Läderbröllop

Jag hade sagt att han inte behövde.

”Vi har ju precis köpt ett hus. Det räcker.”

Ändå kunde jag inte låta bli att tänka lite på det – jag är ju ändå kvinna, herregud. En sådan som inte kan låta bli att hoppas på överraskningar. Tankeläsning. Bröllopsdagspresent, trots att det ”inte är nödvändigt”.

Sedan vi hemliggifte oss den 6 oktober 2006 har vi haft överenskommelsen att Niklas uppmärksammar bröllopsdagen och att jag gör något särskilt av dagen då vi blev tillsammans (7 februari… vänta nu, vilket år var det?… 2003). Det har varit en bra deal. Men så nu i höst kändes det – i teorin – lite för mycket att lägga pengar på ett flott firande. Sa jag. Och trodde på allvar att jag menade det.

Men så dök han plötsligt upp i morse med en liten svart ask med krulligt snöre. Innehållande ett halsband som var precis på pricken jag.

Och sen, på eftermiddagen, åkte han hem och lagade lasagne och bakade chokladkaka (repris från den allra första middagen han bjöd mig på) som väntade när jag kom hem från jobbet. Tillsammans med dyyyyrvinet från USA och servetter och ljus och fintallrikar. Killen som aldrig spontantänder ljus. Så kääärt.

Hädanefter ska jag aldrig mer tycka att ett bröllopsdagsfirande är onödigt. Jag lovar.

sötnos

Världens bästa älskling!

Packad

Den vanligaste frågan jag får nuförtiden – som därmed konkurrerat ut klassikern ”Hur går det med bokskrivandet?” – är: ”Har ni börjat packa än?” (Ofta med följdfrågan ”När är det nu ni flyttar, igen?”)

Idag är jag glad att jag aldrig tryckte upp de där små knapparna att sätta på kavajslaget, med texten: ”Nej, vi har inte börjat packa än. 30 oktober.”

För nu – trumvirvel! fanfar! hurrarop! – har vi faktiskt börjat packa. Visserligen bara åtta lådor, men bakom dessa låg mycket jobb. Kaosgarderoberna är till exempel sorterade, liksom här-öser-vi-ner-allt-som-inte-har-någon-naturlig-plats-lådorna.

I övrigt har jag försökt kompensera för en utebliven brunch på Konsthallen – Niklas är förkylningsynklig – genom att baka Mormors slåbullar och laga kålpudding. Idag är det ju Kanelbullens dag, men jag har för mig att Hembakningsrådet instiftade den dagen bara för att öka det dalande intresset för bakning i allmänhet, så bak som bak. Typ.

Kålpudding… Mmm. Det kan för övrigt vara den godaste husmanskosten någonsin.

kaoslåda

Tre studentmössor, medaljer, skidstrumpor, 11 strumpbyxor, 5 skärp, frackhandskar, möhippediadem, kockmössa, 2 kilo strass, 50 kronor i mynt, 7 hårsnoddar, vibrerande sexleksaker (jag var ju relationsredaktör,  just det) var bara en del av allt som rymdes i en av kaoslådorna…

Mannen med piskan

Det brukar börja ungefär en vecka innan. Jag kretsar kring datorn och tänker ”usch, jag borde…”. Sedan går det några dagar till, bara för att jag till slut ska resignera och bestämma att ”nej, nu blir det ju bara patetiskt om jag hetsar fram något, han kommer ändå att genomskåda mig”.

Och så ses vi. Nuförtiden brukar han dra ut på det någon halvtimme, inte kasta det i ansiktet så fort vi möts, som han gjorde tidigare. Han vet nämligen att jag vet.

Men så till sist kommer det, den här gången hade vi nog hunnit ända fram till tårtan på min mormors 85-årskalas:

”20 september, ja… Skön söndag…”

Jag skruvar på mig och lägger mig genast platt:

”Ja, jag är en usel bloggare… Jag vet…”

Naturligtvis talar jag om min bror Mikael – killen som utan att veta om det är den här bloggens motor. Killen som tar fram piskan varje gång vi ses, så att jag inte vågar annat än att gå hem och hetsblogga. För visst vill jag ju egentligen, och jag älskar ju alla andras bloggar. Till exempel min bror Martins. Den här veckan genomskådade jag dock honom. För efter någon veckas tystnad kom det plötsligt ett gäng inlägg. Ketchupeffekten. Bara för att vi båda är rädda för Brodern med piskan…

IMG_1195

Var har du gömt piskan, Micke?

tre

Födelsedagsgrisen och hennes smågrisar.