så uppenbart singel – någonsin kommer att få ligga med någon igen. Utan att betala.
Jag vet, ibland är vi riktigt elaka.

En riktig arbetsdag

Ett begrepp som jag för alltid kommer att förknippa med mina söta, bästa arbetskamrater på Hennes är ”att ta en riktig arbetsdag”. Har för mig att det myntades när jag försökte intala oss om att det inte skulle bli några problem att hålla deadline , förutsatt att vi dagen därpå ”tog en riktig arbetsdag”. Precis som vi annars inte gjorde det… Duh.
Hur som helst – idag har varit en riktig arbetsdag. Var tidigt på skolan och satt och skrev fram till fem. Hade jag kunnat hålla samma tempo – tio sidor varje dag – hade jag skrivit två hundra sidor på fyra veckor och då hade boken i princip varit klar lagom till jul. Men nu är det ju lite lektioner och andra övningar som ”stör” och jag ska istället verkligen försöka njuta av processen. För det är ju så roligt!

Igår var vi förresten ute på en jättelång promenad genom en massa Malmö-områden jag aldrig varit i tidigare. Bland annat gick vi genom den gigantiska kyrkogården som ligger borta vid Värnhemstorget där det fanns en liten vildvuxen gräsmatta med nästan uteslutande vita kors. Alla som var begravda där var barn i 0-5-årsåldern och det kändes så… sorgligt. Undrar varför de låg just där?

Ikväll har jag lagat en nästan fulländad kalkonkorv stroganoff och köpt en finfin väska till min dator i Apple-butiken. Inte så lätt att hitta den sådan som man skulle kunna tro – de flesta är bara svarta och fula och gubbiga. Men inte min, den är grå och orange.

Ett litet djur

Dagen idag har varit mysig. Först en brunch på Metro med Celia och Patrick och Lollo och Linus och sen besök på chokladfestivalen på Chokladfabriken. Det var mycket choklad. Och folk. Precis som när det gäller rödvin är jag väldigt förlåtande och enkel (tråkig?) så jag var inte direkt runt och letade efter den chokladen. Vi köpte några kakaobönor med chilismak (så klart) och en fin liten ask praliner, men jag vet inte… Godare är då det lilla djur som ligger och väntar på att skjutsas in i ugnen – en vildand. Med kantareller och potatis- och palsternacksgratäng. Mm. My style.

Geni, idiot, geni, idiot, geni….

Sa någon bloggtorka? Är ledsen för det, men har ägnat veckan åt att strama åt storyn i mitt romanprojekt. När man kommit en bit på väg är det en hel del som spretar åt olika håll och mitt inre blir inte lugnt förrän det känns enhetligt. Det är ungefär som städning: jag kan inte ha det lite rörigt här och var, då känner jag mig i obalans. Det måste varar ordning och reda, först då får jag energi att fortsätta.
Nu har jag i alla fall nästan skrivit klart Del 1. Även om jag kommit över det där med att ”hitta inspiration” (det är bara att sätta sig och göra det) så kommer jag inte ifrån att självförtroendet pendlar från ”jag är bäst i världen” till ”gah, vem, vem tror du kommer att vilja läsa det här?”.
Jag tvingar då mig själv att tänka så här:

1) Du har suttit som redaktör i fyra år. Sett mängder av dåliga texter. Lärt dig någorlunda vad som är bra och dåligt språk/tempo/berättande.
2) Du har recenserat böcker och fascinerats av att du ofta tycker precis som alla andra recensenter.
3) Du skriver inte för byrålådan utan är medveten om branschens kommersiella villkor.
4) Du har ett stort ego och har aldrig tidigare tänkt att något skulle vara omöjligt.
5) Du skrattar själv ibland, alltså är det roligt.

Bra. Sen går det tre koppar kaffe och plötsligt är vi här:

1) Jaha, bara för att du kan bedöma andras texter betyder det väl inte att du är så jäkla bra på att skriva själv?
2) Heter det inte att alla kritiker är misslyckade författare själva?
2) Om du nu är så kommersiell så kommer det säkert att ha getts ut tio böcker som liknar din innan du blir klar. Och vet du egentligen hur många manus bokförlagen tar emot varje år, lilla vän?
4) Bara för att du har flyt på vissa håll betyder det inte att du alltid kommer att halka omkring på bananskalet.
5) Din humor är skruvad. Svenskar gillar Stefan och Krister och Galenskaparna och Allsång på Skansen.

För det mesta tvingar jag dock mig själv att stänga av hjärnan helt. Annars hade jag nog inte fått en rad skriven. Det fungerar dock dåligt när man ska sova.

Nästan-ingenjören

Idag skulle min man bli civilingenjör på riktigt och jag skulle vara med på presentationen och bli stolt och imponerad och tänka att ”den där killen, han gör avancerade saker”. Så jag kravlade mig upp i ottan och åkte med i bilen och peppade att ”det där är inte något att vara nervös för”. Vi kom till institutionen, fick med oss en kille som öppnade salen och Niklas frågade försiktigt om det möjligen skulle komma någon annan på presentationen klockan tio.
”Ja, jag tänkte skicka ut ett mail om det i morgon.”
”I morgon?”
Vi måste ha sett ut som två frågetecken.
”Ja, i morgon.”
”Men presentationen är ju idag?”
”Nej, imorgon. Den 25:e.”
Jag säger inte mer. Vi hade lagt på parkeringspengar för hela dagen, men åkte därifrån efter 20 minuter. Jag fick dock en hel del gjort på skolan.
I eftermiddags var vi på Konsthallen och pratade om festen. Det kommer att bli kanon.