Första, andra… tredje!

För något halvår sedan var vi på vår första auktion. Jag hade sett en annons i tidningen och vi tog bilen dit. Liksom alla i Trelleborg – och de närmsta 30 byarna.

Det var ingen tvekan om att det var helgens stora happening på Söderslätt.

Män i träningsjackor och frisyrgelé stod och småstadsnickade mot varandra. Beigea mulle-typer rotade i gigantiska fyndlådor. Gudrun Sjödén-damer med markerade glasögonbågar vände och vred på vaser och serviser och folk i vår ålder kastade lystna Double-Income-No-Children-blickar på allt som var shabby chic, Madicken-gustavianskt eller danskdiiiiisajnat.

Det hela var med andra ord väldigt obehagligt.

Särskilt eftersom alla verkade veta precis hur det gick till på en auktion. Alla utom vi.

Så vitt jag minns turades vi om att övertyga varandra om att där bara var ”skräp” och inget som vi ”hade den minsta lust att lägga bud på”.

Men i själva verket var vi skitskraja för att göra bort oss för frisyrgelémaffian och deras räkmackemumsande fruar i Foppa-tofflor (jodå, det fanns ett obehagligt kafé också).

Så vi stack. Utan att ta reda på vad man skulle ha de där nummerlapparna till eller hur det egentligen gick till att lägga ett bud. (Skulle man ropa, vifta eller nicka diskret? Och vad betydde det? 50 spänn? 100? Plötsligt en tusenlapp? Och vad hände om man bara råkade nicka till, utan att vara intresserad? Lyxfällan nästa?)

Det fanns ju – som sagt – inget där vi ville ha.

Men så idag såg jag en ny annons, för en auktion i Höör. Och vi kände båda två att det bara var ”upp på hästen igen” som gällde. Det finns ju fynd att göra – och vi har ett hus att fylla.

Så vi tog bilen dit och – hör och häpna – behövde inte dela parkeringsplats med hela Höör. Det var lagom med folk. Och bara en man med frisyrgelé (och en fru i päls).

Tyvärr var där heller inget vi var intresserade av. På riktigt, den här gången. Hur vi än försökte rita mentala kartor av vårt hem kunde vi inte hitta någon plats åt den 2,30 meter höga kinesiska vasen, Artemis-statyn i koppar eller den handknutna 100 000-kronorsmattan.

Ändå skaffade vi oss ett kundnummer (”nummerlappen”), satte oss långt fram i lokalen och övade på att nicka utan att lägga bud. Det gick bra! Så frisyrgelémaffian, se upp! Nästa gång är vi redo för en match!

På vägen dit körde vi för övrigt inom ett mindre paradis. Utslängt mitt i ingenting låg Västra Ströö 39 – en fantastisk inredningsaffär där jag i stort sett hade kunnat tänka mig att köpa allt.

Med andra ord: Mor och svärmor – jag vet vart vi ska åka i sommar!

En gigantisk vas, någon? Eller varför inte två? Och jodå, de blev sålda..

Advertisements

6 thoughts on “Första, andra… tredje!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s