Klockan är 22.47. Det är lördag kväll. Jag hör musik utanför lägenheten. Någon har fest mittemot.
Jag beställer Italienskt darrgräs från Frö med Posten. Toppar med ett wild card – 0,45 kg Blomsterängsblandning.
Det är så crazy en lördagskväll blir these days.

För ett par timmar sedan kändes det som en mycket bra idé. Jag menar, lök, mycket lök – vad kan gå fel? Klart vi skulle laga Fransk löksoppa!
Nu…
Jag kan inte ens tänka på lök.
Jag_är_så_mätt. Sjukt_mätt.
Probably paténatt coming up.

Igår kändes ryggen riktigt bra. Jag kunde sitta på en filt i Slottsparken hela eftermiddagen (tack, Monica och Ofelia för mysiga sällskapet), jag kunde picknicka på en brygga på kvällen (också Slottsparken, men med Niklas) och jag kunde se en film i soffan (Little Children – mycket bra!) utan att ha ont. Sedan hände något plötsligt när vi skulle sova.
Jag: – Konstigt, nu börjar det göra lite ont. (Nej, det var ingen ”huvudvärksursäkt”…)
Niklas: – Hmm, märkligt.
Tystnad.
Niklas igen: – Vänta, vilken säng ligger du på egentligen?
(Vi har två ihopmonterade enkelsängar, en från hans pre-2003, en från min.)
Jag: – Vaddå då?
Niklas: – Det är ju morfars gamla säng du ligger på. Den som var anpassad efter hans 120 kilo!
Jag: – Ja, när jag tänker efter känns det faktiskt nästan som jag ligger direkt på marken…

Detta stärker min ”många-bäckar-små-teori”. Dålig arbetsställning, dålig sovställning = dålig rygg… Och min ”vi-måste-ta-en-trisslott-om-dagen-teori”. Ny skrivbordsstol, ny säng = ny rygg…

Situation: Vårstädning på uteplatsen.
Jag: – Det är inte konstigt att kvinnor inte är så bra på praktiska grejer, alla verktyg är ju anpassade efter män.
Jag: – Den här spaden är ju skittung.
Jag: – Var ska jag göra av det här då?
Jag: – Jag måste ändå tänka på min rygg.
Jag: – Ska vi verkligen räfsa bort allt det här?
Jag: – Fy, vad den här jorden luktade illa.
Jag: – Åh, vad jag blev trött plötsligt.
Niklas: – Älskling, vi ska nog inte ha ett hus ändå.


Nej, uteplatsen är faktiskt precis lagom just nu. Och jag älskar verkligen hur den förändras med årstiderna. Att de stora träden släpper igenom väldigt lite sol gör inget, jag älskar hur löven bäddar in hela altanen i ett slags magiskt grönt ljus.

Om man googlar på ”sugen på lök” får man fyra träffar. Nu, med det här inlägget, får man nog visserligen fem. Det känns skönt att vi i alla fall är en handfull löksugna i Sverige. Tror att det började med någon gryta med hela schalottenlökar. Sedan blev det pannbiff. Sedan rotfrukter i ugnen. Sedan… ja, nästan allt passar med lök faktiskt. Åtminstone försöker jag intala Niklas det. Igår när vi åt de där rotfrukterna frågade han lite försynt: Är det okej om jag tar en liten lökbit? Det var det nästan inte. Leave my lök. I love lök.
Nu ska jag gå ut i solen.