På besök i Tirup – eller konsten att tappa förståndet i spenaten

Det lät så idylliskt. Att ta med barnen ut på landet, låta dem springa av sig i grönskan och välja bland hembakade kakor i det mysiga lilla kaféet.
Allt medan deras mödrar sträckte ut sina amningskrumma kroppar på de charmigt slitna trädgårdsmöblerna i den prunkande trädgården.
Ni ser det framför er, va?
Humlesurr. Behagligt varm sol i ansiktet. Sommarklänningar. Skratt, lek och en möjlighet att tanka lite energi i Naturen.
Tirups örtagård – det lät nästan som Edens lustgård, tyckte jag.
Innan. Vi. Åkte.
Själv hade jag laddat med två timmars nattsömn. Arvid hade förberett sig genom att inte sova alls på dagis. Och Samuel, han hade bara varit måttligt intresserad av mjölkbarens utbud före avfärd.
Så ja, vi var taggade kan man säga.
Väl framme kastade sig 3- och 4-åringen in i det som bäst kan beskrivas som ”terrängen”. Men det jag föreställt mig vara en trevlig liten lekplats visade sig snarare vara en avancerad hinderbana för personer med välutvecklade skills i Military Training.
Spännande.
Efter några minuter hade en av dem klättrat upp i en hög klätterställning, där vägen ned bestod av en lutande smal stock.
Den andre hade trasslat in sig i några rep. Ramlat. Och börjat gråta i högan sky.
Och då hade jag och Jenny inte ens hunnit klura ut hur vi skulle manövrera barnvagnarna genom det knähöga gräset. Än mindre över kullarna, mellan stubbarna, under lianerna, runt repstegarna och längs hängbroarna.
Ungefär här tyckte Samuel att det började dra ihop sig till käk. Vilket han inte var sen att tala om på typiskt 4-veckorsvis. Jag skrev ”gråta i högan sky” tidigare. Nu snackade vi HÖGAN SKY.
Så då var det inget annat att göra än att kasta in ytterligare en spänningsfaktor i vildmarksleken.
Bärselen.
Och var var nu kepsen som skyddade mot solen? Nappen som skulle trösta 3-åringen? Mitt förstånd? Min man?
Men med mer utrustning än ett kringresande cirkussällskap lyckades vi till slut bana oss fram bredvid banan och fram till ett bord i trädgårdskaféet.
Jenny och 4-åringen gick för att beställa fika. Jag halade upp tutten. Rotade efter filtar mot solen och koftor mot den iskalla vinden.
Och just då bestämde sig Arvid för att ”vilja gå och se var Jenny och Isak tog vägen”.
Jättebra idé. Verkligen. Särskilt eftersom jag också hade den lilla 7-månadersbebisen i en vagn bredvid mig. Och en hungrig igel vid min barm.
– Bamse! skrek jag i desperation när den bestämde 3-åringen började trava iväg. Du får kolla på Bamse i min mobil!
Och, tack och lov, där köpte jag mig några minuter.
Jenny, å sin sida, hade köpt en kladdkaka med härligt närodlade vallmofrön, stor som ett mindre franskbröd. Allt enligt sonens önskemål. Själv var hon ju viktväktare. Detta åtminstone tills sonen tappade intresset efter första tuggan och kakan för en 50-lapp liksom låg där med sina elaka vallmoögon och hånlog mot henne.
Snipp snapp snut, så var veckobonusen slut.
Sedan följde diverse incidenter av fall, plötsligt försvunna barn och kast med liten kullersten, men riktigt spännande blev det inte förrän vi bestämde oss för att gå genom shopen på vägen ut.
Låt mig säga så här: En 3-åring har ännu inte utvecklat full känsla för skillnaden mellan leksaker och konsumentvaror. Ge honom dessutom en våffla med sylt och grädde innan du släpper lös (okej, han släppte loss sig själv) honom i leksaksaffä… jag menar shopen… och du kommer att sätta din deodorant rejält på prov.
Under tio minuter var jag beredd på att behöva punga upp tusenlappar för:
1. Ett stort fågelbad
2. En gigantisk djävulsskulptur i sten
3. Ett helt skjul med krukor
Sen ville jag bara åka hem.
Det ville inte Arvid.
Han skrek.
Samuel skrek.
Och jag skrek (inombords).
Till sist var alla instuvade i bilen och innan Edens lustgård försvann i backspegeln sov båda två i baksätet.
Behöver jag säga att jag njöt av tystnaden?

Annonser

11 thoughts on “På besök i Tirup – eller konsten att tappa förståndet i spenaten

  1. Oj man blev stressad bara av att läsa det😊 kan tänka att du var glad när du kom hem med pågarna till pappa Niklas! Vilken beskrivning av dagen, härlig…jag längtar till din bok nr 2💕💕💕

  2. Det är precis SÅ jag tänker mig att jag skulle ha det – Dagligen!! om Ella hade ett syskon. Förstår att det blev ett ordentligt deo-prov den dagen 🙂 Pust!!

  3. Gjorde en gång plantskolan i Öja med tre barn varav 2:an åt 2 chokladbollar utan att mamma och jag märkte det. Sen kräktes han ner över rutschkanan. Barnet tror fortfarande att han är chokladallergiker och jag, jag har nog förträngt det mesta från de värsta, första åren. Och numera kan jag ju skrika ”SPRING INGENSTANS HÅLL MIG I HANDEN DU KOMMER ATT BLI DÖDAD” och faktiskt bli trodd 🙂

  4. Alltså jag sitter här och skrattar så tårarna rinner, och sedan skäms jag (för det är inte roligt alls… att ha roligt på en småbarnsmammas bekostnad). Men jag är övertygad om att den där djävulsskulpturen i sten skulle vara jättefin i er trädgård ;).
    Kram sanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s