Att hålla koll

”Det är så tråkigt när du inte bloggar. Då vet man inte vad som händer i ditt liv.”

Så sa Celia idag när vi träffades för frukost på stan – och hon har helt rätt. Utan bloggarna håller vi dålig koll på varandra. När vi gick i gymnasiet hann vi knappt skiljas åt i skolan förrän vi kastade oss över telefonen och pratade vidare i timmar. På universitetet bodde vi ihop, och när vi jobbade på Hennes hade vi skrivborden bredvid varandra. Nu är det jobb och barn och hus och en hel massa annat som gör att vi ses alltför sällan. Och det är trist. Ens bästa vänner vill man helst ha omkring sig hela tiden.

Men, men. Snart (okej, i början på januari) ska vi på skidresa tillsammans och då får vi lyxen att umgås dygnet runt under en vecka. Och så ska jag försöka bli bättre på att blogga. Jag vet ju själv hur trist jag tycker det är att folk jag tycker om inte uppdaterar.

Här, hos oss, handlar det mesta just nu om att samla ihop oss inför flytten på onsdag. Ungefär var tredje dag vaknar Niklas med något vilt i blicken, och inte förrän han tittat igenom ”Huset – det stora dokumentet” med alla kalkyler och prognoser och budgetar blir han sig själv igen. Jag själv vaknade i morse med bultande hjärta efter att ha drömt att vår trädgård plötsligt var en gigantisk park med låga smidesstaket, skyltar på latin och prisbelönta växter som jag inte hade den blekaste aning om hur man skulle ta sig an.

Men bortsett från detta löper det på fint. I morgon ska vi packa klart och fixa fint på uteplatsen. Idag har jag köpt ett regnställ som ska hålla mig torr på cykelturen till och från jobbet. 20 minuter kommer det att ta, enkel väg. Jag har provcyklat ett par gånger. Och det känns alldeles precis lagom.

Igår hade vi vår årliga växthusmiddag hemma hos Niklas föräldrar, och i år kunde Lotta trevligt nog också vara med. För er som inte känner till konceptet så går det ut på att alla lagar varsin ny – gärna lite spännande – maträtt, och så sitter vi i Berit och Bertils superfina växthus och äter, bland massor av tända ljus. En fin och väldigt mysig tradition. Första året åt vi surströmming, men då åtminstone hälften av styrkan höll på att kräkas bytte vi snabbt inriktning. I år blev det istället fylld serranoskinka, pilgrimsmusslor och torsk, enkelt uttryckt. Och det var mycket gott, alltihop.

Nu ska jag gå och njuta av att få sova en extratimme. Kan förresten också tipsa om att göra en potatisgratäng med hälften jordärtskocka. Det blir sjukt gott.

vaxthusetTill Bertils försvar kan jag säga att det var jag som uppmanade honom att spärra upp ögonen – eftersom han oftast lyckas blunda just när jag trycker av. Broschen på slipovern tar jag dock inget ansvar för.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s