Det ska börjas i tid

Jag är gift med en man som snarkar. Inte så där lite sött och småsnusande, utan SNARKAR. Med versaler.

Och ja, vi har provat de flesta kurer. Jag skriver ”vi” eftersom jag en gång vaknade på morgonen med hans näsvidgare i min hand. Fråga mig inte hur den hamnade där. Förmodligen rev jag ut den i ren frustration.

Denna man har hela tiden närt en dröm om att jag ska vänja mig. Flera gånger har han dragit historien om släktingen som fick spela in sina snarkningar på band (detta var på stenåldern), annars kunde dottern inte sova när han var bortrest.

”Så kommer det att bli för dig också en dag.”

Älskling. Svar nej.

(En gång spelade jag för övrigt in hans snarkningar med min diktafon. Ställde in den så att den endast aktiverades vid ljud – och det kan vara så att jag aldrig har skrattat så mycket som när vi spelade upp den… symfonin.)

Därför kan jag inte låta bli att beundra min son. Idag när jag kom hem från jobbet möttes jag av ett öronbedövande dån från vardagsrummet. Någon tog tydligen en tupplur.

Kikade in, och där låg sonen och sov fridfullt på sin snarkande fars bröst.

Mitt i stormens öga!

Men visst, det är ju bra. Skulle det komma en sömnlös period framöver kan jag ju bara plocka fram diktafonen…

Annonser

8 thoughts on “Det ska börjas i tid

  1. Samma sak på Pärongatan. Peter snarkar så väggarna bågnar, jag hör honom ända ned till vardagsrummet på markplan och kan knappt sova där – med öronproppar. Och Leon ligger 10 cm därifrån sin far och sover som inget hänt! hur lyckas han?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s