Att få betala igen

Allt var perfekt. Solen sken skönt och inte på ett sådant där nu-ska-jag-tamejfan-ta-igen-allt-jag-missade-i-sommar-och-chocka-alla-i-tjock-höstjacka-och-kliig-halsduk-vis. Pojkarna (vår och grannarnas) satt sött och snällt i sina vagnar. Vi hade ätit hembakade muffins och druckit pumptermoskaffe på en bänk utanför scoutstugan och fyndat finfina kläder och leksaker på barnloppis.

Allt var som sagt perfekt.

Men så, i denna brittsommaridyll, kände Niklas plötsligt ett inre tvång att förstöra stämningen. Big time.

Inte för alla, nej då. Bara för mig. Hans älskade hustru och modern till hans förstfödde son.

– Ha! utbrast han. Och ryckte mig i håret.

Inte så där lite retligt, i en hästsvans eller så, utan väldigt… målinriktat.

Och så, det segervissa, elaka leendet.

Nu kan det vara så att jag för något år sedan råkade hitta ett vitt hårstrå i hans polisong. Det kan också vara så att jag lite oförsiktigt råkade skratta hånfullt och kanske till och med kalla honom något i stil med ”gammal och grå”. Det medger jag.

Men det ger honom för den sakens skull ingen rätt att ge igen.

Överhuvudtaget.

Och nu, ett antal timmar efter incidenten, är jag faktiskt inte alls säker på att det var vitt, det där hårstrået han så triumferande höll upp mellan tummen och pekfingret.

Det kan ha varit ljuset. Det kan det faktiskt ha varit. Så nyckfullt så här års.

För. Gråhårig. Är. Jag. Inte.

Advertisements

5 thoughts on “Att få betala igen

  1. Pingback: All by my self – i fortsättningen… | Linda Unnhem

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s