Att vara den man är – alltid

Igår firade vi nyår med bästa vännerna. Vi åt tapas, släckte bränder (nej, varken ljus eller raketer, sådana som kan uppstå med fyra barn i åldern tre månader till sex år), hade det mysigt och snurrade in oss i en diskussion som ganska snart spårade ur.

Den började ganska… normalt.

– Nuförtiden har man knappt tid att titta sig i spegeln innan man går ut. Jag minns hur man kunde hålla på att byta kläder på morgonen innan man skulle till jobbet, sa bästa väninnan. Och trebarnsmamman.

Niklas fnös till och jag var tvungen att erkänna:

– Tja, sådär kan jag i och för sig hålla på fortfarande…

För det kan jag ju. Klä på mig, klä av mig och klä på mig igen. Känna efter – för att sedan slita av mig tröjan eller kasta mig in i garderoben igen. Inte sällan tre-fyra gånger.

Jag och väninnan kom fram till att det hela handlade om en känsla. Att det måste kännas rätt. Annars kan en hel dag bli fel. En bad clothes day.

Hon beskrev hur hon mött en gammal kompis – osminkad och trött och med en ful gammal mössa på huvudet. Han var, precis som förr, urcool och berättade om urcoola liv. Själv var hon tvungen att stå där och känna sig fel. I sin fula mössa och sitt glåmiga face. Och det var ju så orättvist – det var ju inte sådan hon var. Eller hade blivit. Det råkade bara bli så, just den dagen.

Jag förstod förstås precis hur hon menade. Till skillnad från hennes man – som inte kunde komma på en endaste liten situation då han skulle skämmas över sin uppenbarelse.

Niklas medgav att det kunde vara ”lite jobbigt” om han mötte ett ex i en affär och Arvid hade kräkt ner sig fullständigt, tappat sina tossor och skrek i högan sky. Och han själv var grymt bakfull och såg ut därefter. Men, som sagt, bara ”lite jobbigt”.

P, däremot, var benhård. Han visste själv att han uppnått allt det han strävat efter. Och det räckte. Han behövde inte bevisa något.

Självklart triggade detta mig och väninnan. Det måste finnas en situation som skulle få honom att känna sig lätt obekväm.

Men nej.

Inte att ”gå omkring med ett hakkors tatuerat i pannan”.

Inte att ”tvingas köra omkring med ditt barn i barnvagn, där barnet har en overall på sig med ett stort hakkors på”.

Inte att ”gå omkring med pungen utanför byxorna och vara tvungen att låtsas som ingenting”.

Inte ens att ”gå omkring med barnet i hakkorsoverall, med byxorna nere så att man till och med såg en bit av ollonet” vore en smula genant.

Man får beundra honom.

Det får man verkligen.

Och roligt var det att få avsluta 2011 med gapskratt som nästan gjorde ont i magen.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s