I dag var det dags för besök på barnavårdscentralen igen.
Allt gick fint, både mor och son fick beröm för viktökningen (ok, inte den runt min midja) och lillkillen är med sina 5040 gram snart ingen lillkille längre (klubben för inbördes beundran – läs mor- och farföräldrar – antecknar).
Och givetvis lyckades jag, som fasar för allt vad barnbaciller heter, hamna bredvid en riktig 10-poängare i amningssoffan.
Hon säger: Hur gammal är din lille?
Jag säger: Snart sex veckor. Och din?
Hon säger: Fyra veckor.
Jag säger: Så söt…
Hon säger: Ja, men det har varit lite jobbigt. Vi har precis kommit hem från sjukhuset. Han fick ju RS-viruset. Och sedan lunginflammation. Och som en följd av det – inflammatorisk astma… Vi får egentligen inte gå ut.
Jag säger: Oj, vilken start…
Jag tänker: Oh, my god… Var är nödutgången?
Jag gör: Drar upp fleecefilten över Arvids ansikte.
Jag säger: Har du ätit klart nu, älskling? Mamma är så himla varm… Är här inte väldigt varmt? Det blir väl skönt att komma ut lite, gubben…
Jag avslutar med: Kul att ses.
Jag menar: Motsatsen.
(Okej, jag överreagerar. Ungen var ju frisk igen. Och så otroligt jobbigt för dem. Men hey, man är väl inte nojig småbarnsmorsa för intet…)
Du vet väl att barn ska ha haft typ 40 förkylningar under sina tre första år? Det är bara att börja i tid. =)
Välkommen till bacillnojeklubben!
40 förkylningar? Då är de väl i princip aldrig friska om de ska hinna med det?
Nej, det känns ju som så. =) (Fast det är inte så farligt egentligen.)