Det är möjligt…

… att någon förträngningsmekanism kickat in, men helt ärligt – att gå hem med Arvid från BVC i torsdags var betydligt jobbigare än att föda fram honom.

Arvid var inte arg. Han var jättearg.

Aldrig någonsin har två kilometer känts så långa. Mössan kliade, svetten rann längs ryggen. Och inget gungande, gosande, vyssjande eller sjungande i världen hjälpte.

När jag äntligen kom hem kändes det som att jag sprungit ett maratonlopp. Minst.

Huh.

I övrigt var det bra. Killen växer och frodas. Hans mor och far är stolta.

Advertisements

2 thoughts on “Det är möjligt…

  1. På neo sa de alltid att det är sunt o gott när bebisar har lite temprament o säger ifrån när de är missnöjda. Kanske en klen tröst, men dock..

  2. Så är det ju, men ändå känner man sig som världens sämsta förälder. Och någonstans fick jag sätta gränsen – jag kunde inte hala upp tutten och amma mitt på Klågerupsvägen. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s