I morgon är en annan dag

Jag drack två glas vin på partajet igår, gick och lade mig tolv och steg upp åtta (tack för det flexklockan). Ändå är jag som ett vrak (nyhet för Vasamuseet igen?) idag.

Det är bara att konstatera. Man är inte tjugo längre.

Om nu någon nu trodde det.

För övrigt var det en hejdundrande fest för chefredaktören som nu går i pension. ”Alla” var där. Ragnar Dahlberg, Peter Harrysson, Eddie Oliva…

Vänta… Nämnde jag att jag inte är tjugo längre?

Nåväl. Underhållande var det i alla fall. Och det får man tydligen sota för idag.

Sverige, ur verkligheten

Klockan är halv tolv och jag åker bussen hem efter ett party på jobbet. En kille ska gå av ensam i Rosengård och säger hejdå till sina kompisar på ett sätt som nog är menat att vara skämtsamt:
- Är det jag som ska bli skjuten nu?
Jag vet inte, men är det bara jag som tycker att det känns djupt tragiskt?

Att vara en stolt mor

Alltså den där dagen då ens barn tar sitt första steg OCH man klicketicklickar hem födelsedagspresenter till hans ettårsdag… Det är en ganska bra dag, känner jag.

Läsnjutning

Nä hörrenini.

Idag går jag och lägger mig tidigt med Fredrik Backmans Café-reportage om jättehamburgaren i Ytterån.

Läsning som får mig att vilja bli etnolog igen. Eller för den delen, författare.

Saker man kan utläsa ur sin bloggstatistik

Ni vet det där inlägget jag skrev om att jag var pigg på kvällen men ett vrak i stil med Vasa-skeppet på morgnarna?

Det har nu hamnat på museum! 

Internet… Ibland blir det lustigt.

(Misstänker att det här inlägget också kommer att flashas som en ”nyhet”. Kanske en nisch att slå sig in på… Vasaskeppets digitala taleskvinna.)

 

Att snubbla på mållinjen

Ferm Living gör som bekant helt underbara inredningssaker, och när jag kom hem från Formex var det en sak jag helt enkelt inte kunde släppa.

Den lilla söta, smutsturkosa prylhyllan The Dorm.

Perfekt att ha på väggen i ett hem där en liten snart-ettåring röjer fram som stormen Gudrun. Perfekt att… ja, bara ha och sätta fina saker i. Tjejsamla, ni vet.

Så jag visade den för mina föräldrar som var på besök. Ondgjorde mig lite över priset och tyckte väl inte riktigt att 850 kronor kändes motiverat. Och nej, det tyckte inte min pappa heller, som menade att ”en sådan där gör man ju jättelätt och mycket billigare själv” (ni förstår var jag fått det ifrån, va?). Och vips hade han plockat fram mobilkameran, tagit en bild och fått dotra sin att börja hoppas på en hemmasnickrad födelsedagspresent fram i juli…

Och så hade kunnat ske.

OM inte Niklas just då hade kommit in i köket. Och fått syn på hyllan. Som ”aldrig i livet kommer att hamna på en vägg i vårt hem!”.

Kul. Jättekul. Och stor suck.

Men nu vet jag i alla fall. Är det någon som undrar hur det är att vara gift med en inredningsdiktator kan ni mejla mig och fråga.

Tur att man inte är terrorist

Visst känns det bra när folk gör sitt jobb? Som när man (läs ”jag”, under förra Stockholmsbesöket) fastnar i säkerhetskontrollen på flygplatsen och kontrollanten med en triumferande min fiskar upp en burk salsa ur ens resväska och säger: ”Tyvärr, ingen vätska ombord.”

För herregud, jag hade ju kunnat smyga upp den där burken mitt under takeoff or landing, rusa fram till cockpiten och smeta in tomatgeggan i pilotens ögon.

Och det förstår vi ju alla hur det hade gått. K.A.T.A.S.T.R.O.F.

Då är man glad att de är så nitiska som de är, där i säkerhetskontrollen. Det känns tryggt.

Sedan finns ju de där prylarna som kan tolkas som ett gränsfall. Salsa = superfarligt. Förstås.

Men det här kitet, som helt friktionsfritt susade igenom scanningen på Arlanda i fredags – det kan väl knappast skada någon?

Nej, tänkte väl det. Då är man ju mycket mer rädd för att få kall tomatsås i ögonen.

Att göra sin egen vill-ha-lampa

Huh. Började skriva ett långt inlägg om min brist på tålamod när det kommer till D.I.Y och hur jag ofta inte förrän efteråt – eller ännu värre, mitt i – inser hur mycket jobb det ligger bakom en ”lätt-som-en-plätt-pryl”.

Men jag kom liksom aldrig till poängen och nu är jag för trött.

Låt mig istället bara visa den här lampan från Formex-mässan. Och säga att jag tror att den är skitlätt att göra.

Och att Niklas inte tror det.

Jag ger det några veckor så får vi se vem som hade rätt.

Tack för förståelsen

Alltså allvar. Om någon stiger upp halv fem och skrapar frusna bilrutor och lyssnar på eurotechno hela vägen till flygplatsen för att hålla sig vaken och landar i ett kallt Stockholm och går kilometer efter kilometer på en inredningsmässa och flyger tillbaka och skrapar rutor igen och hamnar bakom en saltbil på hemvägen och pussar sitt barn och tackar sina svärföräldrar för mat och barnpassning och nattar en först trött sedan jättepigg kille och sen ringer sin morfar alldeles för sent och gratulerar honom på födelsedagen – då väntar man sig inte att denna ”någon” ska blogga också, eller hur?

Nej. Tänkte väl det.

Att ladda för mässa

Jag undrar hur smart det är att dricka en stor kopp kaffe klockan halv nio när man ska stiga upp halv fem dagen därpå… Men å andra sidan – Formex-mässan lär ju ha en lätt uppiggande effekt (och ja, suck och stön och värsta i-landsproblemet – spä på min göra-om-hemma-iver ytterligare).