För er som undrat

Jag har tänkt blogga om olika saker den här veckan, till exempel…

… om hur vi åkte ut i Malmö-natten och köpte en finfin Blocket-matta i måndags. 250 spänn och det är nu mjukt under fötterna när man sitter vid matbordet. Att den nyvaccade Niklas hivade upp den på axeln såg jag som helt självklart, åtminstone fram tills på onsdagen då jag själv knappt kunde lyfta handväskan efter att ha fått min mikrodos svininfluensabaciller.

… ja, om vaccinet då. Som jag fick först dagen efter att jag åkt in till stan och ”det tagit slut”. Men på onsdagen var det full fart i vaccinfabriken igen och det som man laddat för och vänt in och ut på under ett halvår var över på en halvminut. Max. Tala om löpande band. Inga allvarliga biverkningar än. Förutom det där med handväskan då. Men vad är väl det mot en konstgjord lunga.

… Aller-dagarna, som gick av stapeln i tisdags. En serie föredrag, fixade av förlaget, främst för folk som jobbar med marknadsföring, men även för oss ”tidningsmänniskor”. Tre föredrag och en skojig Ulla Skoog och det jag fastnade mest för var den ”iakttagelse” som någon av föredragshållarna gjort – nämligen att kvinnor läser reklam på ett helt annat sätt än män.

Medan männen nästan uteslutande inriktar sig på varumärken de känner igen och gillar, så skummar kvinnor igenom det mesta i jakt på ”sådant som familjen kan ha nytta av” – oavsett märke eller butik. Och det stämmer SÅ VÄL in på vår lilla familj!

Sedan vi flyttade till huset har vi fått mängder med reklam. Och nej, ännu har jag inte blivit sugen på att packa upp ”nej tack”-skylten från lägenheten. Främst för att reklamen känns som ett bra sätt att ackumulera ny kunskap. I lägenheten var det till exempel väldigt sällan jag funderade på vad ett nytt 1,40-element kostade eller hur priset på 10 liter spackel skiljer sig mellan olika butiker. Men det gör jag – eller min inre prisjägare – nu. Ofta.

Hur som helst. Jag kanske skulle komma till poängen. Och den är följande: Under mina stunder över reklamhögarna har jag bara sett Niklas visa intresse en enda gång. Och det var när en tjock katalog från Illum Bolighus dök upp. Illum Bolighus som…

1) … ligger i Köpenhamn dit vi åker en gång om året. Max.

2) … säljer svindyra designprylar som vi köper en gång vart tionde år. Max. (Vi har varit tillsammans i sju år, alltså har vi ännu tre år på oss.)

Och denna katalog var inte bara intressant. Den var också värd att spara. Tydligen. För plötsligt låg den i högen över viktiga papper.

Men men. Han kanske tänkte att vi ska ha den att elda med. Så tjock som den var borde den kunna värma oss båda under någon timme. Men kul var det i alla fall med föredraget – att det stämde så bra.

… om att Lotta åkt tillbaka till USA, efter tre månader i Sverige och en avskedsafterwork på Nya Tröls. Kommer att bli tomt i Trulstorp utan henne!

… stormen som drog förbi, tack och lov utan att dra med sig vare sig takpannor eller plommonträd. Till och med utekrukorna klarade sig. Och så var vi igenom den första riktiga husägarprövningen. Utan att behöva ringa någon dyr pumpa-tio-centimeter-vatten-i-källaren-firma eller SOS-takläggaren-som-tar-tiodubbel-taxa-mellan-19-och-07.

… att jag snart, om en och en halv timme, ska få utnyttja min födelsedagspresent – biljetterna till Winnerbäck-konserten i Baltiska hallen! Trevlig helg!

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s