Inga fler ursäkter… vad gäller soffan

Ni vet hur det är när man bor i hus. Man går runt med bekanta som är på besök och ber om ursäkt var femte meter.

– Jo, det är okej. Men det är ju inte ett kök man valt själv

– De gillade uppenbarligen golv, de som bodde här innan. Olika sorters golv…

– Tja, soffklädseln är ju inte så kul, men knappast lönt att köpa nytt med en 1-åring…

– Här inne har vi inte hunnit fixa. Men ja, så är det ju. Man får ta ett rum i taget. Rom byggdes inte på en dag.

Och så fortsätter man med att rada upp klyschor.

– Det tar ju tid att bo in sig.

– Det är inte direkt gratis att bo i hus.

– Alltid är det något som går sönder.

– Man har ju begränsat med tid.

– Det är så trist att lägga pengar på sådant som inte syns.

– Tänk så gött det var när man bodde i hyresrätt.

Och så vidare.

En sådan ständig ursäkt har varit vår kökssoffa. Inköpt för tre hundra spänn hos en gubbe på Blocket. En gubbe som lagt ner hela sin själ i att skrapa bort all vit färg (det sista med knappnål, berättade han) och sedan omsorgsfullt lacka furun blank.

Det var ju så mycket tjusigare, tyckte han.

Och givetvis nickade jag och höll med. Även om jag i tanken redan satt på verandan, bland mina pelargoner och färgglada kuddar, och drack kaffe i min vita soffa.

För lite färg, det var ju bara det det handlade om.

Och det kunde man ju tro. För två år sedan.

And I tell you: Idag vet jag bättre.

Till slut gick det så långt att Niklas sa: ”Nu kör jag den där jä***la soffan till tippen.” Då stod den i garaget. Efter att ha varit i köket och vänt. Efter att ha stått på verandan utan att ha kommit till sin rätt. Efter att ha varit på väg ut på Blocket. Igen. Under ”bortskänkes”. Och yxan och öppna spisen – ja, de hade också varit på tal.

Problemet? Att jag ”bara ville måla”. Att Niklas sa att jag ”måste slipa”. Och då snackar vi hardcoreslipa. Genom gubbens alla lager lack. Genast framstod Sisyfos knegande som rena semestern.

Men, har man en dröm om en vit kökssoffa så har man. Och har man en mor som tar hand om ens son så har man. Så idag skaffade jag mig själv seriös dammlunga genom att stå och djupandas sågspån under några (sjukt tråkiga) timmar i garaget.

Och när det var dags att grundmåla (kom igen, hur trist får det bli) fick Niklas rycka in slutföra eftersom jag djupandats mig till en sanslös huvudvärk.

Men jag kunde i alla fall se det framför mig. På riktigt. Hur jag stod där ute på verandan, bland pelargoner och hemmasydda (lär jag mig aldrig?) kuddar, och sa, liksom i förbifarten, att: ”Den där soffan? Äsch, den har jag köpt på Blocket och målat om. Ja, tänk vad man kan göra med lite färg…”

Men fler lackade furumöbler blir det aldrig. Det kan jag lova här och nu.

Annonser

Härmapor är vi allihopa

Ja, och så har vi rensat i rabatterna, gungat i solen, fikat utomhus, ätit våfflor, plockat fram utemöblerna, sopat verandan och njutit ohyggligt av det ljuvliga vårvädret.

Precis som alla andra idag.

Det enda unika vi gjorde var att vi INTE grillade.

Vår & brutna löften

För den som undrar: Ja, jag har tillfrisknat. Kommit ut på andra sidan och ”känt livet i mig”, som Madicken sa. Särskilt idag, då det var ljust när jag vaknade klockan sex. Och så ljuvligt, att höra fåglarna kvittra för fullt när man går till jobbet. Eller att äta lunchmackan på en bänk i solen.

Mmm. Vår. Det är nog faktiskt ett ännu vackrare ord än ”smulfritt”.

För övrigt: Det går inget bra med internethalvtimmen. Bara så att ni vet och aldrig behöver fråga.

Dum idé. Redan från början.

Vårsjuk

Första riktigt fina vårdagen och jag är sjuk.

Vad är logiken i det?

Har hostat, snörvlat och svettat mig igenom veckan, men till sist knuffade jag ner Luther från axeln, tog mitt förnuft till fånga och bäddade ner mig i sängen.

Och här är jag nu, med vårsolen som en liten irriterande lampa i ansiktet.

Män är från Mars, kvinnor är från…

Lördag kväll, framför Melodifestivalen

Jag: Spännande det här…

Niklas: Vad?

Jag: Att Erik Saade uppträder och att Molly Sandén tävlar.

Niklas: ?

Jag: Ja, för visst var de väl ett par?

Niklas: ?

Jag: Och så tog det slut och hon färgade håret mörkt och blev lite rockig och cool…  Så där som man blir när man gör slut. Och nu möts de igen…

Niklas: … Ring en vän!

Lördag kväll, före läggdags

Jag: Varför får man ingen ström när man (läs Arvid) stoppar mobilsladden i munnen?

Niklas: (Lång-utläggning-om-impulser-och-volt-och-jordat-och-andra-begrepp-man-minns-vagt-från-fysiklektionerna-i-högstadiet.)

Jag: Mhm…

Niklas: Ja, och vissa saker känns ju mer andra. Som till exempel när man slickar på ett niovoltsbatteri till en brandvarnare.

Jag: ?

Niklas: Har du aldrig gjort det någon gång?

Jag: !

Sådan far, sådan son. Snart gäller det alltså att gömma brandvarnaren.

 

All by my self – i fortsättningen…

Idag var vi på scouternas stora vårloppis på nya Malmömässan.

Det var trevligt.

Jag rotade runt i högarna av barnkläder och fick en tjusig overall och tre par byxor för sextio spänn.

Niklas och Arvid satt och softade med en burk banan- och passionsfruktmos i kafeterian.

I bilen hem konstaterade Niklas att ”det där med loppis, det är nog inget för mig”.

– Fast den där loppisen vi var på i höstas, den var ju faktiskt trevlig, funderade han vidare.

Och nej. Jag behövde faktiskt inte påminna honom. Om borden i solen utanför klubblokalen. Om pumptermoskaffet. Om de hembakade muffinsen. Och det faktum att han bara tillbringade fem minuter inne på loppisen, för att leta efter mig.

Han kom på det sjäv:

– Fast där satt jag väl förresten mest och fikade…

Så helt rätt, Niklas. Det där med loppis – det är nog inget för dig.

Boain

Så skönt, tänker jag.

Den där altanen vi aldrig fick fixat klart i höstas.

De där brädorna på fasaden som sättas upp och målas.

Och det där staketet som måste bytas.

Nu har vi ju i alla fall en mycket liten man med en väldigt stor väska som kan hjälpa oss.