Jag förväntar mig applåder

Annonser

Att visa sitt Stockholm

Helgen kring Valborg och första maj ska vi åka upp och Intervaca med en familj i Stockholm och jag längtar lite ihjäl mig. Ska bli så roligt att resa med Arvid. Vill ju visa honom allt.

– Här tvingades mamma ställa pinsamma frågor till premiärvimlande kändisar och här gjorde hon sitt första undersökande-journalistik-jobb – att testa vilka raggningsrepliker som VERKLIGEN funkade. 

– Här satt pappa och hade ångest för att han var en fattig student och inte hade råd att gå ut och äta under mammas och pappas första semester tillsammans. 

– Här är swingersklubben som mamma skriver om i sin bok

Och så vidare.

Men jag vet inte. Han är ju trots allt bara ett år gammal…

Ögonblicket då min man plötsligt förvandlades till Ernst

Jag vet inte, men jag kan ha begått mitt livs misstag.

För en stund sedan kom Niklas in i vardagsrummet med häftpistolen i högsta hugg och sa:

”Ska vi fixa den där dynan till kökssoffan nu då?”

Denna stund sammanföll tyvärr med att jag just sjunkit ner i fåtöljen med 1) en kopp te 2) nya Femina 3) en upcoming mensvärk och jag hörde därför mig själv säga: ”Nej, inte nu.

Fatta!

Chansen att vinna en högvinst på Triss är större än att detta fantastiska erbjudande kommer igen.

Och. Jag. Tackade. Nej.

Att skapa mys med en ettåring

Jag när ju den där drömmen om den trevliga verandan. Ni minns, kökssoffan med färgglada kuddar, bordet med somrig duk och fönstret fullt av pelargoner.

Och tro det eller ej, men kökssoffan är faktiskt färdigmålad. En vaxduk och ett tyg till dynan är inköpt, och idag svängde jag till och med ihop en prydnadskudde (fick bara tre sammanbrott av karaktären ”åååååh, jag är veeeeeerkligen inte en sådan som kan sy”, vilket får anses som godkänt).

Och just det – efter ett antal hetsiga diskussioner (och betydligt fler sammanbrott än under kuddknåpandet) enades vi slutligen om ett bord också. 200 spänn på Blocket och då gjorde det inte så mycket att det var lite slitet eftersom ”jag ändå tänkte ha duk”.

Just det.

Tänkte. 

Jag hann inte mer än lägga duken på bordet förrän Arvid rev ner den. En gång. Två gånger. Och den tredje förvandlades den till en cape som han hasade runt med på golvet.

Och pelargonkrukorna på fönsterkarmarna, de stod där i fem minuter. Sedan tröttande jag på att höra mig själv säga ”nej”.

Och kökssoffan blev ju också väldigt inbjudande när den var färdig. Tyckte Arvid. Lagom höjd och perfekt att sätta tänderna i. Och en prydnadskudde, den är väl lika fin för att den ligger på golvet?

Ni hör ju själv. Att ens tänka tanken ”ljuslyktor och vaser med sommarblommor” går ju fetbort.

Nu funderar jag istället på att madrassera verandan i år. För enkelhetens skull.

Man kan ju alltid välja ett färgglatt tyg. Kanske med pelargoner på…

Så himla skönt att bara ta dagen som den kommer…

Apropå det här med klyschor. Hur många gånger har man inte hört att ”påsken är så skön för att den är så kravlös”?

Och jodå, det kanske den är. I teorin. Men sen, när salig Jesus korsfästelse närmar sig, inser man att man – surprise, surprise – gått på myten igen.

Och så står man där, mitt i praktiken. Med det kraaaaavlösa prydnadsgräset som man lite spontant tänkt så i ett charmigt loppisfynd. (Jag vet inte ens var fröpåsen är. Panikkastade ner den i kundkorgen på byggvaruhuset och tror sedan att den hamnade i garaget. Jag kan dock lika gärna ha glömt det på varubandet. Samma sak gäller kycklingarna från ICA som glatt skulle skutta omkring i gräset. Sonen fick bita på kartongen och sedan… ja, vem vet var kycklingarna kacklar nu.)

Och så riset som man inte hunnit klippa, pyntet man inte hittat i källaren, de kraaaaavlösa rätterna man inte hunnit googla till det kraaavlösa knytkalaset, påskäggen man ville överraska med, lite spontant…

Det är tur att man är bortbjuden i stort sett hela påsken. På fullständigt kraaaavlösa bjudningar, naturligtvis.