Proffsgranskad

Fick följande kommentar i helgen, här på bloggen (Emma, jag hoppas det är okej att jag citerar dig!):

Står på hemköp, plockar ner en bok, Swing It, från pockethyllan, läser lite på baksidan, ser raden om 250kg tung charkarbetare med för mycket tid på … Vilda webben ! 😀
Ska nu med darrande hand läsa boken sen lovar jag dej att jag ska tipsa våra medlemmar om din bok! Om jag nu törs det sen när jag läst boken 🙂

Huh, nervöst! Någon som uppenbart jobbar med dejtingsajten Vilda Webben. Vad skrev jag nu om dem och om nätdejting i Swing it? Inget elakt så vitt jag minns, men ändå….

Men så idag, en ny kommentar. Och jag kan andas ut! Dessutom skiver Emma väldigt roligt om sina egna nätdejtingerfarenheter:

Nu har min kille läst boken, han nöp den framför näsan på mej 😮 sen ekade hans skratt genom huset blandat med att han kom tassande med boken i nypan med små oroliga frågor ”du emma du skulle väl inte vilja… ” 😀

Och om Vilda stod det inget konstigt. Killar verkar ju ha en tendens att antingen ladda upp kort som är 20 år gamla eller kort på sin snyggaste kompis alt. en bild på sin mage där de håller andan 😀

Eller som min nätdejt dvs. nuvarande kille som skickade mej ett kort på tre killar inför första dejten. Jag har än i dag inte svaret på frågan om vem på bilden som jag trodde var han och som gjorde att jag gick på dejten! 😀

Haha, ja, det här med nätdejtande är kul. Bli inte förvånade om det dyker upp något på temat även i nästa bok!

Massa en masse

Idag är det fettisdagen.
Jag hade inga hål hos tandläkaren.
Daniel W verkar vara en fin kille – oavsett vad man tycker om monarkin.
Det finns med andra ord flera skäl att festa till det lite med – vad jag trodde fram till för ett par minuter sedan – en semla.
Hemgjord och god, med bullar jag bakade för någon vecka sedan, och med mandelmassa jag köpte vid samma tillfälle.

Men så plötsligt. Ett smolk i festbägaren.
En slarvigt utkastad fras från andra soffhörnet:

– Tror du att det finns något kvar av den mandelmassan?

Nu undrar ni förstås: Vem var det som frågade?
Var det:
1. En man som på allvar tror att hans fru glömt hur mycket mandelmassa hon använde till de två första – och enda – semlorna
Eller:
X. En man som plötsligt känner sig osäker på förekomsten av eventuella snattare i hemmet
Eller:
2. En man som uppenbarligen tycker att en korv mandelmassa är ett lämpligt snacks

Ja, jag vet ej.
Det enda jag vet är denne man nu får gå till Mästerlivs och köpa en ny korv.

Söndagsfilm

Jag hör inte till dem som tycker att Brad Pitt är det snyggaste som gått i ett par skor. Vad jag däremot tycker, är att hans senaste film – Benjamin Buttons otroliga liv – är en mycket bra film. Visserligen lång (2 timmar och 45 minuter), men en häftig historia och många bra skådespelare. Och Cate Blanchett – ja, hon kan mycket väl vara det snyggaste som gått i ett par skor. Se om ni har möjlighet!

Ain’t no party people no more

Igår hade vi våra bästa vänner, barnfamiljen, på middag. Efter maten fanns det önskemål om att gå på lokal. Det längtades nämligen efter att ”ta en öl och se lite folk” – när nu både tillfälle och barnvakt fanns.
Gott så.
Det visade sig dock att dessa våra bästa vänner hade fått en sak om bakfoten:

Brukar inte ni vara ute två-tre gånger i veckan? After worka, käka middag, ta en drink? Det trodde vi…
(Utelämnat, men underförstått: Ni bor ju mitt i stan, ni har inga barn)

Nej, kära vänner. Det brukar vi inte.
Om så varit fallet hade vi förmodligen inte under gårdagskvällen…
… irrat runt över Lilla torg med Sydsvenskans lokaldel som enda referens. Vilka ställen var det nu som förlorat alkoholtillståndet? Skaffefuskat? Klappat igen? Vägrat slänga sina sopor?
… gått till Lilla torg överhuvudtaget.
… vänt i dörren på första stället. Inga lediga bord? Inte kan man väl stå? Bara så där… Mitt i lokalen…
… stannat upp förvånade – och milt förfasade – i dörren till tuttstället. 60 kronor i entré? Det kan man väl inte betala bara för att dricka en drink…?
… hamnat på Centiliter & Gram.
… stått i baren och funderat över vilka regler som egentligen gäller nuförtiden. Är det okej att stå kvar vid disken när man fått sin Green Winter? Eller måste man gå ut och… stå mitt i lokalen?
… druckit en melondoftande Green Winter överhuvudtaget.
stått i baren och funderat över varför det luktade spya. Är det någon som fått vinterkräksjukan akut, just här? Eller är det så det luktar nuförtiden, nu när ingen röker inomhus längre?
… frågat bartendern varför det luktade spya.
… frågat tjejen i garderoben varför det luktade spya.
… fått nog när det dessutom började lukta magsjuka. Andra vägen.
… dragit hem kvart i elva.

Så nej, kära vänner. Vi brukar inte gå ut så ofta.

Okej, jag överdriver lite. Som vanligt. Niklas kommer att säga att vi visst brukar gå ut då och då. Att han till exemepel kan alla (hundra) ölsorter över 52 kronor på Svea. Att han ätit sig igenom allt lamm och all anka över 198 kronor inom en kilometers radie kring hemmet. Att det inte finns en ”variation på ost” som inte vi inte testat både en och tre gånger. Detta såväl en vanlig onsdag som en festligare lördag.
Och det är korrekt.

Men det är det här med party. Där har vi tacklat av.
Definitivt.

Som vem som helst

Skit också.
Gör en snabbgoogling på ”hjärttransplantation” och hamnar på en privat blogg.
Han skriver trevligt, ungefär som vem som helst skulle göra:

Frugan lagade kanongod Bouef Bourignon till middag. Vi hade inhandlat ekologisk hängmörad högrev som verkligen inte gick av för hackor. Mustigare gryta får man leta efter, receptet på denna klassiker tog vi ifrån arla.se. Rekommenderas !!!
Pricken över i hade varit min hemlagade pressgurka, men det kom vi på för sent så det får bli nästa gång.

Men vänta…
Varför han han inte bloggat sedan april 2008?

Ser hans fru i länklistan, klickar, och ja…

Min man avled den 17 juli 08, endast 34 år gammal, under en svår operation i väntan på ett nytt hjärta. Kvar är jag och våra småbarn. Hur går livet vidare?

Ibland är nätet bra.
Ibland är nätet bara… sorgligt.

Número dos

Den här jäkla bok nummer två…

Efter år (hmm, är det verkligen så lång tid…? Jag skrev klart första boken i augusti 2007… Ja, snart…) av… skrivoro… försöker jag nu leva efter Elizabeth Georges motto:

Det är bara ord och jag kommer aldrig att låta ord besegra mig.

Min taktik är att tänka bort att det ska bli en bok. Att bara skriva för det är kul. Som här på bloggen ungefär.

Och dokumentet, det kallar jag ”Okej jag försöker”.
Håll tummarna!