Vidare på vägarna

Sitter med fötterna i ett fotbad hemma hos min mor och summerar vår vecka på vägarna. Jag har uppenbarligen inte ”bloggat upp mig” efter mitt långa uppehåll, eller så kan jag helt enkelt skylla på att vi haft det för trevligt för att tillbringa tid framför datorn. Jag gör det.

Var befann vi oss senast? Sundsvall, som för övrigt inte verkar ha gjort några bestående intryck på mig. Några dagar senare satt vi nämligen i bilen, på väg söderut från Örnsköldsvik. Vi snurrade runt lite för att hitta rätt väg till Ulvö-färjan och Niklas konstaterar att ”Sundsvall, det är ju söderut.”

­– Det kan jag inte minnas att vi har passerat, säger jag.

Niklas tittar på mig med en blandning av förvåning och förskräckelse.

– Men vi har ju sovit där en natt?

Jaja. Petitesser. Och nej, Sundsvall känner jag inte att jag behöver återvända till. Inte ens för den gula curryns skull.

En annan metropol som inte gjorde några själsliga avtryck var Härnösand. Det hade en sådan underhållningsfaktor att vi till och med gick in en kyrka. Något bör man ju ha gjort när man turistar. Och så mycket annat fanns inte till buds.

Fast det är inte helt sant. Vi körde faktiskt en bit utanför staden för att besöka ett stort friluftsmuseum (alla byggnader stängda) och överraskades av ett annat mycket trevligt museum. Som dessutom hade gratis inträde. Vi tittade lite på gamla giftaskronor och sameklädnader och så var dagens kulturella kvot fylld. Med råge.

Jag minns faktiskt inte när vi passerade Höga kusten-bron, men jag misstänker att det var före Härnösand. Det var en mäktig bro. Och skärgården som tog vid var vidunderligt vacker.

Vi körde från vik till vik och betade av det ena lilla söta fiskeläget efter det andra. Främst eftersom vi höll på att gå under av hunger och alla söta små fiskelägen hade gått in i höstmood. Visst satt gubbarna kvar och gonade sig i den stekande solen, men arbeta, nja, det orkade de inte riktigt. Inte förrän vi kom till lilla Barsta. Där var Skutskepparen och hans besättning i full gång och hade inget emot att svänga ihop såväl en stekt sik som en gudomlig gryta på viltkött. Med potatismos, lingon och inlagd gurka var det resans godaste måltid. Utan konkurrens.

Nu en paus för besök hos mormor och morfar!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s